VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Min långa lärotid

Av Per Wästberg

För 25 år sedan gick Sydafrika till sina första fria val. Per Wästberg skriver om det land som lät honom uppleva frihetens innehåll.

I april för 25 år sedan lämnade Sydafrika 341 år av vitt välde och 45 år av apartheid. De själens jordskalv som skakade detta överraskande och oberäkneliga land har varit ett av vår tids lärorika äventyr. Det har för min del pågått i 60 år.

Jag var tjugofem då jag kom till Sydafrika. Jag läste afrikansk litteratur och antropologi vid University of Rhodesia and Nyasaland. Regeringen ogillade de artiklar jag skickade hem. Den frågade till vilket land jag ville bli utvisad. Så hamnade jag i Johannesburg, med adress till en enda person: Nadine Gordimer, 35 år och småningom Nobelpristagare, bodde i samma hus livet ut. Det blev början till den djupaste vänskap jag haft med någon utanför Sverige. Hon var på dagen och timmen tio år äldre. Genom henne fick jag från första stund träffa Mandela, Walter Sisulu, Albie Sachs och en rad författare och konstnärer.

Jag anlände till Afrika i en glipa mellan kolonialism och självständighet. Då existerade varken u-länder eller tredje världen. Imperier fanns, Englands, Frankrikes, Portugals, och de skälvde i sina grundvalar. Det här var en resa jag förberett mig på hela mitt liv. När den oväntat blev av fann jag att det jag visste om Afrika sällan stämde. Två oceaner möts vid Goda hoppets udde som av sin förste upptäckare döptes till Stormarnas udde. Det finns fortfarande bruk för bägge namnen.

Apartheids syfte var avpersonaliseringen. Vit överhöghet – likt all rasism – fann det nödvändigt att vanställa först för att sedan osynliggöra. Innan den trodde sig kontrollera människor måste den göra dem till föremål.

Kring valen 1994 for jag ett par månader runt i Sydafrikas provinser. Var dag livshotades människor jag kände. Cyril Ramaphosa och Joe Slovo, en gång den mest efterspanade gerillaledaren, senare den mest försonlige talesmannen för en koalitionsregering, undkom båda mirakulöst attentat. Slovos fru Ruth First hade dött av en brevbomb avsedd för Slovo. Avsändare var Craig Williamson, mästerspionen som fick amnesti.

Jag mötte en tolvåring som inte ätit på två dar och knyckt en bit kalopskött: han hade spänts fast vid en prygelskärm, rapp med läderpiskan. Efter slagen måste han be polisen tusen gånger om ursäkt. Hur såg hans minnen ut i försoningens år 1994? Niotusen barn hade satts i fängelse – förutom att några låsts in bland kamraters lik i ett kallt bårhus – och de tillfrågades med elektroder på könsorganen om de ville bli angivare av sina familjer. En blev svårt biten av en schäfer och släpptes sedan han lovat att vara en snäll kaffer.

Dessa barn och ungdomar utsattes för en förödmjukelse som aldrig skulle lämna dem. De blev vuxna över en natt och drömde om hämnd. Polisen hade lärt dem att den med minst medkänsla och mest vapen var den som segrade. I cellen kunde vakten lägga in två rakblad i hopp att fången skulle ta livet av sig. På sjukhuset i Maseru i grannstaten Lesotho trädde sydafrikanska vita in, förklädda till svarta, och sköt flyktingar, kvinnor och barn, alla i nattdräkter. Det var efter ungdomens Sowetouppror 1976 då premiärminister Vorster gav polisen order att skjuta utan att fråga och att tortera flera tusen.

Alltifrån massakern i Sharpeville 1960 skrev Sverige in sig i Sydafrikas befrielsehistoria djupare än något land. Det humanitära biståndet till apartheids offer 1984–92 var omkring två miljarder kronor. Drygt en miljard därutöver var jag med om att smuggla in till försvarsadvokater och politiska fångars familjer, med hemliga avsändare – genom International Defence and Aid Fund i London där jag i ett par decennier var verksam någon månad om året. När biståndet upphörde inför de fria valen, uttalade Cyril Ramaphosa, idag president: ”Vi är evigt tacksamma för det outtröttliga och osjälviska stöd vi fått från Sveriges folk och dess regering.”

Månaderna kring valet stod Sydafrika på randen till inbördeskrig. England förberedde flyglifter för ett par miljoner invånare. En av landets mest ansedda domare, Richard Goldstone, bevisade att Tredje kraften låg bakom tusentals mord på ANC-aktivister och oskyldiga. Närmare en tredjedel av offren var kvinnor och barn. Regimen hade en storskalig plan att destabilisera landet och förgöra ANC.

Ultrahögerns fanatiker kom fram i ljuset. Parlamentsledamoten Koos Botha sprängde en skola med barnen till dem som återvänt från exil: ”Det är afrikandernas plikt att hålla sig kvar på denna föredömliga moraliska nivå.” Ett tjugotal extremister hävdade inför rätta att de svarta var ättlingar till djur avlade av Satans säd. Den dag Mandela frigavs samlades femtusen vita i Pretoria och sköt till måls på en docka av Mandela och på en flagga med judiska Davidsstjärnan. Alla vita hade tillstånd att bära vapen. En kalasjnikov kostade kring 2 000 kronor: obegränsad tillgång.

Kvällen före valdagen kom en svart pojke hem med fina skolbetyg, kramades om av familjen, gick ut på kvällen och sköts från en bil som passerade. Han var sina föräldrars hopp om en framtid som deras uppoffringar skulle göra dem delaktiga i.

Jag reste i paradoxernas land. Jag mötte intelligens och klarsyn, godmodighet och humor i en blandning som fick tillvaron att lyfta som en pappersdrake i sommarvind. Ändå föröddes miljoner liv och blev inte ens till en stavelse i en sammanhängande skrift. De döda begravdes. På de levande satt ärren kvar.

Fler afrikander än engelskspråkiga gick över till ANC. De hade ingenstans att utvandra utom till jordbruksbygder i Zambia och Moc¸ambique. Sydafrika var deras land där de växt upp i den sista febriga glansen av en feodal ordning. Hos många levde myten om det förlovade landet, ett där Antikrists bataljoner av engelsmän, judar och svartingar besegrats för alltid.

Jag hörde Mandela tala inför ett fullsatt stadion: ”Jag älskar er så mycket. Jag skulle vilja stoppa er alla i min ficka.” Han drog ut sin tomma byxficka, fast få såg det. Hans magi som politiker var att han verkade helt uppriktig. Hans närvaro var total. Han såg en i ögonen och lyssnade; man lockades tro att han på ett mystiskt sätt kände en sedan gammalt.

Hans försvarsadvokat George Bizos – ”tack vare dig fick jag livstid”, skämtade Mandela (inte döden) – önskade namnge hundratals torterare men tilläts inte. Dessa var inte maskerade som i Argentina, de var övermodiga för de trodde sig ha makten i evighet. Nu krävde de ett gyllene handslag som offren varit mer förtjänta av.

Valdagarna 26–28 april 1994. På sjukhuset i Kapstaden röstade en indier minuterna innan han lades på operationsbordet och en förstföderska mellan värkarna på BB. En kvinna dog efter fem timmars köande ett par meter från valurnan. Philip Magagula, 104, förklarade att han väntat på den här dagen i hundra år.

Mandela: ”År av fängelse utplånade aldrig vårt beslut att bli fria. En handfull mördare ska inte stjäla vår demokrati. Men det finns inga segrare och besegrade. Denna process utesluter ingen.” Kanske kan bara den som tillbragt halva sitt liv som samvetsfånge verka så trygg i sig själv och så säker på att bli trodd på sina ord. I tv tog han sin motståndare F W de Klerks hand: ”Vi ska ta itu med det här landets problem tillsammans. Jag är stolt att gå framåt hand i hand med er.”

Jag färdades från en vallokal till en annan. Jag såg en vit kvinna gripa tag i en svart man och kyssa honom. Han föll på knä, skrattade, kysste kvinnans hand. Sydafrika återfött. Ändå bombades Johannesburgs flygplats kvällen före, med stora skador. Flera hade inte kunnat sova. Detta val var något som bara inträffade en gång, det första av alla val. Tre århundraden tog slut på två minuter, sa en lärare. En vit kvinna: ”Det här är första gången vi lutade oss mot varann, berättade för varann, skrattade ihop.”

De nyblivna medborgarna trädde in i golfklubbens hus i Germiston med skylten Right of Admission Reserved (= endast för vita). De vita damerna instruerade vänligt de svarta som log blygt men var bestämda. Jag tänkte att våld är en brist på respekt för sig själv och andra. Kanske kunde bara demokrati ge människor den respekten.

En kvinna med svett i pannan hejdar sig, ställer ner hinkarna med vatten, vi börjar prata. Hon har sett en man skjutas i en snurrande frisörstol. Hon har skurat sina kastruller, kastat sopor i en grop där byrackor rotar fram sitt levebröd. Hon har tänt sin enda lampa, en oljedränkt veke i en ölflaska, och släckt den för att sova på halmmadrassen i kolröksdoften i en kåkstad utan telefonkatalog och vattenkran. Istället lämnar hon över hinkarna till dottern och fogar in sig i kön för att rösta. Hon ska stå där tills dagsljuset börjar avta och hon borde gå hem. Men det kommer hon inte att göra. Scenen är så igenkännlig att den blir tidlös. Mystikern Angelus Silesius hade nog rätt i att det är en perversion att betrakta tiden och evigheten som varandras motsatser.

Ute i Soweto blev det fest. Människor dansade och jublade. De gamla sjöng hymnen Mina tårar voro icke förgäves. Lönnkrögerskorna öppnade sina barer och sålde öl till halva priset. Tänkte de på att också flera hundra år av vit ensamhet var över?

För första gången på åratal tystnade dödsvapnen. De förtrampade massorna störtade inte över de vita villorna utan gick hem och firade den dyrbara röstsedeln med dans i kåkstäderna och de vita som låst in sig med sina överlevnadsförråd kunde starta utomhusgrillen på nytt.

Efter att i 50 år metodiskt splittrat svarta familjer hade den elektriska taggtråden kring Sydafrika mist sin styrka. Ett system gick under. I dessa tålmodigt ringlande köer hade människor blivit ett nytt folk. Så kändes det då.

Sydafrikas första demokratiska val var säkerligen det mest uppmärksammade världen skådat. Över 4 000 internationella övervakare spreds över landet. Under fyra års intensiva förhandlingar hade Sydafrika vecklats ut i all sin komplexitet och till slut fanns där något för var och en att spegla sig i.

Landet trädde ut ur historiens långvarigaste och mest omfattande etniska rensning. Att man lyckats gå från randen av ett inbördeskrig och en ekonomisk kollaps till en samverkan av dittills okänt slag var ett exempel på något så sällsynt som en reformistisk revolution.

För min del kände jag en eufori att efter ett sekel av massakrer och terror ha fått se nazismen besegras, kommunismen falla samman och nu slutet på apartheid. Den här upplevelsen av nationellt samförstånd, sa någon i min närhet, måste sparas i ett förråd att ta till när verkligheten inte har mycket att bjuda på längre fram.

Natives Land Act 1913 gav 87 procent av landet till de vita. De svartas egendom och mark har konfiskerats allt sedan dess. Under apartheid deporterades tre och en halv miljon svarta till ofruktbara reservat. Den rädsla som ännu genomsyrar samhället är en följd av att några få procent av folket har 80 procent av inkomsterna. Arméer av fattiga har skymtat den andra världen, inte bara på tv, men kunnat träda in i den bara som tjänare eller tjuvar.

Miljoner har inte bara förlorat pengar, värdighet och social gemenskap utan också möjligheten att skaffa sig mer egendom och bättre standard för framtiden. Detta är Sydafrikas arvsynd, menar Cyril Ramaphosa. Hittills har 10 procent av jorden överlåtits till svarta genom köp, inte konfiskering, men 70 procent ligger obrukad delvis därför att nya bönder inte fått hjälp att utbilda sig. En nödvändig reform vore att förse dem med lagfart istället för med osäkra arrenden. Omfördelningen skulle påskyndas om man släppte till väldiga områden av statsägd mark.

Över 60 procent av befolkningen bor dock i städer som är föga förtätade: en svart har i genomsnitt en och en halv timme till arbetet och de som lever oregistrerade i så kallade squatter camps upp till fyra timmar. Ändå har sydafrikanerna i genomsnitt blivit rikare sedan 1994. På varje svart som då studerade till ingenjör gick 44 vita studenter. Nu är de lika många. Drygt hälften av de svarta har bankkonton jämfört med en femtedel 1994. Över tre miljoner hus har sedan 1994 uppförts för fattiga, och många fler har tillgång till el och rent vatten.

Cyril Ramaphosa dominerade som fackföreningsledare på 1980-talet den interna oppositionen, United Democratic Front (förklädnad för bannlysta ANC). Han hade den erfarenhet som Mbeki och Zuma saknade. Mandela önskade honom därför till efterträdare, förgäves. Han engagerade sig då i affärsvärlden – gruvor, fastigheter, telekommunikation – och blev rik, därför kontroversiell, men utan att anklagas för korruption. Måtte han med sin entreprenörskraft rycka upp landet ur stagnation!

Som president – efter två demokratiskt avsatta, djupt korrumperade kolleger – har han mycket att reparera och röja upp. Sydafrikas demokrati har överlevt de före detta frihetskämparna Mbeki och Zuma – tack vare en vaken opposition, grävande journalister och styrkan i ett oberoende rättsväsen. Zumas finansminister Pravin Gordhan, sparkad för sin uppriktighet, uppskattar att 150 miljarder, 5 procent av BNP, har hamnat på ett fåtals konton, främst familjen Guptas.

ANC är försvagat efter nio år under kleptokraten Jacob Zuma med hans förakt för lagen och pressen, kontrakt till inkompetenta partitrogna, flört med Putin (han var nära att köpa ett kärnkraftverk för 60 miljarder) – en Trump i mindre skala. När tjänstemän vägrade göra vad korrupta ministrar befallde blev de husrannsakade och dödshotade, särskilt om de inte arbetade för att Zumas exhustru skulle efterträda honom.

Thabo Mbeki, gammal Sverigevän, blev paranoid som president och vägrade bromsmediciner till hiv-positiva. Det ledde till över 300 000 döda. Han kunde ha dragits inför Haagdomstolen. Han jämförde aidsforskare med naziläkarna i koncentrationslägren och påstod att CIA och Big Pharma använde epidemin som rasistiskt vapen. Jag följde en teaterbuss ut i byar där varenda en förlorat ett barn eller barnbarn i aids. Kvinnor dog dubbelt så ofta, deras män var smittade, ofta av prostituerade. Först efter 14 år erkände regeringen att hiv orsakade aids. Då dök affischer upp längs motorvägarna: ”Män, stå upp – kondomen kräver det!” och ”Please Condomise!”

Författningsdomstolen i Sydafrika är en känsloladdad byggnad uppförd kring Old Fort i Johannesburg där Gandhi och Mandela hölls fångna. Några celler på gården har bevarats för att påminna om att orätten ständigt hotar. Vi kan läsa de handskrivna utkasten till en författning, med Albie Sachs barnsliga pränt (han lärde sig skriva med vänster hand sedan regimens attentat berövat honom arm och öga). Utanför brinner ”the Flame of Democracy” och där står inristad upptakten till författningen:

”We, the people of South Africa, recognize the injustices of our past; honor those who suffered for justice and freedom in our land; respect those who have worked to build and develop our country; and believe that South Africa belongs to all who live in it, united in our diversity.”

De elva domarna förklarade i april 2016 att Jacob Zuma inte försvarat och respekterat författningen som landets främsta lag utan brutit sin presidented och olagligt berikat sig själv och sin familj.

Det var året då studenterna vid Kapstadens universitet förstörde statyer och konstverk förknippade med det vita väldet. I brist på historisk kunskap brände de upp målningen Den akademiska frihetens släckta fackla av en svart antiapartheid-konstnär, Keresemose Baholo. De skövlade rektorns kontor varvid denne, Max Price, sa: ”Det är ytterligt beklagligt att en rörelse som började så löftesrikt i en kamp för social rättvisa nu har krympt till en grupp som förfallit till kriminalitet.”

Arkeologerna har på senare tid suddat ut etniska konfliktlinjer genom fynden av allt äldre människorester – som Little foot som gick upprätt men troligen snubblade och dog på botten av en grotta för 3,3 miljoner år sedan. Att det sannolikt var här som vår långa resa inleddes – bortom alla hudfärger och uppdelningar – har betytt mycket för den nationella självkänslan och för en insikt om allas gemenskap och beroende av varandra.

Socialt har landet inte blivit den regnbågsnation Mandela drömde om. Under apartheid var Sydafrika avskuret från en omvärld som nu står öppen. En femtedel av de vita har utvandrat till främst Australien och Kanada. Afrikanderna sörjer att apartheids språk knappt hörs längre på universiteten och i offentliga sammanhang.

De av indiskt ursprung tjänar numera lika mycket som vita, medan antalet fattiga vita ökat. Men i en nation på 55 miljoner invånare kontrollerar alltjämt en tiondel, i huvudsak vita, över 90 procent av tillgångarna (enligt Stellenbosch University). I kåkstäderna är två tredjedelar av de unga utan arbete.

Oppositionen som hade Zuma som tacksam måltavla försvagas med den mer rättrådige Ramaphosa i sadeln. Liberala Democratic Alliance har majoritet i Kapprovinsen och i ett par av storstäderna och arbetar på att inte ses som ett vitt medelklassparti. Economic Freedom Fighters manar till ockupation av vit odlingsmark, och på en film sjunger dess ledare Julius Malema ”Döda boerna, döda bönderna!” Partiets anhängare har plundrat HM:s klädesbutiker efter en påstått rasistisk reklam. Antalet farmer har sedan 1994 minskat med tre fjärdedelar. Enbart 2016 rånmördades mer än en vit farmare i veckan.

Det är ett våldsamt samhälle. 2013 registrerade polisen över 17 000 mord (knappt 2 procent på vita). Siffran har sjunkit, dock inte våldtäkter och inbrott. Här råder vardagens abnormalitet. Männens vilsenhet i ett samhälle där deras självaktning undergrävs av arbetslösheten är ett av de största sociala problemen. Unga människor har mist greppet om livets värde, därför att så lite av det funnits i deras eget liv. Praktiskt taget varje svart familjeförsörjare över femtio år har suttit i fängelse några veckor av sin levnad.

En illegal invandrare passerar gränsen i genomsnitt var tionde minut. Maffian är främst från Nigeria och Kongo. Var fjärde invånare i Johannesburgs innerstad förmodas vara migrant utan papper; så betalar de också ockerhyror och arbetar för halva lönen.

Under Mandelas 90-tal blev Sydafrika ett föredöme för demokratiska genombrott i det övriga Afrika. För hundratusentals politiska fångar blev Mandela den som delat deras öde flera gånger om. Han förkunnade att om människor lär sig hata kan de också lära sig älska.

Motståndarna till rasförtrycket har torterats och mördats. Mandela lät utbilda polis och säkerhetsstyrkor för att skydda snarare än hota medborgarna. Ett rättsväsen som genomdrivit de ödesdigra bisarra raslagarna underställdes författningsdomstolen som 1995 avskaffade dödsstraffet och tillät homosexuella par att gifta sig.

Presidenterna Mbeki och Zuma ondgjorde sig dock över sin beskurna makt och underminerade de demokratiska institutioner som ANC kämpat för att grunda. Fast Mbekis politik gynnade framväxten av en svart medelklass, spelade han ideligen ut det rasistiska kortet och betedde sig som hade han ett gudomligt uppdrag.

Zuma begravde regnbågslandet under rasistiska tillmälen. Så möttes han också av unisona buanden på Mandelas begravning. För något tjugotal miljoner byggde han sitt lyxfort i hembyn i KwaZulu. Han excellerade i penningtvätt, skatteflykt och bedrägerier som ledde till 783 åtal för korruption. Han gick emot högsta domstolens och Haagdomstolens krav att arrestera Omar al-Bashir, Sudans blodiga härskare, och lotsade denne diskret ur landet.

Kgalema Motlanthe, klok interimpresident 2008–2009, förklarade att ANC tragiskt övergett sina demokratiska principer och att gapet mellan elit och folk aldrig varit större. Till skandalerna hörde att det statliga elverket Eskom sköttes av okvalificerat folk, vänner till Zuma, med påföljd att ständiga strömavbrott mörklade hushållen och stängde gruvor, fabriker och skolor.

Skolorna förblir landets akilleshäl. Hälften av dem har bara grävda latriner. Undervisningen i matematik och naturkunskap placerar Sydafrika näst sist i världen. Enligt Mamphela Ramphele, änka efter Steve Biko och tidigare universitetsrektor, är skolornas standard sämre än någonsin. Tiotusentals textböcker försvinner vart år och det råder kronisk brist på kapabla lärare. Trots arbetslösheten stod häromåret 95 000 arbetsplatser inom vårdsektorn tomma (enligt South African Institute of Race Relations). Stölderna på sjukhusen har hindrat läkarna att arbeta.

Sydafrikas statsskuld vid befrielsen var över hundra miljarder, till stor del orsakad av olönsam aggression mot den egna befolkningen. Den minskade inte, bland annat för att man köpte svenska Gripenplan till ett land utan yttre fiender. ”Hundra år av osjälvisk kamp”, stod det på affischerna då ANC 2012 firade världens äldsta frihetsrörelse. Orden klingade ihåligt i en tid då så många inom partiets övre skikt berikat sig på folkets bekostnad.

I augusti det året bröt en vild strejk ut vid Marikanas platinagruva vars lönsamhet sjunkit brant. De tretusen arbetarna, beväpnade med spjut och machetes, dödade två poliser, två vakter och tre fackföreningsmän. Polisen ryckte ut och sköt ihjäl 34. Cyril Ramaphosa, som tidigare lett gruvarbetarnas fackförening och själv var nära att dödas av regimen, fördömde strejken men bekostade personligen begravningarna.

När jag träffade Ramaphosa 1994 sa han: ”Fred och vit närvaro är viktigare än Nürnbergrättegångar – även om massmördare går lösa. Man kan hoppas att våra bovar blir kaféägare och frisörer och smälter in i befolkningen. Ett inbördeskrig vore för kostsamt och ödeläggande. Omständigheterna kräver att folk inte låser sig utan frågar: ’Varför inte tvärtom?’ ”

Sydafrika var länge varbölden på världens samvete. Dess brutalitet uttryckte sig i den möda man lade ner på att ge laglösheten regler och juridiska termer. Kanske har inget land varit i så djup mening olagligt.

Tanken bakom Sanningskommissionen under biskop Desmond Tutu var att sanningen om det förflutna måste komma i dagen och bekräftas av samhället; annars kan offren inte lägga det bakom sig. Offren kan förlåta bara om de vet vem de ska förlåta och för vad. Kommissionen dokumenterade i förhör efter förhör, i volym efter volym, en kriminell stat som systematiskt organiserat mord, förfalskningar, kidnappningar, tortyr. Att blunda för det som ödelagt miljoner människors tillvaro hade varit att förvägra dem deras värdighet. För offren var sanningen viktigare än rättvisan.

Ett exempel bland hundra: Tre poliser benådades sedan de bekänt hur de på grisar prövat hörlurarna som dödade advokaten Bheki Mlangeni, hur de tvingat hiv-positiva att sprida aids bland svarta prostituerade för att försvaga befolkningen, hur de förgiftat studentaktivister med tallium så de sakta förvandlades till vrak i rullstol.

Inför kommissionen uppträdde tjugo höga militärer, anklagade för otaliga mord, men de frikändes. Eugene de Kock, ”the Prime Evil”, blev en av bara tre män som straffades för osannolik grymhet. Offrens familjer besökte honom i fängelset och fick i detalj veta vad som hänt med deras anhöriga; det innebar en lättnad. Från den effektivaste mördare blev han en som berättade allt och bad sina offer om förlåtelse.

Kock påminde oss om att han och andra kunde ha blivit omtänksamma toleranta män ifall de inte indoktrinerats i rasism och fostrats till obegränsat våld för att värna apartheidsamhället. Efter 20 år i fängelse släpptes han trots en dom för 89 mord. Han hade utbildat dödspatruller, planerat de slumpvisa morden på pendeltågen och torterat svarta aktivister tills de tvingades att själva avrätta sina kamrater.

Adriaan Vlok, minister för lag och ordning, beordrade dödspatruller och brevbomber för att förinta svarta motståndare. Han ångrade sig och slapp straff. Likaså Wouter Basson som ledde regimens program för kemiska och biologiska vapen. Han fick årligen omkring 80 miljoner och rekryterade 200 experter från hela världen. När Basson arresterades 1997 hade han tusen ecstasytabletter på sig och hundratals graverande dokument i bilen. 1999 ställdes ”Dr Death” inför rätta för 229 mord. Åtalet för 200 mord på Swapoanhängare ogillades eftersom de skett på utländsk mark i Namibia. Han höll ett försvarstal i fyrtio dagar, skyllde på sin mentor Saddam Hussein och fick amnesti.

För sjunde gången i Sydafrika, 2013, antecknade jag: ”Regnbågsnationen har mist sina färger. Nadine och jag vrider våra händer i ilska och besvikelse. Politiskt och socialt vakuum. Domstolarna står ännu fast. För att tysta oberoende medier stal Zuma pengar ur en statlig pensionsfond och köpte upp Independent Newspapers. På pressfrihetsindex ligger Sydafrika för första gången under tre andra afrikanska stater: Namibia, Ghana, Kap Verde. Zuma har drivit igenom en Secrecy Act som hindrar journalister att få tillgång till regeringens och dess anställdas handlingar. ’Låt oss lösa afrikanska problem på afrikanskt sätt, inte på den vite mannens.’ Det kunde ha sagts av apartheids ledare.”

Fast jag fått resa mycket i mitt liv, är det i Sydafrika jag känner igen något jag aldrig tror mig ha upplevt. Det känns som en lång lärotid. Jag har sett Sydafrika i många skepnader, sköra som tunt glas, starka som flodhästhud. Min kunskap om män och kvinnor, mina inbillningar och drömmar togs i bruk då jag försökte förstå. Som att blöta en sten i vattenbrynet: mönster träder klara fram för att sedan torka bort. Jag kommer att återvända och slicka på detta land för att skymta tecknen, skikten, djuret inuti stenen.

De som bittert saknade sin frihet gav mig från första veckan en upplevelse av frihetens innehåll som ingenting annat förmått. Inom mig födde de en motståndslust mot ondskan som deras ansikten nog alltid kommer att hålla vid liv.

Mest lästa just nu

1) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

2) En kapitulation av Mats Bergstrand

3) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

4) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

5) Tecken i tiden? av Svante Nordin

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En annan del av Förintelsen av Helena Lindskog

2) Hur du skapar värde av Katrine Marçal

3) Omsluten av en diktatur av Ulf Lindström

NR 2 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...