Komikern och poddaren Aron Flam har satt följande som motto för sitt Twitterkonto: ”Dina känslor sårar mina tankar.” Hur hamnade vi där – i ett läge där känslor väger tyngre än alla andra argument? Och varför är alla så förbannat sårade? För att förstå det har jag läst den brittiske sociologen William Davies bok Nervous States. Det var framförallt undertiteln – How Feeling Took Over the World – som lockade mig.

När jag började skriva som frilans för tio år sedan ville jag fortfarande försvara människans känslomässiga och intuitiva sidor mot en dominant och missförstådd rationalitet. Idag undrar jag om det inte är viktigare att göra tvärtom. Rationaliteten verkar mer hotad än någonsin under de drygt 200 år som har gått sedan upplysningen var ett faktum.

Vår tids politiska språk handlar inte om pengar utan om sårade känslor. Känslorna är inte att leka med. De var starka nog att ta Storbritannien ut ur EU: brexitomröstningen avgjordes inte av fakta eller argument. Dessutom har något underligt hänt med våra rättviserörelser. Ilskna anklagelser om kulturell appropriering och krav på att universiteten ska vara ”safe spaces”, fria från idéer som sårar studenternas känslor, är inte mer av samma sak som det som exempelvis Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse stod för.

Den sortens reaktioner har utvecklats ur den långa kampen för medborgerliga rättigheter och minoriteters rättigheter som har pågått åtminstone sedan 1700-talet, men det har övergått i något som är raka motsatsen till de ursprungliga idealen. Det kommer inte att leda till en rättvisare värld, det kan man förutse i förväg. Det kommer att ge oss ett samhälle som präglas av segregering, av irriterade och överkänsliga tabun kring diverse ord och symboler, tabun som bara tjänar till att konservera olösta konflikter. Att folk även inom hbtq-världen kan tycka att det har gått för långt framgår av den tyska antologin Beissreflexe (2017), som kritiserar queeraktivismen för att ha blivit intolerant och auktoritär.

En värld där vi bara behöver känna passar våra självutnämnda herrar i Silicon Valley alltför väl, påpekar William Davies. Tänkande, kontroll och initiativförmåga behåller de gärna för egen del.

Men innan jag fortsätter med Davies skulle jag vilja ta en sväng förbi Riksantikvarieämbetets hemsida. Ni kommer att förstå varför.

I rapporten ”Vision för kulturmiljöarbetet 2030” (2016) formulerar RAÄ det övergripande målet för sin verksamhet: ”Visionen för kulturmiljöarbetet är att alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige.” Kan ni höra vilken förrädisk formulering det är?

Det är inget fel med att vilja göra de statliga museernas samlingar tillgängliga för medborgarna. Det kan man göra genom generösa öppettider, handikappanpassning, en kvalificerad presentation av materialet – och varför inte gratis inträde? Men det finns en grundläggande skillnad mellan alla sådana konkreta metoder för att öka tillgängligheten och att ha som mål att alla besökare ska uppleva rätt saker. Du kan, som museichef, ha gjort allt det ovanstående och ändå kan någon av dina besökare säga ”Jag känner mig inte inkluderad!”

När tyngdpunkten flyttas från museets verksamhet till besökarnas känsloliv, händer något som är värt att uppmärksamma. Om en stor del av dina besökare inte känner sig inkluderade gör du naturligtvis något fel, men att göra besökarnas känslor till ett överordnat mål är lika klokt som att navigera efter topplanternan. Vad gör du om dina besökare inte känner som de ska? Tänk om det säkraste sättet att få besökarna att svara med de önskvärda känslorna är att producera utställningar som inte ger en rättvisande bild av Sveriges historia?

Det lilla ordet ”uppleva” på RAÄ:s sajt är ett mikroexempel på en mycket större trend. Politiken har övergått från att lösa medborgarnas praktiska problem – bostäder, hälsovård, studielån – till att försöka garantera dem ett känsloliv som aldrig kommer att såras. Den senare sortens politik är ett spel som aldrig går att vinna.

Davies inleder med en beskrivning av hur ett samhälle med hög tillit växer fram. Samtidigt med moderniteten och upplysningen utvecklas former för rationell debatt och samhällsinstitutioner som ska behandla alla medborgare lika – alltsammans grundat i uppfattningen att det finns gemensamma fakta som alla har rätt att ta del av och som alla respekterar. Detta kan vi nu se slutet på, menar han.

”Democracies are being transformed by the power of feeling in ways that cannot be ignored or reversed”, skriver Davies. Är en stor del av väljarna övertygade om något, spelar det ingen roll om övertygelsen grundar sig på fake news, fördomar, rädsla eller okunskap. Men här gäller det att inte fastna på halva vägen. Det är inte faktaresistensen som är problemet. Den är ett symtom på ett mycket allvarligare problem: ett upprivet samhällskontrakt.

Mer än orättvisor är det hyckleri som gör folk rasande, skriver Davies, med hänvisning till Hannah Arendts Om våld (1970; på sv. 2008). När folk ser att politiker som har ställt till med skandaler bekvämt flyger vidare till nya toppjobb förstår de att eliten har börjat riva upp det samhällskontrakt som bygger på meritokrati och reagerar med att riva sönder kontraktet från sitt håll. Och när förtroendet för eliten sjunker drabbar det snart alla former av auktoriteter. Därför kan något som började som misstro mot politiker och massmedier växa till misstro mot vacciner, evolutionen eller klimatförändringarna. Det är i det läget mina känslor blir viktigare än experternas påståenden.

Ett upprivet samhällskontrakt kan du inte reparera med pekpinneaktiga satsningar som Faktiskt.se – eller genom att klyva samhället i allt fler grupper som ska representeras och kvoteras till viktiga poster. Tage Erlander fick en gång snäppet över 50 procent av alla röster. Var han representativ? Han var en utpräglad Lundaakademiker som valdes till partiledare i en tid när 0,2 procent av svenskarna hade studerat vid universitetet. Litar jag på samhället behöver jag inte representeras av någon som är en kopia av mig själv, men om förtroendet väl har gått sönder kommer kraven på kvotering och representativitet bara att permanenta misstron och missnöjet.

Det finns en avgörande skillnad mellan praktisk, konstruktiv politik – vår grupp kräver samma rättigheter som alla andra – och en politik som syftar till att bekräfta och trösta sårade känslor. Politik av den senare sorten kommer att misslyckas, eftersom känslor inte kan tröstas med politik. Sårade känslor är bottenlösa.

Eller rättare sagt: de kommer att vara bottenlösa ända till dess att vi inser att vi bara kan läka de sårade känslorna med en politik som lämnar folks känslor ifred och inriktar sig på att lösa deras praktiska problem. Gör vi det kommer vi på samma gång att slå ihjäl populismen, eftersom det enda som populismen har att erbjuda är symboliska, emotionella kompensationer som aldrig kommer att förbättra någons liv. Är du oroad och missnöjd med tusen saker ger populisten dig en flagga att vifta med, så att du kan känna dig starkare och stoltare – för ögonblicket. Trumps mur mot Mexiko är en meningslös emotionell upprättelse av denna sort.

Här närmar vi oss det viktigaste i Davies bok. Det finns nämligen en smärtpunkt i Nervous States, och det är märkligt att Davies inte gör mer av den. På några sidor i mitten av boken lyfter han fram den här smärtpunkten, men släpper den sedan, som om han inte förstod hur central den var, sätter sig i sin bil och kör vidare, för att avsluta boken med några intetsägande fraser. Vad är det han har fått syn på?

I de områden där stödet för brexit, Trump och Le Pen är som starkast är folks hälsa som sämst, skriver han. Den förväntade medellivslängden i USA sjunker, vilket är historiskt unikt och bara jämförbart med den dramatiskt sjunkande ryska medellivslängden åren efter Sovjetunionens upplösning. I USA är antalet dödsfall från drogmissbruk och andra former av självdestruktivt liv så många att det, med Davies formulering, påminner om ett krig eller en epidemi. Överdoser är den vanligaste dödsorsaken bland amerikaner yngre än 50 år. Missbruket är koncentrerat till områden som präglas av nedlagda industrier, svag ekonomi och ännu sämre framtidsutsikter.

Den kortare livslängden i missgynnade områden är en direkt konsekvens av ett samhälle där de rika blir rikare på alla andras bekostnad. Halva USA:s befolkning har inte upplevt några ekonomiska förbättringar på snart 40 år, oavsett vad politikerna har lovat. Den rikaste tusendels procenten av befolkningen har däremot ökat sin inkomst nära sju gånger under samma tid. I det senaste presidentvalet vann Trump 2 584 counties medan Hillary Clinton vann 472, men hennes counties stod för 64 procent av USA:s samlade BNP. Samma sak gäller Storbritannien: i vissa pro-brexitområden har inkomsten och medellivslängden sjunkit.

Är det så farligt om några blir lite fattigare? Svaret är: Det är inte fattigdomen det handlar om. Det finns något som är värre än smärta, och det är känslan av total kontrollförlust, skriver Davies i bokens viktigaste mening. Det är kontrollförlusten, inte smärtan, som avgör om någon som är med om en traumatisk upplevelse kommer att utveckla posttraumatiska stressyndrom (PTSD). Den som själv kan ta sig ut ur vraket efter en bilolycka löper mycket mindre risk att utveckla PTSD än den som sitter instängd. Enligt Davies lever en stor del av varje lands befolkning under så stark, konstant stress att det är jämförbart med det slags trauman som ger upphov till PTSD. I ett krig är effekten paradoxalt nog den omvända: ”injuries sustained in battle, where they happen for a reason and are expected to happen, do not seem to cause as much pain as civilians in peacetime might assume”. Krig fogar in lidandet i en meningsfull berättelse. Davies tänker nästan, men inte riktigt, den tanken fullt ut: det är därför stressade och olyckliga människor kan börja längta efter någon som startar krig. I brist på bättre föredrar de kulturkonflikter som kommer så nära kriget som möjligt.

Här får nätets hätska debattklimat sin förklaring. Alltför många samhällsskribenter föredrar att betrakta debattklimatet som ett tekniskt problem, för att skydda sig själva från insikten att det är ett socialt problem: åsikterna finns inte på nätet utan i människor. Det är populärt att be Google eller Facebook att ta sitt ansvar och osynliggöra alla obehagliga åsikter, vilket är ungefär lika ansvarsfullt som att skruva ur alla varningslamporna i ett kärnkraftverk. Allt det här låter sig utan svårighet tänkas utifrån Davies bok, men han försitter tillfället att göra det själv.

Med andra ord: det utbredda missnöjet är inget mysterium, och det beror inte på att människor plötsligt skulle ha blivit rasister. Den bild som Davies målar upp är så mörk att vi ska vara glada över att motreaktionen än så länge inte är värre än att folk lägger en röst på Trump. Vad blir nästa steg, om den välmående delen av samhället inte lyssnar?

I det här sammanhanget är det intressant att Davies tar upp Freud, som menar att självdestruktiva beteenden är ett sätt att ersätta kontrollförlust med en desperat form av kontroll. Skadade människor upprepar saker som skadar dem för att kunna skifta roll från passiv till aktiv. Vissa delar av identitetspolitiken är så kontraproduktiva – de konserverar diskriminering istället för att avskaffa den – att jag undrar om de inte bäst beskrivs som exempel på detta slags självskadebeteende.

Börjar man tänka i termer av kontrollförlust blir brexit begripligt – en röst för utträde var ett sätt att försöka ta tillbaka kontrollen. Samhällets missnöjda halva kan förresten snart få sällskap i kontrollförlusten. Stämmer prognosen att datorer de närmaste årtiondena kommer att konkurrera bort även välbetalda och högutbildade människor från deras jobb, kan läkare och jurister snart känna sig lika frustrerade som brexitväljare. Om man förstår vad kontrollförlust gör med människor framstår satsningen på artificiell intelligens som en sällsynt dålig idé.

När folk får det sämre och när de känner sig otrygga återvänder de gärna till auktoritära värderingar, skriver Davies. Exempelvis ökar stödet för dödsstraff. Här finns en viktig slutsats: de lösningar folk önskar sig avslöjar inget om de skador de lider av. Som politiker hjälper du inte dina väljare genom att ge dem vad de ropar på – som dödsstraff – utan genom att lyssna bättre, tills du har förstått situationen i dess helhet, och kan ge dem något de inte pratar lika högt om.

Man behöver alltså inte förvånas över missnöjet. Men – ännu en av de slutsatser som Davies inte drar – man har all rätt att kritisera den låga kvaliteten på missnöjet. Missnöje är inte fel i sig, tvärtom, missnöje kan vara en enorm, förändrande kraft. Men det är som om de missnöjda själva skämdes för sitt missnöje och tyckte att det var fult – och sedan måste hämnas på någon för sin skam. Jämför med hur det såg ut för hundra år sedan. I Den skötsamme arbetaren (1988) visade Ronny Ambjörnsson hur människor som befann sig i underläge organiserade sig, lärde sig mötesteknik och startade studiecirklar. Det är inte lika konstruktivt att reagera på orättvisor genom att misstro vacciner eller beskylla Bush för elfte september.

På tal om kontrollförlusten skriver Davies att det farliga är bristen på berättelser som sätter ord på förlorarnas erfarenheter. Slutsatsen ger sig själv: Om medier och kulturliv inte erbjuder några sådana berättelser kommer människor att söka dem på annat håll. Naturalismen inom konst och litteratur växte fram som en reaktion mot 1800-talets sociala orättvisor; den var ett sätt att ge röst åt orättvisorna på ett sätt som gjorde dem greppbara och meningsfulla. Någon motsvarande litterär rörelse som ger röst åt kontrollförlusten har ännu inte uppstått. I vår tid verkar dynamiken mellan litteratur och samhälle vara den omvända: kulturlivet ska hållas rent från förlorarnas fula erfarenheter. Om Sverige hade haft ett par bästsäljande och konstnärligt välskrivna romaner ur förlorarnas perspektiv, vågar jag påstå att Sverigedemokraterna aldrig hade fått några 17 procent i valet.

Konstigt nog släpper Davies den smärtpunkt han fått tag i – ojämlikheten och kontrollförlusten – och övergår till allmänna påståenden om att statistik inte tar hänsyn till människors känslor. Samma statistiska och ekonomiska vetenskaper som han nyss hyllade för att de har fått oss att inse att människor inte går arbetslösa för att de är lata, utan på grund av arbetsmarknadens konjunkturer, avfärdas så med motiveringen att människors identiteter har blivit så ”komplexa” att statistiken inte kan rymma hela sanningen om deras liv.

Det verkliga problemet med statistiken är att vi skiter i vad den visar oss. Så många har gett oss belägg för den växande ojämlikheten och varnat för vad som är på gång – se till exempel Wilkinsons och Picketts uppmärksammade Jämlikhetsanden (2010) – men konsekvenserna för den förda politiken är hittills lika med noll.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Nervous States är full av sådana inkonsekvenser. Först beskriver Davies det system av rationell debatt, meritokrati och opartiska institutioner som vi har eftersträvat de senaste 200 åren så vältaligt att jag blir alldeles rörd – och sedan avfärdar han samma saker i en lätt föraktfull ton, som om han inte hade läst sin egen bok. I slutet av boken har naturvetenskapen blivit ”elitistisk”. Han fnyser åt yttrandefrihet, rationalitet och mänskliga rättigheter genom att sätta dem inom citattecken och kalla dem ”totemic values of Western civilisation”.

”Långa sträckor av Nervous States” ägnas åt helt andra saker än den undersökning – varför har känslor blivit viktigare än fakta? – som förordet utlovar. Davies föreläser om den moderna krigföringens historia och om nyliberal ekonomisk teori. Till sist förstår jag hur det hänger ihop: Davies är ointresserad av den emotionella utpressning som han inte kan beskylla nyliberalismen och militären för. Det gör att hans bok blir halv.

För Davies är militären och nyliberalismen motsatsen till den rationella förvaltning av det upplysta samhälle som han beskrev i början av boken. I kriget och på marknaden handlar det om att fatta snabba, intuitiva beslut trots att man saknar total överblick. Den som tar initiativet har störst chans att vinna, och något annat än kortsiktiga vinster existerar inte. Hela vår samtid har börjat tänka på detta sätt, menar Davies. Det är därför vår epok är så emotionell. Visste ni förresten, påminner Davies, att internet utvecklades av militären? För honom är det ett faktum som förklarar massor, fast i det stycket framstår hans argumentation som emotionellt associativ snarare än rationell.

I en bok om en alltmer känslostyrd värld är det också konstigt att dödsdomen mot Salman Rushdie aldrig nämns. Där ställdes saken på sin spets – sekulära principer mot sårade känslor. Enligt den brittiske samhällsdebattören Kenan Malik förlorade yttrandefrihetens fiender slaget om Satansverserna – boken är fortfarande tillgänglig, författaren fick ett adekvat skydd – men de har vunnit kriget om det offentliga rummet. Vi har normaliserat föreställningen att det alltid är den som känner sig sårad av ett konstnärligt verk som har rätt, menar Malik – se hans bok Från fatwa till jihad (2009). Tänk att modernismens starka självförtroende – det är alltid den som blir sårad som har fel – kunde försvinna så snabbt.

När Davies tar upp yttrandefriheten, eller med hans egna ord ”the absolutist commitment to ’free speech’ ”, skriver han att det inte går att dra någon klar skiljelinje mellan yttranden och våld. Problemet med den sortens resonemang är att om vi hyvlar ner distinktionen mellan yttranden och våld, är det lika lätt att passera gränsen i båda riktningar: Om ord kan vara våld blir det snart också normalt att svara med våld på ett ord.

Ett samhälle där den mest lättsårade sätter nivån för vad som kan sägas offentligt kommer snart att påminna om en familj av den sort där mannen slår fru och barn. Där gäller regeln ”det är onödigt att säga något som får pappa att explodera, för då vet vi hur det slutar”. Man kan säga mycket om den sortens villkor för yttrandefriheten. Jag vill säga en enda sak: de kommer aldrig att skydda någon. Pappa kommer alltid att explodera förr eller senare, om det så bara är för en skitsak som ingen hade kunnat förutse.

Observera vad som saknas i det jag skrev nyss. Det kommer i praktiken inte att vara den allra mest lättsårade eller den som har störst behov av hänsyn som sätter normen för vad som kan sägas, utan den som skriker högst, den som är mest hänsynslös, den som är bäst på att exploatera sin känsla av kränkthet och omsätta den i social makt. Om jag levde i ett sådant samhälle, skulle det ge mig PTSD, inte befria mig från stress.

Och det gäller att gå en nivå djupare här. Precis som man inte kan ta något för givet kan man inte heller ta de sårade känslorna för givna. De är lika inlärda och konstruerade som allt annat som människor ägnar sig åt.

För tillfället är det socialt effektivt att kräva respekt för sina sårade känslor. Detta borde Davies ha undersökt djupare. Är alla sårade känslor likvärdiga? Vilka är mest effektiva? Vilket slags personlighetsstruktur har jag utvecklat om jag blir dödligt sårad av ett ord eller en teckning? För att detta inte ska förfalla till högergnäll på offerkoftor borde man analysera de sårade känslornas ideologi lika illojalt och skarpsynt som när Barthes i boken Mytologier (svensk översättning 1969) beskrev den dolda ideologin i en plastbunke. Det är hög tid att vi utvecklar lite kritisk intelligens på det här området.