VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

1979 - då det nya föddes

Av Torbjörn Elensky

1979 är ett märkesår för flera av de trender och tendenser som präglar vår tid än idag. Året då saker tog sin början snarare än avslutades.

Ingen väntar sig att muren ska falla, den stabila regimen kollapsa, att kungen ska mista huvudet... – förrän i efterhand, då alla klart och tydligt ser hur det egentligen var. Och ibland förstår vi inte ens efteråt, förrän möjligen långt senare, vad det egentligen var som hände, när regimen, muren eller kungens huvud föll för bilan.

Hur händer egentligen något? Vilken är den avgörande punkten? Finalen, vändpunkten eller början på ett förlopp? Det är frågor som egentligen inte går att svara på, för börjar man bryta ner händelsekedjor och letar efter de avgörande länkarna visar det sig alltid att det går att fortsätta, vrida lite mer på saken, hitta ytterligare någon orsak eller effekt, som man inte räknat med.

Muren föll, och det ska vi fira. Men när vi hämtat oss från firandet av 1989 bör vi ta en extra titt på 1979, för det är ett märkesår för flera av de trender och tendenser som präglar vår tid än idag. Ett år då saker tog sin början snarare än avslutades. Strax efter att jag fått upp ögonen för dess betydelse, och, som en riktigt dålig vetenskapsman, börjat leta stöd för min tes istället för att försöka falsifiera den, stötte jag i ett sammanhang på Rolf Ekéus, och slängde ur mig kommentaren att det visst var 1979 som var det verkligt betydande år vi borde ägna oss åt att minnas 2019, minst lika mycket som 1989.

– Jo men visst, instämde han genast, efter knappt en bråkdel av en sekunds eftertanke, det var ju då allt hände. Det vet jag, för jag var med.

Det var 1979 som Margaret Thatcher vann valet och blev Storbritanniens första kvinnliga premiärminister, och därtill en av de mest långvariga och betydelsefulla som innehaft den posten. Specerihandlardottern var en radikal, av ett helt annat slag än vad man väntade sig vid den tiden. Även om påståendena om hur nyliberal vår värld blivit är ganska överdrivna, så inledde hon de avregleringar och skattesänkningar som kom att prägla 1980-talet, skapade yuppieeran och lade grunden för idéer som i hög grad präglat politiken ända sedan hon fick makten. Hennes parhäst Ronald Reagan, som jämte henne kommit att symbolisera hela denna era och den ekonomiska politik som dominerar än idag, vann visserligen inte det amerikanska presidentvalet förrän 1980, men eftersom han tillkännagav sin kandidatur den 13 november 1979 kan han få vara med i 40-årsjubileet han också. Hans tal ligger på Youtube, och är väl värt att se för den som vill få en aning om vilket starkt intryck han gjorde på de amerikanska väljarna.

Tidigare samma år gjorde hans företrädare Jimmy Carter för övrigt sin kanske viktigaste historiska insats när han tog emot Kinas ledare Deng Xiaoping och höll presskonferens med denne på Vita husets gräsmatta. Inte lika spektakulärt och historiskt laddat som då Richard Nixon flög till Kina i februari 1972, och därmed öppnade för diplomatiska, politiska och ekonomiska kontakter mellan de båda länderna, efter årtionden av isolering. Men på sätt och vis mera avgörande, för medan Nixon åkte till Peking mitt under den ännu pågående kulturrevolutionen, skedde Dengs besök efter att Mao avlidit 1976 och, nästan ännu viktigare, hans för kulturrevolutionen så viktiga änka Jiang Qing hade avsatts och fängslats, tillsammans med sina kumpaner i vad som kallades De fyras gäng. Nixons besök i Kina öppnade visserligen dörren, men det är när Deng Xiaoping går ut igenom den och far till USA som den kinesiska ekonomin tar sina första stapplande steg mot den utveckling som pågår än idag, och som på allvar påverkar hela världen på ett sätt som knappast någon kunde ana 1979. Ironiskt nog var Carter själv den enda president efter Nixon som aldrig kom iväg till Kina under sin tid i Vita huset. Alla andra åker dit, oavsett vilka oenigheter och konflikter som kan finnas.

Under detta år fick denna president också bevittna det första fredsavtalet mellan Israel och en arabisk stat, som en följd av det första Camp David-avtalet från 1978. Den egyptiske presidenten Anwar Sadat och den israeliske premiärministern Menachem Begin undertecknade avtalet den 26 mars 1979, trots protester från bland annat Syriens Hafez al-Assad, den nuvarande presidentens far. Sadat hade styrt undan sitt land från sovjetiskt inflytande och ville öppna landet både politiskt och ekonomiskt mot västvärlden, med USA i spetsen. Han tycks ha varit en pragmatiker, som insåg att fred var den enda möjliga vägen framåt, och just därför mördades han också, bara två år efter fredsavtalet, av en medlem av sin egen militär, under pågående militärparad. Dessvärre har Carters eftermäle snarare än av hans framgångar kommit att färgas av en annan händelse 1979, vars betydelse nog får sägas vara i nivå med öppningen av Kina, nämligen revolutionen i Iran, och inte minst den utdragna gisslankrisen på amerikanska ambassaden under samma tid. Oroligheterna hade visserligen pågått ganska länge, samtidigt som landet genomgick en modernisering, i kombination med politiskt förtryck, som till slut fick en rätt osannolik koalition av reaktionära och progressiva krafter att gemensamt störta den alltmer hatade shahen, som flydde landet i februari. Det var svårt för omvärlden att tolka händelsen. En del på vänstersidan ansåg, med Michel Foucault i spetsen, att detta var det första verkliga upproret mot västvärlden, ja, egentligen mot moderniteten i sig. Han kunde inte persiska och verkade inte ha några större kunskaper om Irans tidigare revolutioner och parlamentariska försök, men det hade ju nästan ingen annan heller i väst. Hans tankar fick genomslag och ligger nog ännu i botten på en del av de mera urskuldande förklaringarna av varför revolutionen nog var bra och rätt och ett uttryck för förtryckta folks rättmätiga vrede mot, tja, hela moderniteten faktiskt.

Den händelse som antagligen avgjorde till ayatolla Ruhollah Khomeinis och de religiösa revolutionärernas fördel var det utdragna gisslandramat på den amerikanska ambassaden. I 444 dagar, från den 4 november 1979 till den 19 januari 1981, höll en radikal grupp unga islamister ambassadpersonalen fången, som vedergällning för att USA vägrade att lämna ut den landsflyktige shahen till Iran. Den iranska regeringen försökte få kidnapparna att avsluta sin aktion, men den ende som på allvar kunnat beordra dem att lämna ambassaden, Khomeini, insåg att detta var exakt vad han behövde för att manövrera ut demokratiska, liberala, socialistiska och andra konkurrenter om makten. Såväl arresteringar och utrensningar som förbud mot partier och avrättningar konsoliderade islamisternas maktövertagande, och trots flera omgångar av försök till motstånd av olika slag och på olika nivåer har de fortfarande, fyrtio år senare, makten, medan fyra, fem miljoner iranier drivits i exil. Gisslandramat förvärrades genom ett misslyckat fritagningsförsök, och präglade mot slutet bilden av Carter som en svag president, medan det faktum att gisslan frigavs dagen efter att Reagan svurits in blev en symboliskt viktig start på hans tid vid makten.

Minst lika viktigt, men mycket mindre känt, är ett annat gisslandrama under vårt märkesår. Den 20 november, mitt under den årliga pilgrimsfärden, då det är som allra mest folk på plats, ockuperades den stora moskén i Mekka av en grupp upprorsmakare, som hävdade att mahdin hade anlänt. Mahdi är , enligt vissa islamiska traditioner, den budbärare som ska tillkännage tidens slut, besegra ondskans härskaror och grunda det tusenåriga riket tillsammans med Jesus. Männen som tog över moskén, och tog ett ännu okänt antal personer som gisslan, var alltså extrema religiösa fanatiker, av ett slag som världen vid den tiden ännu inte tog på allvar. Saudierna chockades och försökte hålla nere rapporteringen om saken, vilket var en lätt match, eftersom icke-muslimer inte får besöka Mekka, och det på den tiden inte fanns några mobilkameror. Länge trodde man att det var Iran som låg bakom det hela, men det verkar som om deltagarna i ockupationen alla var saudier.

I två veckor belägrade saudiska trupper moskén och försökte få ut ockupanterna, som lär ha uppgått till 400–500 män. Men det visade sig väldigt svårt. Försök gjordes med gasattacker, men gasen spreds för vitt och hade därför ingen effekt. Man kastade även in granater, som lär ha dödat och skadat många, gisslantagare och gisslan om vartannat. Till sist tillkallades fransk expertishjälp, och äntligen fick man slut på dramat. Enligt somliga var det franska soldater, som fick konvertera pro forma till islam innan de stormade moskén, enligt andra var det pakistanska trupper som tog över och genomförde fritagningen, under fransk ledning. Offren uppgick till 255 personer, samt 560 skadade, men siffrorna är alla rätt osäkra. De 68 terrorister som togs levande avrättades genom offentliga halshuggningar i Saudiarabiens åtta största städer.

Att händelsen blev historiskt viktig beror främst på två saker. Dels ledde den till kraftigt reaktionär politik i Saudiarabien, med ökad makt till de religiösa i landet, i tron att de skulle lugna sig om de fick mer inflytande. Könssegregeringen blev striktare, undervisning i annan historia än islamisk förbjöds, och bilder av kvinnor i i tidningar liksom deras medverkan i teve inskränktes till nära noll. Genom Saudiarabiens religiöst centrala position, samt dess enorma ekonomiska tillgångar, är detta en reaktion som gett följdeffekter även i andra delar av de majoritetsmuslimska länderna. En märklig fotnot till dramat, som i sin tur svällt ut till sin alldeles egna historia, är att ockupationen av moskén ägde rum i samband med en stor renovering av den, som genomfördes av Saudi Binladin Group. Ett väldigt byggföretag ägt av just den familj som Osama bin Ladin, mannen som länge var ledare för och stod som symbol för islamistisk terrorism, tillhörde.

Vilket för oss till nästa historiskt avgörande händelse under vårt viktiga år: Sovjetunionens invasion av Afghanistan, som inleddes i december 1979 och skulle vara i tio långa år, nästan ända fram till att muren föll i Berlin. Sovjet gick in i landet för att styra upp en kommunistisk kupp som genomfördes 1978. Det folkliga motståndet mot de kommunistiska makthavarnas snabba försök att modernisera landet, enligt kommunistisk modell, och utradera de traditionella religiösa ledarnas inflytande, hade snabbt blivit så våldsamt att Moskva inte såg någon annan utväg än en invasion. Tidigt förutspåddes detta att bli Sovjets Vietnamkrig, och i någon mening blev det väl det, med den skillnaden att inga öppna demonstrationer kunde genomföras mot det på hemmaplan. Det hela sköttes med maximalt hemlighetsmakeri, och dödade soldater fördes hem för att begravas i tysthet. Samtidigt formerade sig ett motstånd i Afghanistan, med stöd från både saudierna, USA och andra. Den lite drygt 20-årige unge miljardärssonen Osama bin Ladin var bara en av många tusen som sökte sig till Afghanistan för att delta i jihad mot den sovjetiska militären. Och de vann, på sätt och vis. Men då Sovjet drog sig tillbaka lämnade de ändå ett kommunistparti vid makten, under ledning av president Najibullah, som lyckades sitta kvar till Sovjetunionens upplösning.

Man kan ha olika uppfattningar om hur arvet efter Thatcher och Reagan förvaltats, och hur resultaten ser ut. Det går dessutom att diskutera huruvida de åtminstone indirekt lade grunden för vår epok av populistiska politikerframgångar eller inte, och om den typ av politik de förde har framtiden för sig eller ej. Men det går inte att ifrågasätta deras stora historiska betydelse.

Dessvärre gav oss 1979 också en del som har haft övervägande negativ betydelse för den efterföljande tiden, och som präglar vår samtid i än högre grad än någon då kunde ana. Det är också händelser som var separata vid den tiden, men som efterhand har kommit att hänga ihop, på olika destruktiva sätt. Revolutionen i Iran, den sovjetiska invasionen av Afghanistan samt terroristattacken mot stora moskén i Mekka, som öppnade för den islamistiska radikalism som idag, fyrtio år senare, ännu är ett så påtagligt inslag i vår värld, var separata händelser men i historieskrivningen flätas de samman – och får förnyad betydelse. Var det något som låg i luften då, som vi i västvärlden inte förstod? Eller är det bara så att det som för oss tycks som sammanhang inte är annat än retroaktiva tillrättalägganden av händelseförlopp som i sig nästan är slumpmässiga? Eller i vart fall inte så riktade, så tydligt syftande mot den vidare utvecklingen, som vi i efterhand tycker oss uppfatta?

Allt talar för att det år vi borde minnas under 2019 inte bara är det för 30 år sedan, då det gamla rasade, utan även 1979, då så mycket av det nya föddes. Till de storpolitiska händelserna går det för övrigt att foga en del annat, från kulturens och underhållningens värld. Under alla dessa år kring 1980 skedde ett genombrott i datorutvecklingen, minneskapacitet och gränssnitt utvecklades i rasande fart. Just 1979 började Bill Gates företag utveckla Interface Manager, inspirerat av Apple. Det döptes 1983 om till Windows och är ju numera en del av vår vardag. Men en särskild uppfinning tror jag var viktigare än alla andra: Sony lanserar sin första Walkman, den lilla kassettspelare som fått det osannolika svenska namnet ”freestyle”, och drar därmed igång den utveckling mot alltmer individuell kulturkonsumtion, som idag kanske kulminerat (?) i allas vårt ivriga stirrande på våra smarta telefoner. Under 1900-talet var man mestadels tvungen att spela både ljud och bild på sätt som krävde stora apparater, och som oftast innebar att flera måste vara överens om att se och höra på något. Ännu tidigare måste man till och med lära sig spela själv, om man ville höra musik, eller hitta folk som kunde göra det åt en, vilket gjorde musik och scenframträdanden till särskilda sociala tilldragelser. Idag är ljud och rörliga bilder produkter för snabbkonsumtion i avskildhet, var och en gör sitt för sig, och sen chattar vi möjligen om det, men vi avnjuter det mesta i varsin liten bubbla. Den bubblan började med Sonys Walkman 1979. Av alla händelser det året var nog den lanseringen, trots revolutioner, världshandel och terrordåd, den allra mest betydelsefulla.

Mest lästa just nu

1) Allt svagare i tron av Fredrik Haage

2) Fri invandring ingen vinstaffär av Tino Sanandaji

3) Tillbaka till framtiden? av Widar Andersson

4) Leta rätt på konservatismen av Jenny Sonesson

5) Imperiernas myter av Christopher Coker

NR 1 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...