Ikväll ska det bli teater i byn.

Riksteatern är på besök och med lokal bärhjälp har en skolsal förvandlats till scen och salong. Vi är ett femtiotal som fyller stolsraderna.

Mannen på sitsen intill tycker inte att jag ska förvänta mig så mycket. ”Du vet, hit ut skickar de bara de små och uppfostrande uppsättningarna”, viskar han.

Jag svarar mumlande och undvikande, men redan i pausen måste jag ge honom rätt. Under en timme har de två skådespelarna fått slita hårt för att skaka liv i ett förutsägbart manus om ensamkommande flyktingar. Till kaffet serveras jag inte bara en kaka, utan också en skriven manual för hur jag bör samtala om migration med mina bordsgrannar. Innan vi går ut i den kyliga kvällen sticks små kort i våra händer med uppmaningen att ta del av Riksteaterns rekommenderade aktiviteter i samma ämne. Jag är säker på att fler än jag tänker: Hur tung ideologisk överrock orkar en teaterföreställning bära?

Men varför ska man intressera sig för en 85 år gammal teaterinstitution en höst när de politiska kriserna avlöser varandra? Jo, för att klyftan mellan städer och landsbygder är djupare än på mycket länge och en av de underliggande orsakerna till låsningarna. År efter år visar kulturvaneundersökningarna att det är städernas invånare som får gräddan av den gemensamt finansierade kulturen. Till landsbygden och småorterna når bara rännilar. Obalansen är på väg att gröpa ur legitimiteten för kulturpolitiken. Just Riksteatern är en av de få kulturinstitutioner som fortfarande har i uppgift att famna hela Sverige. I en ekonomiskt allt iskallare tid är det relevant att diskutera hur den dryga kvarts miljard kronor som medborgarna skickar in i Riksteatern varje år ska hanteras, fördelas – och färgas.

Riksteatern grundades 1933 med motiveringen att ”det är icke blott huvudstadens befolkning som har berättigat anspråk på att komma i åtnjutande av förstklassig teaterkonst. Nationen i övrigt kan med skäl resa samma anspråk.” Orden kom från dåvarande ecklesiastikministern, socialdemokraten Arthur Engberg. I samband med kulturutredningen för snart tio år sedan var det många som antog att Riksteaterns tid snart skulle vara till ända. Systerorganisationen Rikskonserter lades ner 2011. Riksutställningar hankade sig fram ända till 2017. Riksteatern slank undan slagskuggan genom att flytta sig närmare makten och blev snabbt den institution som känsligast kunde översätta den rödgröna regeringens ambitioner. Sedan några år har Riksteatern haft allt mindre fokus på ”den förstklassiga teaterkonsten” och alltmer på opinionsbildningen kring till exempel klimat, HBTQ, feminism, etnicitetsfrågor och då särskilt i det Engberg kallade ”nationen i övrigt”.

Riksteatern har en bred scenisk verksamhet som omfattar många olika uttryck. En del av de turnerande uppsättningarna produceras med hjälp av andra teaterhus, vilket skänker repertoaren en välgörande bredd och variation. Det verkar vara svårast att försvara den konstnärliga friheten inne i Riksteaterns egna repetitionslokaler. 2016 satte regissören Alexander Öberg upp pjäsen Främling, en nyskriven satir om flyktingpolitik genom tiderna, speglad via asylkungen Bert Karlsson. Främling lades ner dagen före premiären. Orsaken var länge höljd i dunkel, men sent omsider berättade dramatikern Gertrud Larsson att teaterledningen ansett uppsättningen alltför snäll mot Bert Karlsson och befarat att publiken skulle få ”fel budskap” och ”missuppfatta” avsikten.

På papperet är Riksteatern en partipolitiskt obunden organisation, men i praktiken var det länge sedan det fungerade så. Flera gröna ministrar har låtit sig användas i marknadsföringen och ju närmare valet vi kom, desto mer kom det att handla om just partier. I Almedalen sjösattes ett större projekt riktat mot Sverigedemokraterna. Blågult skrudade zombielika skådespelare gick omkring i gränderna och delade ut ironiska flygblad. Rader av dystopiska affischer hånade SD:s kulturpolitik. Allt under devisen ”motarbetat av@riksteatern”.

Veckan före valet hårdnade tonen och Riksteatern lanserade en film på sociala medier där den verkställande direktören Magnus Aspegren vädjade till oss att inte rösta på SD.

Direkt efter valdagen kom uppföljaren. Nu var tonen mer auktoritär. Vd:n var besviken på väljarna. Han kungjorde att hans organisation nu såg sig tvungen att lägga in en extra växel för att på det lokala planet förstärka arbetet mot de mörka krafterna .”Men summa summarum: vi är på rätt sida om OK”, sammanfattade han.

Senaste åren har Riksteatern upprepat ifrågasatts för sin tilltagande aktivism och sin fixering vid Sverigedemokraterna. Hittills har kritiken, mig veterligen, aldrig handlat om att försvara SD:s kulturpolitik. Det är heller inte avsikten med den här artikeln. I fokus står istället Riksteaterns alltmer propagandistiska hållning, klåfingrandet på de konstnärliga produktionerna och den bristande respekten för publikens egen reflektionsförmåga. I sina filmer varnar Aspegren för att Sverige ska gå åt samma håll som Ungern och Rumänien. Det verkar inte ha föresvävat honom att hans strategi är på väg att leda oss in på just den vägen, med sin genompolitiserade hållning till konstnärlig verksamhet. Manegen är välkrattad om ett nytt styre skulle vilja driva en helt annan politisk linje via landets största turnéteater. Politiseringen är ju så att säga redan insläppt i de innersta rummen. Man bör hålla i minnet att delar av Riksteaterns styrelse, däribland ordföranden, alltid utses av sittande regering.

I sin framtida replik på den här artikeln kommer Riksteaterns ledning med största sannolikhet att hänvisa till att de representerar en folkrörelse med demokratiska ideal och att allt som omfattas av kritiken är förankrat i stadgarnas demokratiparagrafer. Men frågan är vad det innebär att vara en folkrörelse. Jag är själv en av de cirka 40 000 medlemmarna i Riksteatern. Min enda relation till rörelsen är det inbetalningskort på 150 kronor som kommer en gång om året och som ger mig rabatt på en del föreställningar. Det är inte helt olikt ett medlemskap i en varuhuskedja. Riksteatern kan lika gärna beskrivas som en myndighetsliknande organisation med ett stort grundanslag från vår gemensamma skattkista (270 miljoner kronor) och med en rad specifika uppdrag från regeringen. Bland annat har man tilldelats en diffus och, mot bakgrund av det här resonemanget, oroande expertstatus gentemot de regionala teatrarna i Sverige.

I regeringens riktlinjer uttrycks förstås specifika förväntningar. Där står det bland annat att Riksteatern ska ha en så bred publik som möjligt och verka för att vidareutveckla scenkonstens betydelse för sammanhållning och öppen demokratisk dialog i hela landet. Men leder Riksteaterns konfrontativa aktivism verkligen till ökad sammanhållning i Sverige? Är det inte snarare så att polariseringen ökar i politiseringens spår? Hur ska publiken i till exempel Bjuv, Bromölla och Ljusnarsberg bemötas? Där ställde sig var tredje väljare på fel sida om det som Riksteatern kallar ”OK”.

Den här artikeln är skriven i oro. Oro över att en av Sveriges största – och för landsbygden viktigaste – institutioner är på väg att äventyra sitt mandat. Oro över att det som var tänkt som ett öppet samtalsrum ersatts med beskäftig förmyndarretorik. Oro över den uppenbara bristen på respekt för såväl konsten och konstnärerna som för publiken.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Vi är inte en skock.

Vi är inte röstboskap.

Vi är tänkande, självständiga individer som kör många mil i vinterkvällarna i hopp om att få ta del av högklassig scenkonst. Ibland föder föreställningarna en lust att utforska det egna jaget och världen. Ibland förpassas de in i glömskan redan på vägen hem. Det är risker vi gärna tar. Men glöm aldrig att det är i mötet mellan oss och scenen som Riksteatern hämtar sitt existensberättigande.

Utmana oss gärna, men uppfostra oss aldrig.