Back to basics
Allt börjar med en bra lärare. Det har vi fått höra från politiker till både vänster och höger i valrörelsen. Och vem säger emot? De flesta har nog haft både en eller flera lärare som betytt något alldeles extra för oss. Nyligen, när jag deltog i ett panelsamtal om vikten av en kunskapsskola för att mota faktaresistens i samhället, kom en kvinna fram till mig. Jag kände genast igen henne. Det var min tysklärare från gymnasiet. Hon var otroligt skicklig. Tack vare hennes höga krav, djupa ämneskunskaper och tydliga förväntningar lyckades hon skapa ett stort intresse för det tyska språket inom mig. Jag kunde inte låta bli att genast ge henne en stor kram och tacka för den undervisning hon gav mig.
Men enstaka anekdoter, om än både behjärtansvärda och fina, utgör ingen grund för bevis. För att förstå värdet av skickliga lärare måste vi vända oss till forskningen. Under de senaste åren har en mängd studier presenterats om vad som gör skillnad i klassrummet. Nu vet vi exempelvis att duktiga lärare har en större inverkan på elevernas kunskaper än vad vi tidigare har trott. Faktum är att forskare till och med har kunnat mäta det i termer av kronor och ören. Eric Hanushek, en av världens ledande utbildningsekonomer verksam vid Stanforduniversitet, har publicerat studier som visar att även om en lärare bara är något bättre än snittet så genererar det en ökning av elevernas framtida livsinkomster med nästan 100 000 kronor. Det kanske inte låter som så mycket, men som bekant leder många bäckar små till en å. En skicklig lärare som undervisar en liten klass med 20 elever generar inkomstökningar på flera miljoner kronor. Lägg därtill att de flesta lärare dessutom undervisar flera hundra klasser under loppet av sin karriär och man förstår vilka enorma summor det rör sig om.
För att effekten av en god lärare ska nå sin fulla potential måste just läraren undervisa eleverna. Det kan låta som en självklarhet, men är det inte. Under de senaste decennierna har undervisningsmetoderna i skolan alltmer förändrats från lärarledd till elevledd. Under 1960-talet utgjorde andelen katederundervisning, alltså den form av undervisning i vilken läraren tydligt leder eleverna i helklass och förmedlar kunskaper, cirka 60 procent av elevernas lektionstid. Sedan dess har katederundervisningen minskat drastiskt i omfattning, samtidigt som andelen lektionstid som eleverna ägnar åt eget arbete skjutit i höjden. Den senaste Pisaundersökningen från 2015 visade att elever upplever att läraren leder undervisningen i mindre utsträckning jämfört med det internationella genomsnittet.
Vad beror det på? Det finns inget enkelt svar. En anledning kan vara att lärarutbildningarna har gått vilse i ett pedagogiskt träsk där gamla och sedan länge daterade idéer lever kvar. Jag själv, som genomgick den nya lärarutbildningen som infördes 2011, fick uppleva hur mycket av utbildningen som präglades av socialkonstruktivistiska idéer om lärande, i vilket kunskap inte ansågs vara något som en lärare kunde – eller för den delen skulle – förmedla till en elev. Nej, tvärtom var kunskap något som eleverna själva skapade inom sig när de fick arbeta fritt utifrån sina intressen. Detta trots att det under flera decennier har funnits rigorös och empirisk forskning som visar på att katederundervisning är den enskilt mest effektiva undervisningsmetoden.
Det verkar dock inte som om en pedagogisk modenyck har bringat lärarutbildningarna ur balans. Redan för femtio år sedan kritiserade Arne Helldén de pedagogiska institutionerna. Helldén var själv en folkbildare av rang, en akademiker som arbetade som folkhögskollärare och på sin fritid kämpade flitigt för att återupprätta skolans kunskapsuppdrag. Han varnade att lärarhögskolornas progressiva pedagogiska ideal, som exempelvis att läraren inte skulle undervisa och att eleven inte skulle vara elev, skulle få förödande konsekvenser såväl för skolans kunskapsuppdrag som för lärarnas yrkesstolthet.
Tyvärr verkade det som om att Helldén i viss mån fick rätt. Lärarnas yrkesstolthet har under de senaste decennierna sjunkit till botten. I TALIS, en internationell undersökning av bland annat lärarnas yrkesvardag, framkom det att Sverige hamnar i bottenskiktet vad gäller hur stor andel av lärarna som anser att deras yrke värderas högt – endast 5 procent! Samtidigt har söktrycket till lärarutbildningarna gått ned under en lång tid. Emil Bertilsson, forskare vid Uppsala universitet, studerade i sin doktorsavhandling hur studentunderlaget på lärarutbildningarna förändrades mellan 1977 och 2009. Han fann att studentunderlaget med tiden blev allt sämre. Till en början skedde förändringen långsamt, för att sedan börja gå riktigt fort på 1990-talet. Vad han fann var att ingen annan grupp studenter uppvisade en lika påtaglig nedgång i studiemeriter, oavsett om man mätte skolbetyg, poäng på högskoleprovet eller föräldrarnas utbildningsnivå, som lärarstudenterna. Skickliga studenter valde helt enkelt bort läraryrket.
Av debatten att döma kan man få intrycket att läraryrkets sjunkande status har att göra med försämrade arbetsvillkor. Visst finns det anledning att tro att låga löner och dåliga arbetsvillkor har haft en negativ påverkan, men det räcker knappast som ensam förklaring. Faktum är att så kallade externa motivationsfaktorer sällan lockar individer till läraryrket – snarare tycks lärare generellt mer lockas och drivas av inre motivationsfaktorer, som exempelvis att göra gott för nya generationer unga. Istället borde vi börja rikta blickarna mot andra faktorer som kan ha givit upphov till en förändrad karaktär av läraryrket, och således också undervisningens utformning. Ett exempel är läroplanerna, som under en mycket lång tid har varit svensk skolans i särklass viktigaste styrdokument. Studerar man de olika läroplanerna sedan 1950-talet framträder en bild av en lärare som har omstöpts från att vara kunskapsförmedlare till ett slags social coach.
Låt oss gå tillbaka ända till år 1946. Då tillsattes en skolkommission, med bland andra Alva Myrdal som ledamot. De förslag som lades fram skulle få långtgående konsekvenser för synen på skolan och lärarrollen. Erfarenheterna av andra världskriget låg färskt i minnet, och det fanns en rädsla för att en ny våg av totalitära idéer skulle få fäste i samhället. Eftersom det tyska skolsystemet ansågs ha präglats av strikt disciplin och auktoritära undervisningsmetoder drogs slutsatsen att det måste ha bidragit till att diktaturen kunnat växa fram. Något som en ny svensk, jämlik och demokratisk enhetsskola sätta stopp för.
Det fanns dock ett problem. Kommissionen ansåg nämligen att den dominerande pedagogiken var allt för traditionell. Den beskrevs av kommissionärerna som ett ”starkt medeltida inslag” i vilket lärarna fokuserade på ”likformighet och kontroll uppifrån”. Kommissionen fann lösningarna i progressiva undervisningsmetoder, som ansågs vara långt mer demokratiska än katederundervisning. Kunskapsförmedlingen skulle således tonas ned till förmån för en mer stödjande lärarroll som skulle hjälpa eleverna individuellt. Eleverna skulle i sin tur ”lära att lära”, och det var inte längre tal om att lärarens uppgift var att förmedla specifik ämneskunskap.
Lärare protesterade men fick inte gehör. Skolkommissionens uttalade mål var att ersätta auktoritetsskolan med aktivitetsskolan. Pedagogiken skulle gå från så kallad klassundervisning till aktivitetspedagogik, vilket med andra ord betyder självständigt lärande. Ämnesinnehållet skulle gå från att vara fastställt och förmedlas via läraren till anpassningsbart efter elevernas intresse och förvärvas genom eget arbete och grupparbete. Doktoranden Tomas Wedin skriver i en ny artikel om att den nya, icke-auktoritära, synen på lärarens roll och de demokratiska inslagen i skolverksamheten samt de individualiserade undervisningsmetoderna ansågs vara den bästa vägen för att stärka demokratin. Wedin framhåller även att en anledning till att individualisering betonades var för att möta de farhågor som fanns gällande införandet av enhetsskolan.
Vi spolar bandet framåt till år 1962. En ny läroplan har lanserats, och i denna betonas ytterligare att skolans uppgift ska vara att stimulera varje elev att utveckla ”sina inneboende förutsättningar” och att skolan måste ge eleverna möjlighet att ”efter sitt eget intresse välja ämnen och aktiviteter”. Faktum är att lärarens uppgift att individualisera undervisningen till och med beskrivs som en av de mest ”angelägna läraruppgifterna”. Att låta elever med särskilda behov få specialundervisning var det inte heller tal om, nu skulle lärarna individualisera undervisningen ”inom klassens ram”. Hur gör man det i en klass med tjugofem till trettio elever? Det går självfallet inte, såvida inte eleverna arbetar individuellt. Dessutom betonades skolans sociala roll allt tydligare. Lärarna skulle ha mottagningstid för att underlätta kontakten med föräldrar och även ta reda på orsaken till elevens eventuella frånvaro för att kunna säkerställa att åtgärder vidtogs vid upprepad frånvaro i samråd med övrig skolpersonal.
Lärarkåren började protestera. I slutet av 1960-talet pågick en intensiv debatt i medierna om den nya skolans problem. Debatten fördes inte minst i lärarnas tidningar, i vilka lärare påpekade att disciplinproblemet hade ökat kraftigt, och då inte minst i förorterna, och att lärarnas arbetsförhållanden i de nu stora och heterogena klasserna var alltför svåra. I en gemensam skrivelse gick lärarnas organisationer ut våren 1970 och krävde att ny parlamentarisk utredning skulle tillsättas. Så föddes utredningen om skolans inre arbete, SIA. Vid läsning av betänkandet som presenterades hösten 1974, Skolans arbetsmiljö, är det tydligt att skolan ses alltmer som en institution för social gemenskap än för kunskapsförmedling. Bland annat införandet av samlade skoldagar, vilket innebar att skolan även skulle få ansvaret för eleverna utanför själva lektionstiden. Därtill skulle alla klassföreståndare avsätta minst en timma varje vecka, så kallad kontaktlärartid, då de träffade sina elever. Steg för steg fortskred förskjutningen av att lärarnas huvudsakliga uppgift är undervisning till att alltmer betona det sociala uppdraget.
En ny läroplan infördes år 1980. I den fortsatte fokus att ligga på vikten av att frångå katederundervisning; ”fria aktiviteter” ansågs vara självklart i skolan, och i läroplanen stod att ”individualisering måste så långt det är praktiskt möjligt få prägla arbetet”. Faktum är att det till och med stod svart på vitt att ”kravet på elevaktiva arbetssätt utesluter en ensidig katederundervisning”. Som om inte det var nog föreslogs inrättandet av en ny lärarutbildning i syfte att skapa ett slags enhetslärare, där djup i ämneskunskaper skulle ersättas av bredd. Helt i enlighet med reformideologins intentioner skulle den kunskapsförmedlande läraren nu ersättas av en lärare som var med socialt stödjande än kunskapsförmedlande.
Utvecklingen, eller snarare avvecklingen, fortsatte. Införandet av 1994-års läroplan var spiken i kistan för katederläraren. När Skolverket i efterhand analyserade hur lärarens roll kom att förändras med införandet av denna läroplan kunde de konstatera att den tolkning som blev dominerande inom såväl skolväsendet som i den fackliga sektorn var att ”kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan”, att ”lärande förutsätter stark egenaktivitetet från den lärandes sida” samt att katederundervisningen inte sågs som ”någon framkomlig väg för elevers lärande”.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Nu började även en tydlig förändring i undervisningsmetoderna synas. Med tanke på de tidigare läroplanerna kan det tyckas märkligt att det inte skedde tidigare, men det kan förklaras av ett inneboende motstånd i stora delar av lärarkåren. Ett motstånd som inte levde vidare när de äldre lärarna började gå i pension och ersättas av en ny generationen. De hade inte sällan fått höra på sina lärarutbildningar att de var pionjärer som en gång för alla skulle omforma skolan och undervisningen från traditionell till modern. Att de nya lärarna själva dessutom hade mycket svaga studiemeriter kan även ha utgjort ett hinder för att bedriva katederundervisning, eftersom det förutsätter mycket goda ämneskunskaper. Att låta eleverna själva söka efter sin kunskap är å andra sidan mycket lätt, och kräver knappast några högskolepoäng.
I dag ser vi resultaten. Doktoranden Gabriel Heller Sahlgren har med färska data kunnat visa att elevcentrerade undervisningsmetoder är vanligast i Sverige näst efter Mexiko i hela OECD. Även om vi är bland de värsta är vi inte ensamma. När konsultföretaget McKinsey lät analysera den senaste Pisaundersökningen fann de att över hälften av eleverna i Europa får för lite katederundervisning. Om den lärarledda undervisningen hade ökat i alla europeiska länder skulle kunskapsresultaten ha gått upp med cirka 4 procent. Det kan låta som en liten ökning, men det motsvarar mer än ett halvt år av skolundervisning. Därtill hade det fått en kompenserande effekt. En stor dansk studie med över 56 000 elever i 825 olika skolor kunde nämligen visa att elevcentrerad pedagogik inte bara hade en negativ påverkan generellt för elevernas kunskapsresultat, de fann även att den negativa effekten var mycket högre för elever vars föräldrar hade en låg socioekonomisk status.
Att återupprätta lärarens roll som kunskapsförmedlare torde vara det enskilt viktigaste uppdraget för våra politiker. Det kommer att kräva stora reformer. Dagens lärarutbildning behöver stöpas om från grunden. Bland annat behövs en kortare påbyggnadsutbildning för dem som redan har en högskoleexamen med fokus på kognitionsvetenskap och metodik. Genom att undvika högskolepedagoger hade man kunnat rensa ut de progressiva pedagogiska ideal som verkar sitta i väggarna på lärarutbildningarna. Det hade även underlättat för akademiker att byta yrke mitt i livet, vilket är eftersträvansvärt i tider av extrem lärarbrist. Det som är i särklass viktigast är dock att ta fram en ny läroplan, som måste vara helt befriad från reformideologins försök att omintetgöra katederläraren. Det förutsätter också att den progressiva skollagen skrivs om, så att formuleringarna om att eleverna ska ges inflytande över utbildningen försvinner.
Även om det skulle visar sig att vi har modiga politiker som vågar driva dessa förslag kommer skolan inte att förändras över en natt. Eftersom det tog flera decennier att göra sig av med katederundervisningen, kan vi bara hoppas att det inte tar lika lång tid att bygga upp den igen.
Lärare och skoldebattör.