Den Finlandsaktivistiske utrikesministern Richard Sandler kritiseras av framförallt finansminister Ernst Wigforss och tvingas avgå. Sverige får en samlingsregering, där den opolitiske Christian Günther blir utrikesminister. Han delar både den realpolitiska inställningen och bridgeintresset med statsminister Per Albin Hansson. Den nya regeringen känner sig 1940 tvungen att tillåta tysk permittenttrafik till Norge, efter att landet har blivit ockuperat.

Trots situationen i de nordiska grannländerna fortsätter svenskarna i stor utsträckning sina liv som vanligt, och även det skildras i Berggrens bok. Matcherna i fotbollsallsvenskan spelas som planerat, fastän många unga män har blivit inkallade. På biograferna kan man se Greta Garbo som skrattande sovjetiskt sändebud i Ernst Lubitschs komedi Ninotchka. Ingrid Bergman inleder sin Hollywoodkarriär, medan Zarah Leander tjänar stora pengar i Nazi-Tyskland.

Svenskarna firar jul ungefär som vanligt 1939, även om tidningarna manar till återhållsamhet och allvar. Populära julklappsböcker är Ivar Lo-Johanssons Bara en mor, Dorothy Sayers De nio målarna och Sten Bergmans Berömda upptäcktsfärder. År 1940 avlider nationalförfattarna Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam. Barbro Alving (Bang) får problem när hon skall skildra Heidenstams begravning, diktaren var mot slutet av sitt liv senil och utnyttjades av tyskvänliga krafter. Vid jordfästningen hälsas Alving välkommen som ”fru Bang”, som om hon vore släkt med Heidenstams tidigare käresta Kate Bang, som har drivits bort från Övralid. Alving skriver också engagerade reportage från krigets Finland.

Berggrens bok är första delen i en planerad trilogi om Sverige under andra världskriget. Tanken att ta ett helhetsgrepp på perioden är lovvärd. Men proportionerna mellan storpolitik och vardagsliv känns lite otillfredsställande. Den svenska utrikespolitiken under denna period har skildrats många gånger tidigare, till exempel i Alf W Johanssons Per Albin och kriget. Den kunde ha fått mindre utrymme, till förmån för det övriga materialet. En annan invändning är att källhänvisningarna längst bak i boken är lite för knapphändiga. Samma problem tycker jag finns med Berggrens uppmärksammade biografi över Olof Palme.

Annars är det en välskriven och ofta spännande bok, inte minst på grund av Henrik Berggrens stora personintresse.