VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Början på Sverige

Av Hans-Gunnar Axberger

Med valet av kung Magnus vid Mora stenar 1319 inleddes tillblivelsen av en nationalstat. Det som med lag tog 700 år att bygga bör vi slå vakt om.

Vid Mora stenar trädde riksdrotsen Matts Kettilmundsson fram med ett gossebarn på armen. Året var 1319 och svearnas rike saknade regent sedan folkungarna gjort slut på sig själva, sånär som på barnet i drotsens famn.

Man får utgå från att gossen, som hette Magnus, var tämligen omedveten om varför han nu uppvisades för den skara av allvarstyngda män som kommit resande till Uppsala från alla de delar av svears och götars land som skulle bli – eller kanske redan var – Sveriges rike. De hade samlats för att välja att en för landen gemensam konung, allt enligt den sed Västgötalagen beskriver som svearnas rätt att konung taga och likaså att vräka. Den valde dömdes, så hette det, sedan av lagmän till konung i något som Karl Olivecrona i en liten och med juristmått mätt livfull skrift betecknat som en hednisk rit vid Mora stenar, följd av eriksgata och nya domar. Även om landens lagar gärna såg att konung valdes bland konungs söner var den svenska gemenskapen ett valrike – utan val och dom kunde högsätet inte bestigas.

Samtidigt var de rättsliga föreställningarna och begreppen outvecklade, man skilde till exempel inte mellan privat och offentligt. De valda kunde betrakta den egendom varöver de betroddes att råda – Uppsala öd med mera – som sin och riket något de genom testamente kunde förfoga över. Så gick valrike till arvrike. Från den framväxande nationens synpunkt var den oftast misslyckade generationsskiftesplanering som därav blev följden olycklig. Fredrik Lagerroth konstaterar att om folkungarna fått härja vidare skulle Sverige snart ha sönderstyckats till en trasmatta av samma slag som den tyska gemenskapen vid denna tid förvandlades till. Detta var inte i de svenska landens intresse. De som där styrde såg andra behov. Verksamhet och umgänge sträckte sig över landens gränser. Skilda lagar och bruk för handel och vandel var hindrande. Stormän, lagmän och menigheter var förvisso noga med sitt självstyre men också med att samverka. Det riksmöte som hölls utanför Uppsala 1319 manifesterade detta. Erikskrönikan förtäljer, här i något redigerad form, om riksdrotsens framträdande:

En riker herre, en dugande man,
han talade så, som den väl kan:
”I ären Gudi välkomne här
bönder och hovmän, ho här er!
Vi havom hugt oss konung välja
och viljom därmed ej längre dvälja
Jag haver det hört sagt alla mina dagar:
Varder konungar vid Morasten valda
med alla landens vilja och lagar.”

Efter att ha beklagat den falska list med vilken Birger, den förre konungen, gjort sig av med sina bröder och konstaterat att man denne ”av riket kört”, fortfor drotsen:

Vi mågom ej längre konung umbära.
Må Gud ge honom lycka, hälsa och ära,
den vi skulom i dag till konung taga.

Det höviska talets återgivande följs av krönikörens upplysning att de församlade valde Magnus till konung trots att ”han icke äldre var än uppå sitt tredje år”.

Konung Magnus kom alltså inte som en erövrare, vilken kuvade landen och gjorde sig till herre över dess folk. Värn- och faderlös bars han fram. Sin synnerligen ringa rättshandlingsförmåga till trots förutsattes han godta de villkor hans väljare ställde upp. De dikterades av vad som timat. Ett trettiotal av de församlade, företrädande skilda delar av riket och folket, undertecknade det som kommit att kallas 1319 års frihetsbrev. Det tar sin uttryckliga utgångspunkt i klagomål ”från menigheten i hela Sverige” över konungars och furstars försyndelser mot rättigheter och privilegier. Det talas om olagligen och egenmäktigt pålagda skatter och förbrytelser mot Gud, rättvisan och de sedvänjor som iakttagits av gammalt i vårt land. Därför lovar undertecknarna att ”på denne vår ännu omyndige konungs vägnar” framdeles förhindra olagliga bördor samt att ”med hela vår förmåga obrottsligt bevara och försvara rättigheter, friheter, privilegier och gamla sedvänjor för alla och envar, rikets män och kyrkorna i Sverige”. Udden i den rätt korta texten var riktad mot pålagorna, vars uttagande regleras på ett sätt som tydligt förebådar den uråldrigaste av våra hävdade rättigheter, nämligen svenska folkets rätt att sig självt beskatta. Men urkunden innesluter även de åtaganden som snart formuleras mer utförligt i andra konstitutionella dokument.

1319 års frihetsbrev markerar en konstitutionell era, som i sedvänja börjat dessförinnan. Sverige var sedan tidigare politiskt enat i den meningen att landen alltså erkände gemensam konung. Men det var ingen rättsligt sammanhållen stat. I brevets avslutning lovar undertecknarna att ”med råd och dåd bestå värdig man herr Matts Kettilmundsson, vår konungs drots, i utövandet av lag och rätt, till dess vår merbemälde konung – om Herren tillåter – uppnår myndig ålder”. I praktiken utsåg undertecknarna sig själva att under en utpekad styresman sköta rikets angelägenheter för lång tid framöver. Det som följer är en av de många perioder i Sveriges historia då landet på grund av monarkens omyndighet eller av andra skäl styrs av en till sin formella bas något oklar rådsförsamling. Bland andra styromål använder de tiden till att konsolidera riket – och indirekt sin egen ställning – rättsligt. Riksmötet vid Mora stenar, det första i sitt slag, valet av den underårige konungen och utfärdandet av frihetsbrevet utmynnar i det treåringen skulle komma att bli berömd för men som inte var hans verk, nämligen Magnus Erikssons landslag.

Magnus synes ha godtagit 1319 års villkor. Han red som vuxen den eriksgata sedvänjan påbjöd och som till sin funktion ingick i och bekräftade valförfarandet. Bilderna av hans person skiftar. Den sedermera heliga Birgitta skällde honom i sina uppenbarelsers form för lidelsefull pederast. Andra vittnar om ett milt sinnelag, även uttryckt i öknamnet ”Magnus Smek”. En motbild finns i Åke Holmbäcks inledning till 1962 års utgåva av landslagen. Där beskrivs en ung viljestark konung, som lagstiftade ”till ro och nåd för sin faders själ och sin farbroder, de båda hertigarna Erik och Valdemar, som hade dött i fängelse på Nyköpings slott och som samtiden ansåg vara mördade genom deras broders, konung Birgers, föranstaltande”. Intresset för rättsliga frågor synes belagt genom flera under hans tid instiftade stadgor riktade mot ”onda sedvänjor”. Han ingrep, för att åter citera Holmbäck, ”för att ge allmogen frid för sig och de sina, som det bäst varit i hans förfäders dagar”. Bland annat engagerade han sig likt sin farfar och namne, som satte lås på ladorna, för böndernas skydd mot väpnade vägfarares våldgästande.

Landslagen, som blev slutligt färdigställd kring 1350, skrevs emellertid av lagmän. Den sammanför principer och regler från de olika landens lagar, som nedtecknades i samma tid. Själva konstitutionen utgörs av konungabalken. Flera av landskapslagarna innehåller sådana och den som framförallt tjänat som förebild för den gemensamma hör till Södermannalagen (stadfäst 1327). Där definieras det svenska riket med dess stift, lagsagor och landamären. Rikets enhet markeras genom bestämmelsen att över hela Sverige ska ej vara mer än en konungslig krona och en konung. Det framgår att proceduren ska vara den som följdes 1319, när Magnus valdes, ”fastän val och eder före hans dagar icke voro i lagböckerna så skriftligen kungjorda som han själv vid sitt tillträde gjorde och gav till gott efterdöme”.

Ett viktigt, kanske det allra viktigaste, stadgandet föreskriver att konungen inte får minska rikets omfång och de egendomar som anförtrotts honom. Sker det har efterträdaren rätt att ta det åter. Konungen ska leva av Uppsala öd och årliga utskylder och icke utan samtycke pålägga nya, heter det också. Detta ska konungen då han valts lova i en trohetsed till alla inom riket boende män. Där ska han förbinda sig att:

  • Älska Gud och styrka kyrkans rätt, dock utan att kränka konungens, kronans och allmogens rätt
  • Älska, styrka och vårda all rättvisa och sanning och undertrycka all vrångvishet, osanning och orätt
  • Vara sin allmoge en trogen och trofast konung så att han icke ska taga till fånga eller fördärva någon utan han dessförinnan varit lagligen förvunnen till ansvar enligt lagen i den lagsaga där gärningen skett (habeas corpus); att inte heller taga gods annat än enligt lag och laga dom
  • Hålla, styrka och värja all gammal lag som allmogen har med fri vilja och samtycke antagit
  • Styra och råda över sitt rike med inländska män och ej utländska
  • Tillse att ingen utländsk rätt indrages i landet och att ingen lag antas utan allmogens samtycke

Närvarande lagmän och allmoge ska i sin tur svära konungen sin trohet, bland annat att visa honom lydnad och stå till hans tjänst inom rikets gränser men ”ej längre bort med härfärd”. De som av ålder varit skattskyldiga ska erlägga sina utskylder godvilligt och utan tredska.

Delar av konungen avkrävda löften fortlevde ända till 1975 i den så kallade kungaed som fanns intagen i §16 i 1809 års regeringsform, som i landslagarnas ordvändningar återgav regentens skyldighet att vårda sanning och rätt, inte fängsla någon utan laga dom etcetera. Förutom att hela valförfarandet så tydligt ger uttryck för ett samhällskontrakt mellan land och regent återspeglar stadgandena den typiskt svenska synen på konungen som rättens och fridens bevarare. När detta synsätt utmönstras ur den nya regeringsform som trädde i kraft 1975 får det ingen egentlig motsvarighet, eftersom den svenske grundlagsstiftaren då är negativt inställd till de individuella fri- och rättigheter som utgör den moderna motsvarigheten till kungaedens åtaganden. Det resulterar så småningom i att ett internationellt präglat rättighetstänkande istället importeras från europeiska samarbetsorgan.

Även om 1319 är ett märkesår i Sveriges historia kan man inte tala om något egentligt paradigmskifte. Valriket var som framgått av äldre datum. Fredrik Lagerroth har påpekat att detta förutsatte minst två konstitutionella institutioner, dels kungaämbetet, dels en valförsamling. Dualismen förbises när det sägs att Sveriges historia är dess konungars, minst lika intressanta är de som valt dem eller regerat i deras ställe. Det är där folkstyrets embryo finns.

”Folkets” representanter vid denna tid har ingen enhetlig benämning. Ibland säger man ”adeln”, men det är mindre lyckat, eftersom det är ett senare tillkommet begrepp med i sammanhanget missvisande konnotationer. Den ofta använda termen ”stormän”, syftande på personer med inflytande baserat på egendom, social ställning och våldsmakt, är i så fall bättre. ”Aristokrati” används också. Även där leder associationerna nog i fel riktning, men om man med detta ord helt enkelt menar ett samhälles elit kan man använda det som beteckning på det ledande samhällsskiktet i det medeltida Sverige. Ur denna krets utvecklades i alla händelser den institution som jämte kungaämbetet dominerat större delen av Sveriges konstitutionella historia, nämligen rådet. Karl Gustaf Westman, herostratiskt ryktbar för de anslag mot tryckfriheten han som justitieminister under krigsåren var ansvarig för, skrev sin avhandling om dess tidiga historia. Framställningen slutar 1306, vilket antyder hur långt tillbaka rötterna sträcker sig. Som konstitutionell funktion har rådet varit rätt oreglerat. Det har bara, i en eller annan form, oftast funnits där och fungerat som valberedning, förmyndarregering, statsråd, förvaltning och domstol (den ännu använda termen justitieråd är direkt nedärvd från den tid den högsta domsmakten utövades i rådet). Dess betydelse kan inte överskattas. Rådskretsen har merendels stått på rikets sida, mot svenska och utländska konungar. Fredrik Lagerroths slutsats från 1915 kan vara överraskande för den som håller till i det senare nittonhundratalets åsiktskorridorer:

Sveriges konstitutionella frihet och därmed ock dess nationella enhet är i främsta rummet ett verk av dess aristokrati, som under långa tider framåt utgjorde det egentliga folket i detta ords statsrättsliga betydelse.

I samma anda framhåller Erik Lönnroth att rådet företrädde även allmogens motstånd mot kungamaktens anspråk. Han kallar det ”oppositionens ständiga organ”.

Magnus år blev dramatiska innan folkungarnas era slutligen var över och Sverige gick in i unionstiden, ett tidigt försök att integrera de skandinaviska folken, som ledde till motsatt effekt. Landslagen med dess svenskt konstitutionella prägel stadfästes tvärtom 1442 som Kristoffers landslag. Riksföreståndarämbetet utvecklades. Via den positionen återerövrade Gustav Vasa kungamakten åt svenskarna. Även han valdes, eller lät sig väljas, och avlade ed. Dock upprepade sig historien från folkungarnas tid. Kung Gösta såg riket som sin personliga egendom. Ett riksmöte hade visserligen gett sin välsignelse åt en tronföljd byggd på arvsprincipen men den slutliga egendomsfördelningen reglerade han i sitt testamente. Det gick som det gick, allom bekanta brödrastrider följde innan en viss ordning återställdes under Karl IX, som bland annat satte sitt namn under den första tryckta versionen av landslagen.

När konungar väl var på plats tenderade de som framgått att se sig snarare som herrar över sitt folk än som de tjänare de enligt den konstitutionella sedvänjan skulle vara. Spänningen mellan den krets som kallas rådet och kungamakten var dock hela tiden närvarande. Under den karolinska tiden tippar balansen i det närmaste helt över till kungamakten, medan den därefter, under frihetstiden, lika kraftigt tippar tillbaka och så när ändar i en (kaotisk) parlamentarism. Vad frihetstiden visar är att rådsstyret faktiskt behövde monarkin. Trots att den kungliga makten marginaliserats till den grad att rådet tillät sig använda en stämpel istället för konungens signatur på akter denne underlät att signera – ”konungens vikarie” kallad – var det aldrig aktuellt att ta steget över i republik. Kungens namn, om än bara stämplat, ansågs nödvändigt för att ge kraft och värdighet åt besluten. Stämpelns användande var, som Jonas Nordin skriver i sin bok om frihetstidens monarki, ”ett eftertryckligt erkännande av monarkins berättigande och omistlighet”. Det går att finna fler exempel på att dessa behov erkänts. Ett är just 1319. Det skulle ha varit en enkel sak att då övergå i en annan styrelseform, om viljan hade funnits. Ett annat exempel, i tiden mer näraliggande, är 1809.

Den revolutionens paroll blev ”konstitution först, konung sedan”. Principen är exakt densamma som den 1319 tillämpade. Det hade legat mer än nära till hands att efter det gustavianska maktmissbruket överge monarkin. Istället ansträngde sig revoltörerna för att bevara den både som form och ge den ett kraftfullt innehåll, vilket man så småningom lyckades med genom valet av Jean Baptiste Bernadotte. Nästa brytpunkt är 1974 års upphävande av den konstitution som föregick valet av Karl Johan. Parlamentarismen var då sedan länge ett faktum och regeringsformens stadgande om att konungen äger allena styra riket etcetera patetiskt obsolet. Denna gång reflekterade man allvarligt över republik. Den nya tidens stormän – om man får kalla de politiska partiernas representanter i den aktuella statliga utredningen så – samlades som bekant inte kring stenar vid Uppsalaslätten utan på ett badhotell i Torekov, som fått ge namn åt den kompromiss de enades om, nämligen att än en gång bevara monarkin, men bara som representationsform, utan innehåll. Därmed försvann de sista resterna av den konstitutionella dualism som präglat tidigare sekler.

En höst som den genomlidna, när parlamentarismen körde fast i sin egen retorik, och dagens stormän under månader misslyckades med att lösa sin mest grundläggande uppgift, att välja en statsminister, kan man fundera över hur genomtänkt det var att helt avskaffa kungaämbetet som konstitutionell funktion utan att ersätta det med något annat än ett, som det visat sig, inte särskilt noga övervägt talmansämbete.

700 år har snart gått sedan 1319 års kungaval. Utarbetandet av Magnus Erikssons landslag och den fortsatta konsolideringen fram till 1734 års lag är anhalter på vägen bort från ett landskapsförbund till en svensk nationalstat, som inte nådde full stabilitet förrän på 1800-talet. Var befinner vi oss nu? Det stiftas inte så mycket inhemsk lag längre.

Det som en gång skedde när landskapen gick upp i ett rike sker nu på europeisk nivå. I grunden samma slags utveckling, fast väldigt mycket svårare. Svear och götar delade språk och sedvänjor. De levde under samma nordiska himmel. Germaner, franker, britter, skandinaver och så vidare har mycket, men ändå långt mindre gemensamt. Lägger vi, som i Europarådskretsen, ytterligare samhällen österöver därtill blir det än tydligare. Likväl drivs integrationen på.

Det kan för svensk del vara värt att blicka tillbaka mot tillblivelsen av vår egen nationalstat samt besinna hur långsamt det gick och att förändringen til syvende og sidst var mer organisk än organiserad. Framförallt bör vi slå vakt om det som med lag tagit 700 år att bygga, en väl fungerande rätts- och välfärdsordning inom ramen för en enad nationalstat. Nationalstatlig integritet är inte ett hinder mot en motsvarande ordning på internationell nivå utan tvärtom en förutsättning för att en sådan ska kunna utvecklas i demokratiska former, med respekt för människors önskan att bestämma över sina egna villkor i de hörn av världen där de lever.

Mest lästa just nu

1) Allt svagare i tron av Fredrik Haage

2) Fri invandring ingen vinstaffär av Tino Sanandaji

3) Tillbaka till framtiden? av Widar Andersson

4) Leta rätt på konservatismen av Jenny Sonesson

5) Imperiernas myter av Christopher Coker

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Låt oss lära av Danmark av Magnus Ranstorp

2) En tid utan sammanhang av Louise Bringselius

3) Världsdramat på Ven av Martina Björk

4) Varken svart eller vit av Carl Rudbeck

5) Är Alice lämplig för barn? av Katarina O'Nils Franke

NR 1 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...