VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Krigskonstens mästare

Av Håkan Arvidsson

Det är få förunnat att skriva in sitt namn i historien, och det är ännu färre som har etsat in ett avtryck som bestått under mer än 2000 år. Till detta fåtal måste räknas ett par av antikens fältherrar, nämligen makedoniern Alexander den store, som skapade ett världsvälde, om än kortvarigt, och karthagen Hannibal Barca, som utmanade det romerska imperiet och var nära att förinta det.

Under två årtionden förde han krig mot sin tids dominerande militärmakt och hotade dess existens genom en rad lysande segrar – segrar som gått till krigshistorien och som ännu idag studeras vid världens militärakademier. Dessa framstår som än mer överraskande med tanke på att de alla utfördes i numerärt underläge och var resultatet av en häpnadsväckande taktisk uppfinningsrikedom.

Den antika stadsstaten Karthago var från början en fenicisk koloni, men en koloni som blev en självständig maktfaktor i Medelhavsvärldens handel och politik. Fenicierna hade ett betydande men väl dolt inflytande på antikens kulturutveckling. Från dem ärvde, exempelvis, grekerna vårt moderna alfabet. Inte mycket är känt om den feniciska kulturen, förmodligen därför att den var så föga inriktad på krig och erövring. Fenicien var en utpräglad handelskultur, som inför tidens olika stormakter snarare valde att böja sig än att gripa till vapen mot övermakten. Man tycks ha räknat med att handeln alltid skulle förbli oumbärlig också för denna världens potentater. Anläggandet av Karthago ingick i ett försök att utvidga Feniciens handel till den västra delen av Medelhavet och var länge ett framgångsprojekt.

Fenicierna var ett semitiskt folk, som hade sitt hem i det bibliska Kanaans land, det område som idag utgörs av dagens Libanon. De omtalas i Bibeln bland annat för att ha haft diplomatiska förbindelser med kung Salomo, men fenicierna var faktiskt ett grannfolk till det judiska och förbindelserna dem emellan måste ha varit täta. De talade ett västsemitiskt språk, nära besläktat med hebreiskan, deras religion var den gängse kanaaneiska.

Fenicierna sökte inte att vidga sitt inflytande genom krig och territoriella erövringar, utan genom att utvidga sitt handelsområde och söka kontakt med nya folk och okända kulturer. De påstås redan på 600-talet före Kristus ha seglat runt Afrika och även långt norrut efter Europas kuster. De var de första som byggde farkoster med köl och som behärskade konsten att segla i motvind. De kunde också navigera efter stjärnorna och i äldre tid kallades understundom polstjärnan för den feniciska stjärnan. Feniciernas kulturella roll tycks därför huvudsakligen ha varit förmedlande. De sammanlänkade de olika kulturer som bebodde Medelhavets övärld och kuster.

Karthago löd till en början under de stora feniciska städerna på Mindre Asiens västra kust som Sidon och Tyros. Dessa städer betalade tribut till det assyriska riket och senare även till det babyloniska och det persiska. Den feniciska handeln gav stora överskott som i icke ringa utsträckning användes för att köpa politisk och kommersiell frihet från dåtidens härskarmakter. Även Karthago tycks ha lämnat bidrag till dessa tributer, som höll en fientlig och girig stat på armlängds avstånd. Denna böjlighet bör inte ses som ett uttryck för undergivenhet eller feghet. Den var under antikens politiska förhållanden nödvändig för överlevnad.

Kollisionen mellan Karthago och Rom startade som en kamp om inflytandet över först Sicilien och sedan Spanien. Karthago hade handelsintressen på båda dessa platser och ville ha dem i fred för den expanderande militärmakten Rom. Under de tre sista århundradena före Kristus utvecklades Rom till den dominerande makten på den italienska halvön. Alla folk som levde i denna del av den antika världen blev besegrade och underkuvade av Roms legioner och inlemmade i det välde som snart skulle omfatta hela den då kända världen.

Rom var till skillnad från Karthago en militärstat, men dess sätt att härska skilde sig trots det från de blodiga despotier som karaktäriserade de tidigare imperierna runt Medelhavet. Rom drog inte fram lika hänsynslöst och hårdhänt som assyrier, babylonier eller perser hade gjort. Det nöjde sig med att ta makten, inkräva skatt och tribut och lät i övrigt de kuvade folken leva efter de vanor de alltid gjort. Rom ingick snarast ett slags fusion med de folk man besegrade och inlemmade. Rom reste tempel till främmande gudar i sin egen stad och införlivade mycket av andra religioners riter i sin egen religion. Romarna drog sig dock inte för att bestraffa uppror med hård hand, men erbjöd samtidigt ett slags partnerskap för att upprätthålla fred och stabila förhållanden med den andra handen. Det var en typ av härskande som skulle bli ett vinnande koncept under mer än ett halvt millennium. Likväl var Rom en militär härskarstat som ytterst vilade på en överlägsen våldskapacitet och vars expansion syftade till att utsuga de provinser som det lade under svärdet. Och Rom kunde bestraffa med skoningslös grymhet när det kände sig hotat. Den grymheten fick Karthago smaka på.

Krigen mellan Karthago och Rom blev till tre separata kraftmätningar, de så kallade puniska krigen. Av dessa krig var det andra puniska kriget det mest dramatiska och det helt avgörande.

Det första puniska kriget hade lett till nederlag för Karthago, som förlorade sitt inflytande på både Sicilien och Sardinien, och som dessutom ålades att betala ett enormt skadestånd till Rom. Befälhavare över de kartagiska stridskrafterna i det första puniska kriget hade varit Hamilcar Barca, som kom från en av de främsta aristokratiska släkterna, de så kallade Barciderna. Efter nederlaget flyttade Hamilcar till Spanien där Karthago hade starka handelsintressen. Hans mål var att upprätta ett kartagiskt rike där, och det lyckades han i stort sett med. När han lämnade Karthago tog han med sig sina tre söner, varav en skulle bli ett stort namn i antikens historia och även all annan historieskrivning, nämligen den blott nioårige Hannibal.

Denne skulle leva och fostras i ett militärläger från sitt nionde år. Han lärde sig allt om soldatlivet genom denna uppväxt tillsammans med veteranerna i faderns armé, och han är förmodligen den mest välutbildade soldaten i världshistorien, något som skulle visa sig i hans kommande krig mot romarna. I fält levde han som en vanlig soldat, sov direkt på marken och bara när det fanns en stund för vila. Det sades om honom att han var den förste ut på slagfältet och den siste som lämnade det. När fadern dog var Hannibal bara 19 år gammal, men befälet över Karthagos stridskrafter i Spanien övergick direkt till den unge mannen.

I fredsvillkoren efter det första puniska kriget hade Rom kapat åt sig en bit av norra Spanien och dragit en gränslinje för Karthagos inflytande vid floden Ebro. År 218 f Kr överskred Hannibal Ebro med en här på uppemot 50 000 man. Det krig som följde blev långvarigt och slutade först 18 år senare. Kriget har beskrivits och analyserats av flera antika författare, varav de viktigaste bevarade källorna är Titus Livius Roms historia som i tio böcker behandlar Hannibalkriget, Polybios Historiska arbeten och Appianos Roms krig med Karthago och Hannibal. Men Hannibal har behållit sin aktualitet och i stort sett varje tidsperiod har skrivit om hans fälttåg i Italien och hans segrar mot de romerska arméer som ställdes mot honom. Det framgår inte minst av en nyutkommen biografi av Patrick N Hunt med titeln Hannibal.

Bland de antika författarna är Livius den mest uttalat partiske, vilket knappast är förvånande med tanke på att han var en servil romersk medborgare under kejsar Augustus. Livius försummar inte något tillfälle att dra Hannibals karaktär i smutsen. Han betonar mannens grymhet och svekfullhet på ett sätt som bitvis gör hans historieskrivning lite skrattretande. Polybius och Appianos var båda greker, och även om de beundrade den romerska krigskonsten och konstitutionen kan de emellanåt medge Hannibals enastående prestationer på slagfältet. Den mest uppskattande av nämnda författare är dock den moderne historikern och arkeologen Patrick Hunt, och det är kanske inte så egendomligt med tanke på att han ser det andra puniska kriget på 2 000 års avstånd och inte har några aktier hos någon av de stridande parterna.

I det stora hela har senare tiders historiker sett på Hannibals fälttåg med en blick som påminner om Hunts. Man har bedömt Hannibal som ett av världshistoriens största militära snillen och studerat hans taktiska manövrer med både häpnad och beundran.

Sedan Hannibal gått över gränsfloden Ebro och inlett kriget mot Rom, väl att märka mot den kartagiska senatens uttryckliga vilja, korsat Alperna under vidriga strapatser och förlorat halva sin armé, radar han upp en serie lysande segrar. Romarna går oavbrutet likt troskyldiga amatörer i hans fällor. Väl nere från mardrömsfärden över Alperna möter han nästan omedelbart en romersk här vid Trebia i floden Pos dalgång och besegrar den i grunden. Han kämpar alltid ur numerärt underläge, men vänder ständigt underlägsenheten till sin fördel.

Redan efter de inledande segrarna låg Rom öppet för ett direkt angrepp, men Hannibal valde att avstå från ett sådant företag eftersom han utgick från att staden skulle vara ointaglig utan de belägringsmaskiner som han saknade. Rom hade insett att det stod inför en överhängande fara och valde efter sin konstitution en diktator som under ett halvt år utrustades med oinskränkt makt, nämligen Fabius Maximus. Fabius har gått till historien under tillnamnet Qunctator, som i svensk översättning snarast betyder Fabius Sölkorven. Tillnamnet fick han på grund av den nya strategi han formulerade och som gick ut på att till varje pris undvika öppna slag med Hannibal. Fabius Maximus insåg att Rom i detta krig hade att göra med ett militärt och strategiskt snille som man själv inte hade någon motsvarighet till och alltså inte skulle kunna hantera i en direkt kraftmätning. Hans strategi gick istället ut på att trötta ut Hannibal genom att på betryggande avstånd omge honom med trupper, försvåra hans försörjning och göra livet i fält outhärdligt för den fientliga hären.

Den förmodligen största segern och den som gett Hannibal rykte som kanske världshistoriens främste fältherre är slaget vid Cannae på Apuliens slättland. Det är den första kända kniptångsmanövern i krigshistorien och överraskar den romerska hären fullständigt. Roms legioner massakreras, dess befälhavare stupar redan i stridens inledning och Roms legioner uppträder som en panikslagen oordnad massa. Cannae var ett direkt brott mot den överordnade strategi som ”Sölkorven” formulerat, och det straffade sig.

Efter slaget vid Cannae ligger vägen till Rom öppen. Staden är i stort sett utan försvar och Hannibals generaler bönfaller honom att tåga direkt mot staden, inta den och utropa sig till dess härskare. Men Hannibal säger nej, varvid en av hans närmaste generaler, Maharabal, påstås ha sagt: ”Sannerligen, gudarna ger aldrig någon allt. Du förstår att vinna slagen, men du förlorar kriget!” Det är en begriplig reaktion. Cannae var en katastrof för Rom. Det har beräknats att 20 procent av Roms vuxna manliga befolkning stupade på den apuliska slätten. För jämförelsens skull kan nämnas att Tyskland under första världskrigets fyra år långa blodbad endast förlorade 6 procent av sin vuxna manliga befolkning. Krigshistoriker med smak för kuriös statistik har räknat ut att det spilldes mer 115 000 liter blod på Cannaes slagfält.

Vad tänkte då Hannibal på när han avböjde ett direkt anfall mot Rom? Det som förmodligen gjorde honom skeptisk var risken för en långvarig belägring utan utrustning för en sådan operation. Hans överordnade plan var den motsatta, att svälta ut Rom, successivt vinna över så många som möjligt av dess allierade italienska städer och isolera Rom med avsikten att sluta en för Karthago rimlig fred vid förhandlingsbordet. Hannibals militära skolning och politiska hållning var av grekiskt märke. I denna ingick att härar möttes på slagfältet, en eller flera gånger, och sedan styrkan där hade mätts och prövats satte man sig för att förhandla fram freden mot bakgrund av krigsresultatet. Så föreställde han sig att även romare tänkte och handlade. Alltför sent insåg han att Rom förde krig efter en annan devis, nämligen att ”vinna eller försvinna”. Det blev följaktligen aldrig någon förhandling och Hannibal härjade de sydliga och mellersta delarna av Italien, men utan att helt kunna knäcka de italienska provinsernas lojalitet med Rom. Om alla dessa svårigheter som Hannibal hade att brottas med nämner de antika författarna litet eller ingenting. Livius är således mycket sparsam med att berätta om de fredsivrande krafterna i Karthago. Det skulle nämligen störa hans genomgående negativa bild av fienden.

Slutligen kallades Hannibal tillbaka till Karthago av den senat som han under hela kriget aldrig lyckades övertala att ge honom aktivt stöd. När han mot slutet av sitt 16 år långa fälttåg i Italien för sista gången vädjade om stöd från den stad vars krig han ansåg sig utkämpa fick han kalla handen. Karthagos senat förhöll sig fortsatt avvisande till det krig som Hannibal hade startat. Den hade fått nog redan efter det första puniska kriget. Den bestod av kalkylerande affärsmän som trodde sig kunna samexistera med militärstaten Rom och finna vägar och luckor genom vilka de kunde fortsätta sin lönsamma handel. Det andra puniska kriget var Hannibals krig. Han hade tagit initiativet, senaten hade röstat nej. Hannibal hade dessutom finansierat kriget genom den jättelika förmögenhet hans familj hade samlat på sig i de spanska silvergruvorna. Och när han räknade upp alla sina segrar och militära framgångar då han bad senaten om hjälp fick han det avvisande svaret att ”segerrika generaler vanligtvis inte brukade behöva be om stöd”.

Medan Hannibal tröstlöst tågade fram och tillbaka i Italien efter Cannae utan att få till stånd ett avgörande slag, och därtill hade stora svårigheter att försörja sitt manskap, drev en romersk general, Cornelius Publius Scipio (som senare fick tillnamnet Scipio Africanus) ett krig i Spanien mot Hannibals bröder. Scipio skulle visa sig vara en läraktig fältherre och under sitt spanska krig inte bara lärde han sig Hannibals taktiska manövrer utan lyckades också tillämpa dem så att han slutligen besegrade Hannibals båda bröder. Scipio blev för den bedriften enormt populär i Rom och använde sig av populariteten för att skaffa sig guvernörsposten över Sicilien och ett halvt löfte från senaten i Rom att flytta över kriget till Afrika och direkt angripa Karthago, som kanske inte formellt men väl reellt var i krig med Rom. Inför detta hot kallade Karthagos senat i desperation hem Hannibal för att försvara staden mot den romerska här som hade samlats i stadens omedelbara närhet.

Det andra puniska kriget avgjordes utanför Karthagos murar. Där mötte slutligen Hannibal en romersk general som lärt sig att föra krig efter hans egna metoder och med hjälp av dem besegra honom. Hannibal hade alltid haft ett långt bättre rytteri än romarna. Det bestod av numidier, ett ryttar- och hästfolk från Nordafrika. Nu hade han förlorat detta trumfkort. Numidierna hade gått över till Scipios sida, och de gav ett centralt bidrag till Scipios seger.

På senare år har det blossat upp en diskussion om vem som var den större fältherren – Hannibal eller Scipio. Den engelske miltärhistorikern B H Liddell Hart har i en bok med titeln Scipio Africanus. Greater than Napoleon hyllat Scipio som den störste. Problemet med denna bedömning är bara det att Scipio hade lärt all sin taktiska krigföring av Hannibal och att han lyckades värva Hannibals rytteri till sin egen här. Dessutom var det knappast Scipio som vann det andra puniska kriget. Det var Fabius Sölkorven som genom sin listiga och tålmodiga förlängning av kriget utmattade Hannibal och dennes trupper och som genom sin försiktighet lyckades undvika att det blev mer än ett Cannae.

I nederlagets stund visade Hannibal moralisk storhet. Han lyckades bli vald till ”sufete”, Karthagos högsta politiska ämbete, och verkade i den rollen för att staden för sin överlevnad skulle uppfylla de hårda fredsvillkor som Rom framtvingade. Likväl slutade det illa för både Hannibal och Karthago. Hannibal tvingades i landsflykt men fångades efter en långvarig kringflackande exil i en fälla. Han undgick dock ödet att föras till Rom under ett förnedrande triumfatoriskt upptåg. När han insåg att han nått vägs ände tog han av sig den ring han alltid bar på, öppnade dess lock och inmundigade det dödliga gift han förvarade där.

Karthago tvingades till ett tredje krig av Rom. I verkligheten var det inget krig utan en förintelseaktion utförd av det nu helt överlägsna Rom. Staden brändes till grus och aska, befolkningen såldes som slavar och Rom fortsatte sin resa mot världsvälde. I sina framtida krig hade Rom inlemmat Hannibals taktiska manual för krigföring, vilket gjorde dess legioner än mer överlägsna.

Jag har ofta lekt med tanken, faktiskt ända sedan skoltidens latintimmar, på vad som skulle ha hänt om Karthago och inte Rom hade segrat. En sak har tyckts mig ganska säker, nämligen att om Karthago hade segrat hade vi aldrig fått något antikt världsvälde, men förmodligen ett långt mer omfattande handels- och kulturutbyte än det som rådde under Roms välde. Naturligtvis blomstrade handeln även under Rom, men det var då alltid Rom som satte priserna och det som kallades handel var en enkelriktad transport av varor från provinserna till Roms invånare, som hölls lugna med ”bröd och skådespel”.

Om Karthago hade segrat skulle antiken förmodligen blivit lite mindre krigisk och lite mer pluralistisk och tolerant. Medelhavsvärlden hade inte underkuvats och plundrats av Roms provinsguvernörer och Karthagos sjöfarare hade troligen vidgat världen långt innan portugiserna gjorde det 1 500 år senare. Ingen av de historiker jag läst och refererat till ger sig in på ett sådant tankeexperimentet, speciellt inte de antika författarna, men inte heller Patrick Hunt snuddar vid det. Det tycker jag är lite synd och jag kan fortfarande inte sluta leka med tanken att ett arv från Karthago kunde ha varit både mer konstruktivt och mindre krigiskt än det Rom lämnade till eftervärlden.

Livius historia är en väckelseskrift som manar det romerska folket att överge sitt förfall och sin depraverade hedonism och återgå till gångna tiders kärva seder. Dess bild av Hannibal och av den karthagiska kulturen är genomgående föraktfull och nedlåtande. Den ger överhuvudtaget ingen rättvisande bild av den djupa kris som Hannibals långvariga fälttåg orsakade Rom. Vill man få en nyanserad bild baserad på de källor som trots allt föreligger, bör man vända sig till Patrick Hunts balanserade framställning både av kriget och gestalten Hannibal.

Mest lästa just nu

1) En kapitulation av Mats Bergstrand

2) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

3) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

4) Helt oromantiskt av Anders Mathlein

5) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

NR 2 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...