VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Ett nytt tonläge

Av Fredrik Erixon

Europas höger och vänster får alltmer gemensamt. Det ger öppningar för populister och nationalister i EU-valet.

Vårens val till Europaparlamentet är på ett sätt unikt: denna gång kan väljare bidra till att ändra på EU. Det kan man inte säga om tidigare val. Runt om Europa har partier och hugade kandidater vädjat till väljarna att de ska bry sig om EU-valet och masa sig till vallokalen, men budskapet har alltid skorrat falskt. EU är ju i första läget inte en parlamentarisk konstruktion och samarbetets politiska riktning står inte och faller med denna församling. Enskilda parlamentariker har ibland påverkat utformningen av nya direktiv och regleringar – och parlamentet har i undantagsfall stoppat nya förslag. Men Europaparlamentet har alltid varit den juniora partnern i den europeiska firman – underställt kommissionen och rådet i makt. Eftersom parlamentariker varit avsevärt mer federalistiskt orienterade än Europas regeringar har parlamentets huvudsakliga roll blivit att bekräfta den politik som kommissionen och rådet stakat ut. Alternativet till vad de har föreslagit är ju i regel ”mindre Europa”.

Nu bankar populister och nationalister på dörren till parlamentet, och vill bryta mittenpartiernas maktmonopol. De verkar också lyckas. Många av dessa partier har redan tidigare presterat bättre i Europavalen än i valen hemma, men efter flera år av nationella valframgångar kan de nu bli tillräckligt stora och på allvar påverka hur Europasamarbetet kommer att utvecklas.

Europas politiska karta håller på att ritas om. Sverigedemokraterna lär knipa en större andel av väljarkåren än den knappa tiondel de vann för fem år sedan. Alternativ för Tyskland har sjunkit något i hemmaopinionen på sistone men spås ändå fördubbla antalet platser i Europaparlamentet. Efter Thierry Baudets framgång i det holländska senatsvalet i mars har landet fått en populistisk nytändning och hans Forum för demokrati förväntas tillsammans med Geert Wilders’ Frihetsparti samla nästan 40 procent av väljarna. I Italien kommer långt mer än hälften av väljarna att rösta på populister till vänster eller höger – alla med tydligt nationalistisk hållning.

En del bedömare håller inte med utan ser det nationalist-populistiska inflytandet i EU som överdrivet – om inte direkt felaktigt. Eftersom de partigrupper som samlar dem inte lär få mer än en tredjedel av platserna i nästa Europaparlament kan de fortsatt hållas borta från makt. Visst, etablerade partier till vänster och höger får inte längre egen majoritet, och det är inte långsiktigt hälsosamt för demokratin att mittenkoalitionen måste expandera med andra partier för att den ortodoxa EU-politiken ska kunna försvaras. Men, trots allt: det finns fortsatt starkt majoritetsstöd för ett mittenorienterat Europa.

Man kan fortsätta på samma argumentationslinje. Nationalist-populisterna är en brokig skara partier utan en ideologi som binder dem samman. Några av dem är närmast enfrågepartier, andra är lösa rörelser byggda kring en person – men båda kategorierna saknar allt det som krävs för att nå sakpolitisk framgång: kunskap, erfarenhet, tålamod, vilja att söka kompromisser. I migrationspolitiken, den fråga som dessa partier bryr sig mest om, kolliderar dessutom positionerna. Matteo Salvini och hans italienska regering, till exempel, vill ju att andra EU-länder tar hand om de migranter som lever i flyktinglägren på Sicilien. Men hans partivänner i Österrikes frihetsparti, Sannfinländarna och Dansk Folkeparti vill däremot att flyktingarna hålls kvar i Italien och inte kommer till deras länder. Om dessa partier inte kan samsas i den fråga som betyder mest för dem lär de heller inte kunna bygga en politisk allians som håller i andra frågor.

Allt detta är riktigt, men det uttrycker en förhoppning snarare än en realitet. Europas nationalister och populister har med tiden mognat. Deras erfarenhet av makt multipliceras snabbt: de sitter idag i regering i några länder, och förhandlar med regeringar i andra. Med valframgångarna har det också vuxit upp en flora av tidskrifter och institut som har gett partierna ett gemensamt ideologiskt sammanhang. Extremismen har tonats ner och partierna premierar kandidater som söker sakpolitiska resultat snarare än tillfällen att protestera. De har ingen gemensam valplattform, men de söker heller inte mandat för att expandera EU, bara att minska det. De kan dessutom bli större (och mer maktfähiga) än vad prognoserna förutspår om Ungerns Viktor Orbán lämnar den kristdemokratiska gruppen – och Tjeckiens Andrej Babis den liberala – och ansluter sig någon av populistallianserna.

Lika viktigt är vad som händer med mittenpartierna – de som förlorar makt. De är inte konstanta politiska funktioner utan håller också på att förändras. Både vänstern och högern har tappat stora delar av sin väljarkår och i några länder är de uträknade som politiska maktfaktorer. Spaniens, Italiens och Frankrikes höger har förlorat hälften av sina väljare under de senaste åren. Tyska, franska och nederländska socialdemokrater är utrotningshotade arter. Den gamla höger-vänsterskalan – med mittenorienterade socialdemokrater och kristdemokrater som centrala aktörer – har slagits sönder i land efter land.

De har också börjat ifrågasätta ortodoxin i EU och närmat sig uppfattningar som ligger närmare nationalister och populister. Bland europeiska socialdemokrater blir det allt mindre vanligt att finna stöd för öppen handel – inom och utom Europa. Redan vid det förra valet till Europaparlamentet gjorde tyska socialdemokrater ett föreslaget frihandelsavtal – med USA – till sin motståndare, och under denna mandatperiod har protektionism och ekonomisk nationalism blivit alltmer vanliga referenser. Varje omröstning om handelsavtal – med till exempel Japan och Kanada – har sett betydande grupper av socialdemokrater på motståndarsidan. Om den gångna mandatperioden är måttstocken är det märkligt nog bättre att rösta på Sverigedemokraterna än regeringspartierna (Socialdemokraterna och Miljöpartiet) för den som i handelsfrågor vill se ett öppet Europa.

Europas vänster vill också ha en betydligt starkare reglering av den inre marknaden. Utan regleringar av sociala villkor tvivlar de på att den inre marknaden och principen om fri konkurrens bör bevaras. De vill också se gemensamma regler för företagsbeskattning – och allmänt reducera möjligheterna att använda sig av den inre marknaden för företag som enligt dem inte betalar tillräckligt med skatt, särskilt företag i den digitala tjänstesektorn.

Den europeiska högern tvivlar också på den fria marknadsekonomin. De tyska kristdemokraterna har blivit en nyfrälst vän av aktivistisk industripolitik. På deras önskelista står till exempel protektionistiskt skydd av europeiska tillverknings- och värdekedjor samt statligt ägande i företag i syfte att skydda dem från utländska uppköp. Tillsammans med den franska regeringen har Peter Altmaier, tysk näringsminister och nära allierad till Angela Merkel och Annegret Kramp-Karrenbauer, föreslagit att reglerna mot statligt industristöd ska luckras upp. Altmaier och den franske ekonomiministern Bruno Lemaire vill med staters hjälp bygga europeiska ”champions” – eller dominerande storföretag – och beskära kommissionens makt att stoppa företagssammanslagningar som kan leda till stor marknadsmakt för ett enskilt företag, för att inte säga monopol.

Nationalister och populister kan med andra ord göra sällskap med partier till vänster och höger om de efter nästa val söker att omvandla valframgång till faktiskt resultat. När Matteo Salvini nyligen lanserade idén om sin nya allians med nationalistiska populister presenterades en rad olika förslag som gick helt i linje med den nya tonen hos Europas vänster och höger: skydd emot utländsk konkurrens, sociala regleringar av den inre marknaden, mer nationell matförsörjning, bevarande av nationell och europeisk industri.

Det finns naturligtvis ideologiska skillnader mellan mitten och utkantspartierna. En sådan gäller volymer på migrationen. En annan viktig skillnad finns i frågor om kultur och nationell identitet. Men det som utmärker dessa frågor är att ingen är riktigt förankrad i EU och att det är sällan viktiga beslut fattas på överstatlig nivå. EU:s svårighet i hanteringen av migrationskrisen, till exempel, har ju ytterst handlat om att medlemsländer haft olika uppfattningar om asylpolitiken och att EU inte har någon påtaglig makt att utöva.

Trots allt tal om ett EU som vuxit och blivit alltmer allomfattande handlar det legislativa arbetet i parlamentet nästan uteslutande om ekonomi och regleringar. Det är i dessa frågor som nationalister och populister kan få makt efter valet. Det är också i dessa frågor som vänster och höger nu inbjuder dem att få makt.

Mest lästa just nu

1) Akademisk frihet på riktigt av PJ Anders Linder

2) Sårbar okunskap av Annika Borg

3) Beröringsskräcken är borta av Christian Abrahamsson

4) En ocean av nonsens av Margareta Melén

5) Tro inte på spöken av Håkan Lindgren

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...