Det är också 30 år sedan Francis Fukuyama förklarade att demokrati av västerländskt snitt var den slutgiltiga formen av mänskligt styre. Historien var slut. Nu var det bara att vänta in demokratins segertåg. Ingen tror längre att så är fallet. När Ungerns Viktor Orban tillträdde sin fjärde premiärministerperiod förra året deklarerade han att ”den liberala demokratins era är över,” och han är inte ensam.

Och när politiker som Orban, Xi Jinping och Jair Bolsonaro med allt större självförtroende avvisar den liberala demokratin är försvaret av den från västerländska intellektuella allt ljummare. Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö argumenterade nyligen för införandet av en global despoti för att mota klimatkrisen. En vansinnig och orealistisk idé – hur skulle den ”kuppen” ens genomföras utan världskrig? – men tyvärr allt vanligare.

Fukuyamas segerrop var givetvis opåkallat. Ett sekel är trots allt en kort tid, i ett historiskt perspektiv. Demokratin är ett nytt styrelseskick, vars hållbarhet och uthållighet ännu inte kunnat bevisas.

I sitt mästerverk Muqaddimah från 1377 analyserade den arabiske historikern Ibn Khaldun dynastiers uppgång och fall. Ett folk, härdat och sammansvetsat av det hårda livet i öknen, tar makten. Dynastins andra generation vänjer sig vid lyx, och gruppsammanhållningen försvagas. Den tredje generationen glömmer ökenlivet helt, och blir beroende av andra för att försvara sig. Sammanhållningen är borta. Den fjärde generationen av den nu senila och förlamade dynastin förlorar till slut makten. 120 år tar hela förloppet, något kortare tid för vissa, något längre för andra, menade Ibn Khaldun.

Om vi applicerar tankesättet på politiska system är det alltså dags för den liberala demokratin att avlösas av något annat, kanske Putins illiberalism, eller Xi Jinpings teknokratiska diktatur.

Vår generation fick demokratin serverad, och vi har följaktligen tagit den för givet, och förslappats. Åsikterna har ärvts istället för att anammats, och argumenten har inte behövt hållas vassa. Demokratibegreppet har blivit diffust, vanemässigt, och i officiell retorik synonymt med ”allting som är bra”.

Men demokratin infördes inte för att det var fint, utan för att den fungerar. Det har blivit vår tur att återupptäcka dess styrkor: anpassningsförmåga, bredd, pragmatism, kreativitet, måttlighet, i motsats till det auktoritära styrets enkelspårighet. Det kräver dock ledare som kan vara prestigelösa och lyhörda, samtidigt som de är beslutsamma och klarsynta. För att ett demokratiskt system ska kunna leverera måste det till flexibilitet och obekväma kompromisser. Höstens halvhjärtade regeringsbildningsförsök, med mer poserande än riktigt förhandlande, har inte varit smickrande för det svenska politiska etablissemanget.

Demokratin står kanske inför en ökenvandring, men det måste inte vara slutet, utan kan bli en nystart. Öknen är trots allt civilisationens grund, enligt Ibn Khaldun, eftersom den obarmhärtigt ställer det nödvändiga i relief, och blåser bort lyxen. Om den liberala demokratin klarar prövningen kommer den att stärkas; annars kan det lika gärna vara.