VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Den store aktören

Av Anders Johnson

I början av 1900-talet dominerades Stockholms teaterliv av Albert Ranft. En entreprenör och skådespelare som behärskade hela registret.

År 1798 införde Gustav IV Adolf ett kungligt teatermonopol i Stockholm. Därefter fanns endast två teatrar öppna för allmänheten: Kongliga Operan som spelade i Gustav III:s operahus vid Gustav Adolfs torg och Kongliga Mindre theatern (Dramaten) som spelade i palatset Makalös söder om Kungsträdgården. Efter att Makalös hade förstörts i en omfattande brand 1825 fick även Dramaten flytta in i Operahuset.

Den främste opponenten mot det kungliga teatermonopolet var dramatikern och teaterkritikern Anders Lindeberg (1789–1849). I en skrivelse till JO den 13 mars 1834 beskyllde han Karl XIV Johan för att ha handlat lagstridigt och egennyttigt i teaterfrågan. Lindeberg åtalades för majestätsbrott, där det enda möjliga straffet var halshuggning.

Den 10 september utdömde Högsta domstolen dödsstraff men med tillägget att Lindeberg skulle benådas och istället avtjäna tre års fängelse på fästning. Men Lindeberg, som genom rättegången hade blivit något av en folkhjälte, vägrade att ta emot nåd utan krävde att bli halshuggen på sin födelsedag den 8 november, tillika årsdagen av Stockholms blodbad.

Regeringen räddade sig ur den penibla situationen genom att utfärda en allmän amnesti för alla dem som sedan 1810 blivit dömda för högmålsbrott (i praktiken enbart Lindeberg), detta till åminnelse av 24-årsdagen av Karl Johans ankomst till Sverige den 20 oktober 1810. Lindeberg vägrade dock fortfarande att ta emot benådning, varför man måste tvinga ut honom från Vaxholms fästning och låsa dörren inifrån.

Efter dessa händelser vågade statsmakterna inte längre upprätthålla det kungliga teatermonopolet. Utan att avvakta något formellt tillstånd lät Lindeberg uppföra en teaterbyggnad vid nuvarande Kungsträdgårdsgatan (där Enskilda Banken sedermera uppförde sitt huvudkontor). Där kunde Nya teatern öppna 1842.

Under 1850-talet uppfördes flera teaterbyggnader i Stockholm. År 1881 tröttnade Oscar II på att bekosta de kungliga teatrarna och överlät ansvaret för dem på riksdagen. Sju år senare beslutade riksdagen att dra in anslagen till Operan och Dramaten. Operan hyrdes sedan ut till hovkapellmästaren och Dramaten till en skådespelartrupp.

När staten drog sig tillbaka från huvudstadens teaterscen blev Albert Ranft (1858–1938) den helt dominerande teateraktören. Han startade sin teaterbana som skådespelare och regissör, främst i de lättare genrerna. Vid 26 års ålder blev han 1884 ledare för ett resande teatersällskap. Två år senare blev han skådespelare och regissör vid Stora teatern i Göteborg.

Albert Ranft fick ett rätt stort arv efter att hans mor hade avlidit 1891. Med detta som ekonomisk bas byggde han nu upp ett stort teaterimperium. Under sin storhetstid drev Ranft samtliga sju privatteatrar i Stockholm. Parallellt med detta drev han Stora teatern i Göteborg och ett par resande teatersällskap. Som teaterdirektör behärskade han hela registret från seriösa skådespel till revyer. Enligt förre Dramatenchefen Lars Löfgren var Ranft ”utan tvekan en av de främsta och skickligaste teaterledare vi haft”.

Ranft var en skicklig organisatör som höll hög kvalitet genom effektiv planering av repetitioner och föreställningar. Han var bra på att rekrytera rätt personer och smidig i förhandlingarna med de anställda. Han medverkade till att stärka skådespelarkårens sociala ställning. Ranft var en entreprenör som kunde specialisera och omstrukturera sina scener. Han flyttade skådespelare, ensembler och uppsättningar mellan sina teatrar för att anpassa sig till publikens efterfrågan. Han utnyttjade järnvägarna för att snabbt sprida en succé till andra orter.

Parallellt med att Ranft drev alla sina teatrar tog de två finansmännen Knut Wallenberg och Ernest Thiel initiativ till ett teaterlån som skulle finansierat bygget av ett nytt operahus, alltså det nuvarande Operahuset från 1898. De räknade med att själva kunna ta ut en god vinst på lånet. När Wallenberg och Thiel redovisade sina planer för myndigheter och andra banker hävdade de att det fanns utländska garantier bakom lånet. Thiel har senare berättat att påståendet om utländska garantier var ett en lögn i syfte att skydda sitt eget och Wallenbergs vinstintresse i Teaterlånet.

För Albert Ranft upphörde storhetsperioden en bit in på 1900-talet då privatteatrarna utmanades från flera håll. Det statliga stödet till Operan och Dramaten ökade. Biograferna gjorde entré. En nöjesskatt infördes på teaterbesök 1919. Natten till den 30 juni 1925 brann en av hans teatrar, Svenska teatern på Blasieholmen, ner till grunden. Byggnaden var försäkrad, men inte inventarierna.

I april 1926 gjorde Ranfts teaterbolag konkurs. Han bildade ett nytt bolag och lyckades behålla Vasateatern. I januari 1929 gjorde även det nya bolaget i konkurs och Albert Ranfts teaterbana var över.

Mest lästa just nu

1) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

2) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

3) Tecken i tiden? av Svante Nordin

4) Högerpopulistisk tsunami väntar av Mauricio Rojas

5) En kapitulation av Mats Bergstrand

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

2) Ut ur labyrinten? av Henrik Nilsson

3) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

4) Helt oromantiskt av Anders Mathlein

5) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...