VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2018

Svenskars ledande roll i Kina

Av Axel Odelberg

Vid den Antarktiska halvöns spets finns en ö som heter Andersson-ön. Namnet är ett minne från Otto Nordenskjölds Antarktisexpedition 1901–03.

Ön är uppkallad efter Nordenskjölds forskningsledare, geologen Johan Gunnar Andersson. Han och två andra expeditionsmedlemmar satt strandade där i nästan ett år, sedan expeditionens fartyg Antarctica hade skruvats fast i packisen och förlist.

Under den ofrivilliga exilen ägnade sig den energiske Andersson inte bara åt att överleva den stränga antarktiska vintern, han samlade också geologiska prover och växtfossil som visade att Antarktis en gång hade varit beläget på varmare breddgrader. Fynden användes senare som bevis för kontinentaldriftsteorin, alltså att kontinenterna i det förflutna hängt samman men sedan glidit isär.

Nordenskjölds havererade expedition var Anderssons andra som polarforskare. Han hade tidigare deltagit i en expedition kring Svalbard. Polarforskning sågs under andra halvan av 1800-talet som ett nationellt svenskt intresse och blev högsta mode bland äregiriga män som ville förskjuta gränser och hyllas för mod och djärvhet. Fritiof Nansen och A E Nordenskjöld hade visat vägen.

Till exempel hade Sven Hedin tänkt ägna sitt liv åt polarforskning, innan han riktade om sin ambition och äventyrslust mot Centralasien. Åt det hållit styrde även J G Andersson så småningom sin kos. Där, i Kina, kom för övrigt hans och Hedins vägar att korsas.

Andersson var bondson från Närke. Han föddes 1874 och utbildade sig till geolog. Han blev docent i ämnet vid Uppsala universitet 1901. Några år efter räddningen och återkomsten från Antarktis, 1906, utnämndes han till chef för Sveriges geologiska undersökning (SGU) med professors namn. År 1908 blev han ledamot av Lantbruksakademien, 1910 ledde han som generalsekreterare en stor internationell geologkongress och 1911 valdes han in i Vetenskapsakademin. Han hade därtill samordnat en världsomspännande kartläggning av jordens järnmalmsresurser, som publicerades i två volymer och spreds vida kring.

Ändå låg han största professionella framgångar ännu i framtiden. Början till det karriärlyft som skulle etablera honom i offentligheten under namnet Kina-Gunnar kom krigsåret 1914. Då erbjöds han uppdraget att bygga upp en kinesisk motsvarighet till den geologiska myndighet som han chefat för i Sverige sedan 1906.

Om denne man och den period han var verksam i Kina har sinologen och vetenskapshistorikern Jan Romgard skrivit en bok med titeln Polarforskaren som strandade i Kina. Vill man sätta genreetikett på skildringen är biografi det som ligger närmast till hands. Men det är ingen regelrätt från-vaggan-till-graven-berättelse utan i huvudsak en skildring av Anderssons Kinaår med fokus på hans professionella verksamheter.

Romgards syfte har dock varit vidare än att bara porträttera yrkesmannen Andersson. Denne är snarare det nav kring vilket skildringen cirklar. Genom Andersson och hans kinesiska uppdrag vill Romgard berätta om den tid och utveckling då Kina, efter kejsardömets fall 1912, började den alltjämt pågående resan in i den moderna vetenskapens och de ekonomiska framstegens värld. Det var ett skede då Andersson och andra svenskar spelade en ledande roll i Kina.

Ett av Romgards ärenden med boken har varit att svara på varför. Hur kom det sig att Sverige fick en så framträdande roll i denna fjärran världsdel där övriga aktörer utgjordes av stormakternas företrädare? Delvis tycks det ha berott på att Sverige, när norrmännen körde ifrån oss på polarforskningens område, allokerade om polarforskningsresurserna till forskningsinsatser i Mittens rike för att i tidens nationalistiska anda på nytt, såsom i fornstora dagar, få Sveriges namn att ärat flygat över jorden.

En annan faktor i ekvationen var den nationalistiska väckelse som började ta fart i Kina efter kejsardömets fall. Sverige var vetenskapligt framstående men en liten nation utan maktanspråk. Det passade de Kina åt kineserna-stämningar som växte i landet efter ett sekel av koloniala förödmjukelser. Sverige erbjöd bättre villkor än stormakterna. På kuppen blev Sverige världsledande inom Asienforskning.

När Andersson inledde sin verksamhet i Kina i maj 1914 hade han beviljats tjänstledigt från chefskapet för SGU. När uppgiften att bygga upp Kinas motsvarande geologiska myndighet var avslutad två år senare överraskade Andersson med att säga upp sig från SGU och stanna kvar i Kina. Åren där hade innehållit en hel del mer eller mindre dramatiskt fältarbete. Att återvända till de förutsägbara kontorssysslor som väntade i Stockholm lockade honom inte. Alternativet var fortsatta fältstudier och pionjärarbete i Kina med den kinesiska regeringen som arbetsgivare. Han fick ett långtidskontrakt som rådgivare.

I den nya anställningen försköts tyngdpunkten i hans verksamhet från mineralletande till geologi i bredare mening, paleontologi och arkeologi. Inget kunde ha passat honom bättre. Från att lokalisera kol- och järnmalmsförekomster övergick hans arbete till att kartlägga Kinas naturhistoria. Det var samma typ av uppgift som han ägnat sig åt under polarexpeditionerna. Det handlade om att förstå och dokumentera hur naturen i Kina hade förändrats under de geologiska tidsåldrarnas gång.

Denna övergripande strävan gav upphov till en rad uppseendeväckande fynd, som till exempel de jättelika fossila ägg som Andersson grävde fram under en expedition till Shanxiprovinsen. Fyndet presenterades i Dagens Nyheter under rubriken ”Föga färska ägg”. Äggen visade sig senare komma från en jättelik, sedan länge utdöd strutsart.

Det gjordes också fynd av dinosaurier – drakben som dessa lämningar kallades av den lokala befolkningen på fyndplatserna. Det mest uppmärksammade och vetenskapligt epokgörande fynd som Andersson och hans medarbetare gjorde under Kinaåren var emellertid de första resterna av den förhistoriska människovarelse som då fick namnet pekingmänniskan.

Triumfen var dubbel eftersom fyndet gjordes i konkurrens med forskarexpeditioner från stormakterna Frankrike och Amerika. Mer konkret bestod fyndet av två tänder och det togs som en bekräftelse på den då förhärskande teorin om att människans ursprung fanns att söka i Asien.

Andersson blev kvar i Kina till 1927. Bland det sista han gjorde var att assistera Sven Hedin med det som skulle bli hans sista och största expedition. Det var komplicerade förhandlingar som till slut resulterade i ett avtal som dagens kinesiska historiker kallar ”det första avtalet med ett västland på lika villkor”. Det gav Kina rätten till det material som expeditionen samlade in. Dessutom deltog ett stort antal kinesiska forskare i expeditionen.

Facit av de 13 år Anderson tillbringade i Kina är bland annat två museer, Geologiska museet i Peking och Östasiatiska museet i Stockholm. År 1926 utnämndes Andersson till föreståndare för Östasiatiska samlingarna, som museet inledningsvis benämndes, och tilldelades en personlig professur i östasiatisk arkeologi. Sedan 1925 var han professor i geologi vid Stockholms högskola.

Han stannade som chef för Östasiatiska till 1938. På museet blev han dock kvar i åtskilliga år till. Samtidigt skaffade han sig en egendom i barndomens Närke där han trogen sin energiska och företagsamma läggning byggde upp en kommersiell odling av jordgubbar, smultron och frukter med som mest tio anställda. Han dog 1960, 86 år gammal.

Anderssons år i Kina var en period fylld av dramatik inte bara i hans eget liv utan i hela världen. Situationen i Kina var instabil efter kejsardömets fall och övergick med tiden i inbördeskrig och japansk invasion. Första världskriget bröt ut bara ett par månader efter att Andersson hade anlänt till Peking. När kriget väl hade inletts invaderade Japan Tysklands besittningar i Shandong i Kina och gjorde anspråk på alla tyska tillgångar i Kina.

Varken tidens eller det specifika skeendets inneboende dramatik gestaltas dock i någon större mån i boken. Framställningen är minutiöst dokumenterad men lite doftlös. Dock är det en berättelse om intressanta personers epokgörande forskning i en turbulent tid i en främmande del av världen, vilket i sig gör den läsvärd. Till läsbarheten bidrar också att författaren skriver föredömligt korta kapitel.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Lär av historien av Håkan Lindgren

4) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

5) Bildsättarnas epok av Adam Cwejman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den muntre Thomas Mann av Martin Lagerholm

2) Moberg tålde inte beröm av Dan Korn

3) Välförtjänt pris till rocken av Erik Hedling

4) Arkeologin behöver en Peter Englund av Henrik Höjer

5) Från moralpanik till högkultur av Carl Rudbeck

NR 9 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...