VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2018

Ensidig bild av Lagerlöf

Av Martina Björk

Det är ett sammanträffande att filmen om den unga Astrid Lindgren går på biograferna samtidigt som Anna Nordlunds biografi Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna ligger på bokhandelsdiskarna. Båda verken utgör försök att skildra våra mest berömda författarinnor som kvinnor som hjältemodigt stred mot sin samtid.

I Unga Astrid låter den tonåriga Astrid Ericsson, ”Vimmerbys Selma Lagerlöf”, sin långa fläta falla för saxen. Trettiofem år tidigare gjorde den riktiga Selma Lagerlöf, då lärarinna i Landskrona, detsamma. På ett av fotografierna i det fantastiska bildmaterialet (framtaget av fotograf Bengt Wanselius) ses en kortklippt Lagerlöf. När Astrid Lindgren trotsade förlegade konventioner med sin symboliska handling följde hon samtidigt tjugotalets mode. När Lagerlöf var ung fanns inget sådant mode.

Det ligger något upphöjt i att vara före sin tid. Och visst var Selma Lagerlöf det. Hennes hängivna engagemang i kvinnosaksrörelsen är förstås ett självskrivet inslag i en bok som denna. Hennes homosexuella relationer likaså. Vad som kanske inte har framkommit tidigare, men som Nordlund lyfter fram, är Lagerlöfs företagsamhet och målmedvetenhet och med vilken självklarhet hon uttryckte sin egen storhet.

Hon ville gärna vara först med det senaste. Hon såg till att ekipera sig i toppmoderna kläder, gärna från Stockholms främsta modehus. Hon var bilägare och förstod tidigt att använda radion för uppläsning av sina texter. När filmen kom var det Lagerlöfs romaner som omsattes till det nya mediet av den svenska filmens pionjärer Victor Sjöström och Mauritz Stiller.

Som framgick redan av Anna Nordlunds avhandling (Selma Lagerlöfs underbara resa genom den svenska litteraturhistorien 1891–1996) från 2005 var Lagerlöf en litterärt nyskapande och djärv konstnär. I föreliggande biografi anlägger Lagerlöfforskaren ett socialhistoriskt och feministiskt perspektiv på några skönlitterära verk, vilka sägs ha fungerat som inlägg i en aktuell debatt. Tösen från Stormyrtorpet och novellen Luftballongen från 1908 läses som kritik mot den rådande äktenskapslagstiftningen. Majorskan i Gösta Berlings saga (1891) benämns som en av de litterära kvinnor ”som avspeglar kvinnors begränsade livsvillkor” när hon som Värmlands mäktigaste kvinna kastas ut från Ekeby och på grund av ”bristen på gift kvinnas äganderätt” blir tvungen att tigga.

Men det är med en känsla av att något väsentligt fattas som jag läser den nya Lagerlöfbiografin. I Antikrists mirakler (1897) läser Nordlund in Micaelas projekt att bygga järnväg som en föredömlig kamp mot sociala orättvisor. Hon tolkar också skildringen av kvinnornas arbete inom ett traditionellt manligt gebit som en protest mot Ellen Keys särartsfeminism. Det kan tyckas vara en rimlig läsning, om man bortser från att Lagerlöf ironiserande över järnvägen (”det heliga Etna […] längtar efter två långa band för att förhöja sin skönhet, två långa smala band av järn vill hon fästa vid sin mantel”), eller att munken Gondos fördömde kvinnornas världsliga arbete. I samma roman hyllas dåvarande påven Leo XIII (”den gamle påven, som är den visaste av alla, som nu leva”) – han som i sin hyllning av auktoriteter och sitt fördömande av socialismen som en dödsbringande pest var konservativ även med den tidens mått mätt.

Ett annat modernt drag som Nordlund nämner är det faktum att Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906–1907) var den första svenska bok med singularformer på alla verb i repliker. Men även om Selma Lagerlöf redan två år efter stavningsreformens införande lät revidera sina tidigare böcker, var det med tvekan hon strök pluralformerna i den nya läroboken. Vad som inte framkommer i biografin är att det var beställaren av verket, skolmannen Alfred Dalin, som framförde detta som ett önskemål. I ett brev till Valborg Olander beklagar Lagerlöf detta: ”Mycket tråkigt med singularis i verberna. Jag hoppas innerligt att Dalin må säga nej. Annars får jag väl ge med mig. Jag måste ju ha stöd af de moderna.” Här definierar hon sig alltså inte som en av de moderna, utan anpassar sig för att vara dem till lags.

Den ende i Nils Holgerssons underbara resagenom Sverige som får behålla plural i tal är kungen själv. Annars är kungen nedtagen från sin piedestal, något som Nordlund gör en poäng av. Dels agerar han sagofarbror i form av dåvarande kung Oscar II, dels springer han runt i Karlskrona som ”bronskarlen” Karl XI och kallas vanvördigt ”långläpp” av lille Nils. Som den liberal hon var kan man förvänta sig att hon gärna såg en inskränkning av kungens makt. Men i brev från februari 1914, (ej omnämnda i biografin) till Sophie Elkan och Valborg Olander framkommer något annat. När den liberala regeringen tvingades att avgå efter kungens borggårdstal i samband med bondetåget, tog Lagerlöf, om än aldrig officiellt, parti för kung Gustaf V mot statsminister Karl Staaf. Hon hoppades att den konservative Sven Hedin skulle försvara kungen. Hellre än kungen hade hon dock önskat drottning Victoria som regent (”hon har de rätta tagena i sig”), men fortsätter: ”Det finns bara en man, som jag i denna stund skulle önska i spetsen för landet och det är prins Karl […] Han står där så mogen och präktig, enkel och ärlig, en man.”

Samtidigt är hon, som så ofta, ambivalent. Sin vana trogen skärskådar hon sakens olika sidor och väger dem för och emot. Hon förklarar själv sin kluvenhet till Bondetåget med att hon är sprungen ur två olika släkter: löjtnantsdottern Lagerlöf ”ropar bravo till allt som sker”, medan det av henne som kommer från mödernet kallar upproret för ”vansinne och spår att det skall ta en ända med förskräckelse”. För Selma Lagerlöf är sällan något svart eller vitt. Det är både och. Biografin hade blivit mer läsvärd om denna komplexitet hade belysts i högre grad – men då hade å andra sidan syftet gått förlorat.

De rasbiologiska och nationalistiska inslagen i Charlotte Löwensköld (1925) blir ett problem för Nordlund. Om romanens titelperson sägs att det i henne flyter ”gammalt svenskt adelsblod, och i hennes själ bor den rätta, svenska viljan, den ädla, stolta viljan, som inte frågar efter ett nederlag, utan springer upp med obruten spänstighet till ny strid”. Här lyckas dock Nordlund ärerädda Lagerlöf genom att hänvisa till en episod när Charlotte skall adoptera ett barn och ”inför raden av baron Adrian Löwenskölds äktsvenska små adelsdöttrar vämjs över de fem flickornas bleka, blåögda, rundhyllta fulhet” (Nordlunds ord). Istället väljer hon en ”tattarunge”, som hon finner bland tjänstefolket i köket. Lagerlöfs levnadstecknare har också vaskat fram ett brev till rasbiologen Herman Lundborg, i vilket Lagerlöf sägs vända sig emot ”hans idé om rena raser och framhåller sig själv som allt annat än en äktsvensk kvinnotyp”. I sammanhanget kan nämnas ett brev till en av Herman Lundborgs patienter, en viss Ida Bäckman, som Selma Lagerlöf idkade en långvarig men problematisk vänskap med. I det brevet (23/11 1911, ej omnämnt i biografin) uppmanar Lagerlöf fröken Bäckman att avstå från antisemitism när hon träffar judinnan Sophie Elkan. Det låter bra, tills hon lägger till: ”Ni vet väl att de gamla göteborgska judesläkterna äro en sorts aristokratie och inte behäftade med de obehagliga judiska egenskaperna.” Även om ett sådant uttalande är stötande gör det inte Selma Lagerlöf till en sämre författarinna eller mindre intressant person.

Ett liknande drastiskt och för vår tid opassande uttalande refererar Nils Afzelius i sin bok Selma Lagerlöf – den förargelseväckande (1969). Han berättar att Lagerlöf vid en bjudning 1936 skall ha uttalat sig nedlåtande om Elin Wägners senaste bok. När Afzelius försökte invända protesterade hon: ”Kvinnor har inte sinne för stil.” Detta sades av en kvinna som aktivt arbetade för att gynna kvinnliga författare.

Lagerlöf är alltså svårfångad. Det är ett omöjligt projekt att pressa in henne i en form gjuten för vår tidsanda. Vi sena tiders barn glömmer att även hon var ett barn av sin tid. Att tvätta bort stämpeln av traditionell sagotant är visserligen lovvärt, men att skapa en 2000-talsmänniska av henne är lika enögt och tendentiöst. Visst var Selma Lagerlöf modern. Men också omodern.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Lär av historien av Håkan Lindgren

4) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

5) Bildsättarnas epok av Adam Cwejman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den muntre Thomas Mann av Martin Lagerholm

2) Moberg tålde inte beröm av Dan Korn

3) Svenskars ledande roll i Kina av Axel Odelberg

4) Välförtjänt pris till rocken av Erik Hedling

5) Titta djupt i glaset av Blanche Jarn

NR 9 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...