VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Sanningens ögonblick

Av Gunnar Sonesson

Den som ger sig ut på vinmarknaden för att hitta rara objekt till sin källare kan idag få betala lika mycket för en flaska kaliforniskt rödvin som för en stor bordeaux.

Det finns kultförklarade producenter i Napa vars nya årgångar släpps för 20 000 kr per flaska. Så har det inte alltid varit. Faktum är att det går att datera när amerikanska viner blev globalt erkända, och det var den 24 maj 1976. Den dagen arrangerade engelsmannen Steven Spurrier en blindprovning i Paris med amerikanska och franska viner, en provning som med tiden fick stor betydelse för den globala vinkonsumtionen.

Vägen till Paris 1976 och fram till Steven Spurrier av idag – en vital 77-åring som fortfarande skriver regelbundet i Decanter och numera även producerar eget vin – är en halsbrytande resa, njutbart fångad i hans färska memoarer.

Är man det minsta road av vin och av människorna bakom olika viner, så framstår hans liv som en dröm. Är man intresserad av företagande och ekonomisk förvaltning däremot, så är det lika mycket en mardröm.

Steven Spurrier föddes in i övre medelklassen i Derbyshire i mellersta England. Hans farfar var entreprenör inom anläggningsbranschen och hans far tog motvilligt över firman efter kriget, utvecklade och sålde företaget 1964. Försäljningen medförde att Steven Spurrier vid 25 års ålder fick en check på 250 000 pund. I dagens penningvärde ungefär fem miljoner pund, eller närmare 60 miljoner svenska kronor.

Pengarna landar på hans konto just som hans karriär i Londons vinbransch börjat ta fart. Han hade efter studierna jobbat sig upp från lagersysslor, in i butik och även fått göra sina första inköpsresor i Frankrike när pengarna landade på hans konto.

Spurriers lättsamma, otåliga och nyfikna förhållningssätt till livet innebar att pengarna investerades i en mängd fantastiska projekt, men som han skriver: ”I thinksome sort ofdirectionwouldhavehelped, for within 25 years all the moneyhadgone, – ’lost, stolen or strayed’ – and I was in debt. Having to start again from scratch approaching 50 yearsof age provedbeneficial, but it didn’tseem so at the time.”

Det brittiska förfallet vid 1970-talets ingång, med devalveringar och skattehöjningar, driver Spurrier att flytta med sin fru Bella till Paris där han blir kvar i nästan 20 år som fastighetsägare, vinhandlare och investerare. Under decenniets inledande år etablerar han sig brett i i sitt nya hemland genom att ta över och expandera en vinbutik, Cave de la Madeleine intill finansdistriktet, bygga upp Frankrikes första privata vinutbildning i form av L’Académie du Vin, investera i en restaurang samt köpa in sig i ett par vingårdar.

I backspegeln visar sig flertalet av dessa projekt finansiellt katastrofala på grund av hybris, oärliga partner och bristande ekonomisk planering. Eller som han själv skrev i prospektet när han tillsammans med en god vän sökte investerare till ett nedgånget slott i Bordeaux: ”in Francetherearethreeways to losemoney: horses are the quickest, womenare the mostfun and agriculture is the mostcertain”.

Så kommer höjdpunkten, 1976. Hans vinbutik och vinskola går lysande och han är ständigt på jakt efter nya viner som han kan introducera till sin kundkrets. Han har anställt en kollega med amerikanska rötter, Patricia Gallagher, som under resor i USA hade noterat den kvalitetshöjning som skett i amerikanskt vinmakande under 1960- och 70-talen.

Hon har en idé om att fira 200-årsjubileet av självständighetsförklaringen genom att anordna en provning av de bästa amerikanska vinerna på L’Académie du Vin.

Steven Spurrier, som först hade invänt att ”britter firar inte USA:s självständighet”, blev efter en vinresa i Napa våren 1976 övertygad om att det var en god idé och att det var dags för européerna att ta till sig vad som hänt i den kaliforniska vinindustrin. Deras Chardonnay kunde nu mäta sig med förstklassig vit bourgogne, och deras bordeauxblandningar befann sig på samma nivå som de bästa slotten i Frankrike.

Medan planerna tog form utvecklade Spurrier idén om hur provningen skulle gå till. Det skulle för det första vara en parallell provning av amerikanska och franska viner. Bara så kunde de amerikanska vinernas kvalitet ställas mot en allmänt erkänd referenspunkt. För det andra skulle provningen vara blind så att inga fördomar fick spelrum. Provningspanelen skulle bestå av Frankrikes bästa vinkännare: producenter, skribenter och sommelierer.

De flesta tillfrågade tackade ja och till den 24 maj 1976 hade han fått ihop gräddan av franska näsor och gommar, bland annat chefsommelieren på legendariska Pariskrogen La Tour d’Argent, en av ägarna till Bourgognes mest ansedda vinhus, Domaine de la Romanée-Conti, och redaktören för La Revue du vin de France.

Spurrier lade ribban högt för de amerikanska vinerna. Fransk Chardonnay skulle representeras av Bâtard-Montrachet, Meursault Premier Cru och Puligny-Montrachet från topproducenter. Cabernet och bordeaux-blends skulle representeras av slotten Haut-Brion, Mouton-Rothschild och ett par till i samma liga.

Provningen hade några enkla regler: vinerna skulle serveras ett i taget, vita först, slumpmässigt lottade. Alla skulle ges ett betyg mellan 0 och 20 poäng. L’Academie du Vin samlade in svaren och sammanställde totalpoängen. Domarna gick med på att provningsresultatet ägdes av skolan, en detalj som senare skulle komma att visa sig viktig.

Varken Spurrier eller Gallagher hade funderat på att bjuda in medierna, men i sista stund kom de ändå på idén att bjuda in Pariskorren för Time Magazine, George Taber, som hade gått en av deras vinkurser föregående termin. Han hade en lugn dag och dök upp med förhoppningen att få underlag till en lättsam kolumn. And the rest is history, som det heter.

När det hela är avslutat har Napaproducenten Château Montelenas Chardonnay segrat i den vita provningen med 132 poäng, före Meursault-Charmes på 126 poäng. I den röda provningen vinner Stag’s Leap med 127,5 poäng före Mouton Rothschild på 126 poäng. Odette Kahn, redaktören för La Revue du vin de France blir ursinnig, kräver sina protokoll åter (vilket hon inte får) och pratar efter den dagen aldrig mer med Steven Spurrier.

George Taber insåg att det hade inträffat något sensationellt på Hotel Intercontinental den där dagen och den 7 juni 1976 slogs ”The Judgement of Paris” upp stort i Time Magazine.

För de amerikanska vinhus som hade deltagit blev det startskottet på internationell ryktbarhet. Parisprovningen har också upprepats 1986, 1996 och 2006, i huvudsak med samma utfall: de amerikanska vinerna åldras lika bra som de franska och det förblir omöjligt att peka ut ett av ursprungen som överlägset.

Taber skrev senare en bok (2006) om händelsen: Judgmentof Paris. California vs France and the Historic 1976 Paris Tasting. Det finns även en medelmåttig spelfilm från 2008, BottleShock, där Alan Rickman spelar Steven Spurrier.

En flaska vardera av de vinnande vinerna Château Montelena Chardonnay och Stag’s Leap Wine Cellars finns idag att beskåda på Smithsonian National Museum of American History i Washington. 2016 hölls ett seminarium om provningen på museet (finns på Youtube), där Spurrier deltog och där man avhandlade betydelsen som den haft på amerikansk vinindustri. I middagstalet efteråt konstaterade Spurrier lakoniskt att it’svery just and fittingthatweshould be here to celebratehow a Croat and a PolemadeAmericanhistory in Paris with a littlehelp from an Englishman”. Vinmakaren bakom det vita Montelena var Mike Grgich från Kroatien och på Stag’s Leap var det den polsk-amerikanske Warren Winiarski.

Parisprovningen och den efterföljande uppmärksamheten etablerade Steven Spurriers namn i vinvärlden. Han bjöds in att hålla provningar och seminarier världen över och att skriva kolumner och med tiden även böcker om vin. Ironiskt nog är Spurrier primärt en stor kännare och samlare av franska viner, men det var amerikanska viner som tog honom till berömmelse.

Spurriers liv förefaller ta en vändning vid varje decennium; under 1960-talet upptäckte han världen och begåvades med en förmögenhet, på 1970-talet etablerade han sig i Paris, skördade framgångar och breddade sina investeringar i restauranger, vingårdar och fastigheter, medan 1980-talet innebar övermod, motgångar och fall. 1990-talet är den långa vägen tillbaka och 2000-talet, slutligen, ser honom återetablerad i England, än en gång på god ekonomisk fot.

1970-talets slut innebar också slutet för hans framgångar på den franska vinscenen. Hans kundkrets av internationella banktjänstemän, konsulter och företagsledare hade flyttat ut till La Defense, hans krog har dränerats på vin och pengar av en oärlig köksmästare och hans vingårdsprojekt läckte pengar. Till det hade han förköpt sig på vin och satt med enorma osålda lager. Advokatkostnader, räntor och fransk, socialistisk skattepolitik var på väg att tömma hans konton.

Han tar då det katastrofala beslutet, på vänners uppmaningar, att istället försöka replikera framgångssagan från de tidiga Parisåren, men i New York. Trots en allt tunnare balansräkning åker han över Atlanten för att starta L’Academie du Vin och en vinbutik, allt medan hans barn sätts i dyra privatskolor och han och hans fru Bella skaffar sig ett bekvämt boende vid Central Park.

De blir kvar ett knappt år innan de måste packa ihop och lämna med betydande förluster, bara för att komma tillbaka till ett Paris där den finansiella situationen i hans verksamheter blivit ohållbar. Under ett par plågsamma år avvecklar de allt i Paris och flyttar åter till London, där ett bidrag på 100 000 pund från Stevens mor utgör den livlina som håller honom undan personlig konkurs.

Spurriers uppgång till mångmiljonär och världskändis (i sin bransch) och branta nedgång till utblottad fördetting skulle kunna vara hämtad ur en Tom Wolfe-roman. Ironiskt nog möttes Spurrier och Tom Wolfe på en lunch 1981 i New York, precis när allt var på väg att vända brant nedåt.

Spurrier är flyhänt och boken är full av tänkvärda citat om vin och människorna i vinindustrin. Bokens enda svaghet är en lätt överbelastning av platser och namn (slott, viner, vinmakare, vinhandlare). I sin helhet är Spurrier mycket underhållande, men som Kejsaren konstaterar i filmen Amadeus, efter att ha sett uruppförandet av Mozarts Enleveringen ur Seraljen: ”Verygoodindeed, butperhaps… a bit toomanynotes.” Med detta sagt så gör bara kapitlet om The Judgement of Paris boken värd att läsa.

Ungefär samtidigt som jag begav mig till London för att avnjuta en vinprovning under ledning av Steven Spurrier och få ett rykande färskt exemplar av memoarerna ur hans hand, så landade den svenska Château Vadå. Det okända fusket med ditt vin av Mats-Eric Nilsson (recenserad i Axess nr 9/2018) på mitt bord.

Dessa två böcker kunde inte vara mer olika i sitt förhållningssätt till vin, även om författarna har ett par gemensamma fäblesser: zero dosage Champagne (det vill säga: helt torr, noll gram socker) och ”non intervention wines”, på svenska ”naturviner”. Nilsson ägnar hela sin bok åt att såga de enkla, kraftigt manipulerade viner som Systembolaget säljer mest av. Spurrier ägnar inte en rad åt bulkviner, de existerar inte i hans värld.

Nilsson har en ilsken Råd & Rön-approach till allt massproducerat vin och finner frälsningen i naturviner (enbart), medan Spurrier älskar fine wine och vad det representerar av historia, kultur och njutning. Där Nilsson ser ny teknik i vinkällaren som något som förstör autenticiteten, ser Spurrier istället det otroliga kvalitetslyft som vinbranschen genomgått sedan 1970-talets ingång, mycket tack var ökat kunnande och nya möjligheter att skörda vid rätt mognad och att vinifiera med bättre kontroll. För Spurrier är naturviner intressanta som ett terroir-troget och udda inslag i vinkällaren, för Nilsson är det det enda man bör dricka för att undvika kemikalier och ”manipulation”.

Nilssons bok driver en nyttig kritik mot boxvinerna, ”den okända druvans grav”, men han missar allt det fantastiska, komplexa och ljuvliga vin som finns från 120 kronor och uppåt. Spurrier å andra sidan, med sina referenser till legendariska årgångar av de mest välrenommerade husen i Champagne, Bourgogne och Bordeaux, personifierar talesättet: ”If youwant to make a small fortune in the winetrade, start with a bigone.”

Mest lästa just nu

1) Allt svagare i tron av Fredrik Haage

2) Fri invandring ingen vinstaffär av Tino Sanandaji

3) Tillbaka till framtiden? av Widar Andersson

4) Leta rätt på konservatismen av Jenny Sonesson

5) Imperiernas myter av Christopher Coker

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Intresset som aldrig ljuger av Carl Rudbeck

2) Levande döda av Karin Henriksson

3) Tänkare med mörk svans av Niklas Anderberg

4) Hundra år av ofrihet av Mats Fält

5) Krig och freder av Lars Åke Augustsson

NR 1 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...