VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Ny kyrka i gammal strid

Av Piotr Wawrzeniuk

När en ny förenad ortodox kyrka skapades i Ukraina avslutades en flerhundraårig process. Nu väntar en politisk strid med Moskva.

När en ny förenad ortodox kyrka skapades i Ukraina avslutades en flerhundraårig process. Nu väntar en politisk strid med Moskva, skriver Piotr Wawrzeniuk.

Den 15 december förra året tillkännagavs att en ny förenad ukrainsk ortodox kyrka hade skapats. Dess överhuvud, metropoliten Epifanij, mottog den 6 januari i år tomos, ett dekret som tillkännager den nya kyrkans självständighet. Ceremonin hölls i Istanbul genom Konstantinopelpatriarken Bartolomeus försorg. Därmed avslutades en process som inleddes 1686 när Kievkyrkan av Konstantinopel placerades under Moskvas förvaltning.

Inom den östkristna världen har kyrkan ofta lierat sig med staten. Det har också varit brukligt att en stat också har en egen självständig eller, autokefal (bokstavligen ”självhövdad” på grekiska) kyrka. Så är fallet i Ryssland, Serbien, Bulgarien, Rumänien, men också det annars så katolskt präglade Polen, där en halv miljon ortodoxa bor. Denna praxis behåller sin aktualitet. Den serbiska ortodoxa kyrkan har vid sidan av Moskvapatriarkatet varit en verbal kritiker av Konstantinopels agerande i Ukrainafrågan. Inte att undra på – Makedonien har under en tid sökt att bli oberoende från Belgrads andliga kontroll, medan Montenegro nyligen deklarerat att oberoende även för dess kyrka kommer att eftersträvas.

Moskvapatriarkatet ser Ukraina och hela före detta Sovjetunionen som sitt kanoniska område och den egna närvaron som oundviklig i de slaviska staterna Ukraina och Belarus. I och med att Kievriket antog kristendomen 988 från Bysans ses den ukrainska huvudstaden som den östslaviska kristendomens vagga. De två ortodoxa kyrkor som fram till kyrkomötet den 15 december verkat i Ukraina utanför Moskvapatriarkatets dotterkyrkas ramar har betraktats som avfällingar och okanoniska av samtliga erkända ortodoxa kyrkor. De senaste årens utveckling har förändrat denna fråga. Konstantinopel har konsekvent hävdat Ukraina som sitt kanoniska område, och hänvisat till beslutet till att ge polska ortodoxa kyrkan (en spillra av gamla Kievkyrkan) självständig status 1924. Därmed hävdas rätten att även bestämma över ukrainska kyrkoangelägenheter. När Polen föll under sovjetisk kontroll efter andra världskriget tvingades dess ortodoxa kyrka åter att söka självständighet 1948 – denna gång från Moskva. Frågan om geopolitiskt inflytande och legitimitet har alltså varit aktuell länge.

Moskvapatriarkatets dotterkyrka har sedan början av 1990-talet åtnjutit autonomi och har över 12 000 församlingar med mellan 6 och 9 miljoner troende. Fram till slutet av 1980-talet omfattade den alla östkristna kyrkor i Ukraina men i början av 1990-talet bröt en betydande del av denna kyrka sig ur under namnet ”Ukrainska ortodoxa kyrkan – Kievpatriarkatet”. Den bedöms ha haft ungefär 4 000 församlingar och mellan fyra och åtta miljoner troende. Listan över ortodoxa kyrkor kompletteras av Ukrainska autokefala ortodoxa kyrkan, som nästan utraderades fysiskt under 1930-talet, men överlevde i exil och upplevde en kort renässans under den tyska ockupationen. Det är dessa två sistnämnda kyrkor som gått samman i praktiken. I och med 15 decembers kyrkomötes beslut om enande upphörde alla ukrainska ortodoxa kyrkor att finnas i Konstantinopelpatriarkatets ögon. Istället övergick de som enad kyrka till Konstantinopels styre under en transitionsperiod för att sedan blir en självständig kyrka 6 januari.

Den Moskvatrogna kyrkan kommer att bestå i väsentliga delar. Endast 10 av dess 72 biskopar, ärkebiskopar och metropoliter sägs ha undertecknat en vädjan till Konstantinopel om en självständig ukrainsk kyrka. Av dessa övergick två till den nya kyrkoorganisationen. Ett förväntat resultat blir att den tidigare största kyrkan åderlåts på församlingar under överskådlig tid. Hittills har över tvåhundra församlingar lämnat den sedan december 2018.

En av anledningarna till varför Moskva har avböjt den ukrainska ortodoxin självständighet efter 1991 har varit att en stor mängd av de av Moskva kontrollerade stiften, församlingarna och troende finns i Ukraina, enligt en del uppskattningar mellan en tredjedel och hälften. Utan dessa hade Moskvapatriarkatet inte haft samma framskjutna status i den ortodoxa världen. Den ryska kyrkan har också kunnat utöva stort inflytande i Ukraina, något som i mångas ögon blivit ohållbart efter 2014. Under patriark Kiril, som tillsattes i januari 2009, har kyrkan utvecklat ideologin om ”den ryska världen” (ruskij mir), där hela det tidigare sovjetiska området spelar viktig roll. Tillsammans med Ryssland ses Ukraina och Belarus som delar av ”det heliga Rus”. Konceptet ”den ryska världen” har även antagits entusiastiskt av Vladimir Putin. Det är besläktat med den ryska utrikespolitiska doktrinens term ”det nära utlandet” som syftar på de före detta 14 Sovjetrepublikerna. Metoder som Ryska ortodoxa kyrkan i egenskap av religiös institution öppet inte kan stödja – aggressiv propaganda, subversion, brott mot territoriell integritet och militära angrepp – används med fördel av den ryska staten i processen att bevaka och påverka ”det nära utlandet”. Det andliga och det världsliga fungerar som komplement i sammanhanget.

I Ukraina har Moskvapatriarkatets dotterkyrka slitit hårt för att framstå som ett hållbart och kanoniskt alternativ för samtliga ortodoxa troende. De har betonat att banden med Moskva är andliga snarare än administrativa och politiska. Det har dock blivit mer problematiskt än någonsin att ha Moskva som överhuvud på senare år. Moskvapatriarken Kiril har betecknat den ryska aggressionen mot Ukraina som en intern konflikt utan rysk inblandning. Han har även offentligt vädjat till världsopinionen att inte se Ryssland som förövare och prisat Putin för att ha enat det ryska folket.

Bland de vanligaste anledningarna som nämnts av upproriska församlingar som lämnat Moskvapatriarkatets dotterkyrka har varit prästernas hållning: den ryska inblandningen i krigföringen mot Ukraina har förnekats och entydig ställning för försvaret av Ukraina undvikits. Församlingsbornas attityder är avgörande i sammanhanget, eftersom församlingar i Ukraina är egna juridiska personer som disponerar fast och lös egendom. En majoritet av medlemmarna kan därför besluta om övergång till annan kyrkostruktur. Fram till kyrkomötet i december hade uppåt 70 församlingar, framförallt i Volynien i västra Ukraina och i landets centrala delar, lämnat Moskvas dotterkyrka i Ukraina. Dessa och senare övergångar har kallats för ”fientliga övertaganden” av Moskvapatriarkatets företrädare, som även hotat med Guds vrede och betecknat övergångarna som orkestrerade av regeringen i Kiev. Den senare har drivit igenom en lag som reglerar övergångarna genom att ange att en majoritet på över två tredjedelar av församlingsmedlemmarna måste finnas för att ett konfessionsbyte ska vara juridiskt möjligt. President Porosjenko har engagerat sig starkt i den kyrkliga självständighetsprocessen, säkert av övertygelse, men också för att använda sin insats i vårens presidentval.

Moskvas kritiker menar att församlingarna i fråga har lämnat utländskt och fientligt sinnat styre till förmån för inhemskt. Dock har många av Moskvapatriarkatets kyrkas präster agerat själasörjare på Självständighetstorget vintern 2013/2014, och sedan fortsatt med detta hos den ukrainska armén. En stor del av ukrainska stridande har också tillhört denna kyrka, vilket kan dock ha bidragit till snabbt växande kognitiv dissonans bland en del troende gällande vad den ryska staten säger sig inte göra men gör i Ukraina, vad den egna kyrkan underställd Moskva säger, och vad de själva upplever. De två tidigare okanoniska, nu förenade, kyrkorna har varit mycket aktivare och tydligare i sitt stöd för Ukrainas suveränitet. Den nya kyrkan är inte heller komprometterad av att vissa präster öppet stött krafter och handlingar fientliga mot den ukrainska staten.

Ukraina hade tre ortodoxa kyrkor, och har nu två. Skillnaden tycks vara liten men i det långa loppet kommer det att stärka den ukrainska staten. Medan Moskvas inflytande försvagas genom att Rysslandsvänliga kretsars tillgång till resurser och påverkan minskar. På kort sikt kan spontana, men också av Moskva iscensatta konflikter mellan troende om fast egendom, väntas. Här spelar också staten en central roll i och med att flera stora sakrala, symboliskt viktiga komplex, som Grottklostret i Kiev, ägs av staten. De arrenderas nu av Moskvapatriarkatets dotterkyrka. Hur dessa frågor än hanteras har vi förstärkt rysk propaganda att vänta oss.

Mest lästa just nu

1) En kapitulation av Mats Bergstrand

2) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

3) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

4) Helt oromantiskt av Anders Mathlein

5) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

NR 2 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...