VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Högerpopulistisk tsunami väntar

Av Mauricio Rojas

Den latinamerikanska vänstern har förlorat sin demokratiska och moraliska legitimitet. Nu tar en radikal och populistisk höger över.

För tio år sedan befann sig den latinamerikanska vänstern i ett unikt historiskt läge: aldrig hade den varit så inflytelserik och kontrollerat så många regeringar. Hugo Chávez i Venezuela, Lula da Silva i Brasilien, Cristina Kirchner i Argentina, Rafael Correa i Ecuador, Michelle Bachelet i Chile, Daniel Ortega i Nicaragua, Evo Morales i Bolivia, Alan García i Peru, Tabaré Vázquez i Uruguay, Mauricio Funes i El Salvador och Fidel Castro på Cuba var delar av en bred och mångfasetterad politisk familj som verkade vara oövervinnerlig. Väldigt få hade då kunnat föreställa sig att dess förfall var nära förestående och än mindre att en högerpopulistisk tsunami kunde bli dess efterträdare.

Huvudförklaringen till vänsterns uppgång och fall är relativt enkel och kan sammanfattas med hjälp av Bill Clintons välkända uttryck: ”it’s the economy, stupid”. Dess framgångssaga inleddes med Hugo Chávez seger vid Venezuelas presidentval i december 1998 och föddes ur de svåra umbärandena som Latinamerika upplevde i samband med sammanbrottet, på 1980-talet, av den inåtvända och statsstyrda utvecklingsmodellen som regionen hade följt sedan 1930-talet. Vänsterns framgångar konsoliderades under 2000-talets första decennium med hjälp av ymniga resurserfrån den långa exportboomen som inleddes vid sekelskiftet och dess glansdagar var över då exportinkomsterna sinade under 2010-talets första hälft. Sedan kom förfallet, korruptionsskandalerna, svidande valförluster och, för vissa länder som Venezuela, avgrunden, men också nya ledare med en helt annan politisk hemvist, som Jair Bolsonaro i Brasilien.

Bakgrunden till vänsterns uppgång måste sökas på 1980- och 1990-talen. Regionen genomgick då en formlig kollaps av den typ av ekonomi som formades under den så kallade importsubstitutionsstrategin. Sanningens minut kom efter praktiskt taget femtio år av föga framgångsrika försök att utveckla Latinamerikas länder genom protektionism och omfattande statsintervention. Skuldkrisen på 1980-talets början ledde till djupa ekonomiska nedgångar i praktiskt taget hela Latinamerika och triggade en lång och mycket plågsam process av ekonomisk och social omstrukturering. Konsekvenserna blev dramatiska. Fattigdomen ökade från 134 miljoner personer 1980 till 225 miljoner år 2002. Det året registrerades också extremt höga nivåer av ojämlikhet. Den genomsnittliga Ginikoefficienten låg då på 0,55 och den rikaste 10 procenten av befolkningen hade inkomster som var 14,4 gånger högre än den fattigaste 10 procenten. I Venezuela var per capita inkomsten 28 procent lägre vid slutet av 1980-talet än tio år tidigare. Samtidigt uppskattades att över hälften av befolkningen levde i fattigdom, någonting som är svårt att begripa med tanke på att Venezuela inte bara var Latinamerikas utan ett av världens rikaste länder i slutet av 1950-talet. Följden blev en av regionens mest omskakande händelser: den så kallade Caracazo, då de fattiga från kåkstäderna i Caracas och andra venezuelanska städer gick bärsärkagång under flera dagar. Det ledde till införandet av undantagstillstånd och hundratals döda, enligt de officiella beräkningarna, eller tusentals, enligt andra uppskattningar. Med rätt har den kände journalisten och före detta minister Moisés Naím sagt att den dagen dog demokratin i Venezuela. Och man kan tillägga att då inleddes det händelseförlopp som ledde först till Hugo Chávez misslyckade militärkupp i februari 1992 och sedan till hans jordskredsseger i presidentvalet i december 1998.

Att referera till dessa händelser och siffror kan ge en bakgrund till vänsterns framgångar, framför allt i dess mest populistiska och radikala versioner. Den potentiella efterfrågan på rörelser och ledare som utlovade att snabbt bekämpa fattigdomen och drastiskt reducera regionens avgrundsdjupa sociala och ekonomiska klyftor var mycket stor. I det avseende kom Hugo Chávez karismatiska ledarskap att ge ett konkret uttryck för denna folkliga längtan efter bättre levnadsvillkor och social rättvisa. Att han kunde förfoga över praktiskt taget obegränsade resurser – sedan 1976 ägs oljan av staten i Venezuela – gjorde honom till en oemotståndlig gestalt, som gav intrycket att man på ett nästan mirakulöst sätt kunde frigöra de fattiga från sina vedermödor, sätta på plats de gamla makteliterna och utmana det mäktiga USA. På detta vis kom Chávez att överta den roll och den glans som Fidel Castro hade haft en gång i tiden. Vänsterradikalismen fick en renässans i regionen, som förstärktes tack vare en strid ström av petrodollar från Venezuela. För sin del strålade de vänsterradikala i Europa och USA av glädje över att återigen se en rebell från tredje världen trotsa ”imperiet” och förkasta kapitalismen.

Hugo Chávez uppgång förde med sig en väsentlig kursändring vad det gäller den radikala vänsterns strategi i Latinamerika. Denna gång skulle inte gerillakriget och den revolutionära kuppen leda till makten, utan valurnorna, the ballotinsteadof the bullet. Det var en stor förändring och det skulle visa sig, så länge exportinkomsterna flödade in, mycket mer framgångsrik än den av Fidel Castro inspirerade strategin, som så kapitalt misslyckades under 1960- och 1970-talen.

Den vänstervåg som Hugo Chávez inledde konsoliderades några år senare genom en lång rad viktiga valsegrar. På det viset kunde Lula da Silva och Néstor Kirchner tillträda som presidenter i Brasilien respektive Argentina år 2003, Evo Morales i Bolivia 2006, Daniel Ortega och Rafael Correa i Nicaragua respektive Ecuador 2007, och Mauricio Funes i El Salvador 2009. Till vänstervågen måste också läggas till, även om de inte hör till den populistiska varianten, socialisten Ricardo Lagos seger vid presidentvalet i Chile i januari 2000 och Tabaré Vázquez, vänsterkoalitionen Frente Amplios kandidat, i Uruguay i november 2004.

Under denna period var exportboomen i full gång och gav stark vind i vänsterns segel. Fattigdomen minskade överlag som följd av den exportledda ekonomiska tillväxten kombinerade med olika omfördelningsåtgärder. 2011 var 44 miljoner färre fattiga i regionen i jämförelse med 2002. I Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Peru och Uruguay halverades fattigdomen mellan 2002 och 2012. I Venezuela gick fattigdomen ner från 49,4 procent av befolkningen år 1999 till 25,4 procent år 2012, det vill säga under Chávez regeringstid. Inkomstfördelningen blev också jämnare och Ginikoefficienten understeg 0,4 i både Uruguay och Venezuela, något som hör till ovanligheterna i Latinamerika.

Exportboomens makalösa omfattning stod bakom dessa snabba men, som det skulle visa sig, så bräckliga framgångar. För att bara ge ett exempel kan nämnas att värdet på Venezuelas export ökade 5,5 gånger mellan 1998, året före Hugo Chávez makttillträde, och 2012, sista helåret han regerade. Det betyder att under sina 14 år som president förfogade Chávez över ett exportöverskott på drygt 530 miljarder dollar i jämförelse med det genomsnittliga exportvärdet under de 10 år som föregick hans makttillträde. Detta manna från himmelen var Chávez trollspö för att konsolidera sin makt genom en rad valsegrar, men också för att hjälpa Castros Kuba att överleva och sprida den chavistiska läran, ”el socialismo del siglo XXI”, över hela Latinamerika.

Sedan kom det branta fallet. Exportinkomsterna reducerades med 75 procent eller 70 miljarder dollar mellan 2012 och 2016. Men det var inte bara oljans prisfall som förklarar denna minskning och Venezuelas ekonomiska sammanbrott under Nicolás Maduros välde. En sällan sedd ekonomisk vanskötsel hade också nått oljeproduktionen, som har minskat till en fjärdedel av var den var under rekordåren under Chávez styre. Resultatet har varit en explosiv ökning av fattigdomen, som idag uppskattas drabba upp till 90 procent av Venezuelas befolkning, och en flyktvåg av aldrig skådad omfattning i Latinamerikas historia: kring fyra miljoner personer eller drygt 10 procent av befolkningen har lämnat Venezuela de senaste åren.

Till det ekonomiska sönderfallet måste läggas en korruption utan gränser, som inte bara är statsorganiserad utan till stor del kontrollerad av militären i det som de facto är en narkodiktatur. Och till råga på allt har vi laglöshetens och kriminalitetens makalösa utbredning. När Chávez dog, år 2013, begicks 20 000 fler mord i jämförelse med 1998 och mordkvoten hade fyrdubblats: från 19 till 79 mord per 100 000 invånare. År 2018 var Venezuela världens farligaste land och en tredjedel av de drygt 23 000 morden det året inträffade i samband med polisens och säkerhetsstyrkornas ingrepp. Sammanlagt har 330 000 personer gått en våldsam död till mötes i Venezuela sedan Hugo Chávez tillträdde som president (uppgifter från ObservatorioVenezolano de Violencia).

I andra latinamerikanska länder har händelseförloppet inte varit lika dramatiskt, men exportboomen märktes överallt och dess slut var också kännbart i hela regionen. I Brasilien, till exempel, ökade exportinkomsterna 5,3 gånger mellan 1999 och 2011, för att sedan gå ner, mellan 2011 och 2016, med en tredjedel. Det räckte för att leda landet in i en djup ekonomisk kris (inkomsten per capita minskade med 9 procent 2015–2016), som gjorde slut på det långa maktinnehavet som Arbetarpartiet (Partidos dos Trabalhadores) hade från 2003 till 2016 under ledning av Lula da Silva, som idag sitter i fängelse för korruption, och Dilma Rousseff, som 2016 blev avsatt av parlamentet för maktmissbruk. Samma sak inträffade i Argentina och satte punkt, i december 2015, för makarna Kirchners era, som hade inletts i maj 2003 när Néstor Kirchner övertog presidentämbetet.

Andra kända vänsterpopulistiska ledare, som Evo Morales i Bolivia och Daniel Ortega i Nicaragua, som båda fick uppleva osannolika ökningar av exportinkomsterna, vägrar numera att lämna makten ifrån sig trots ett växande folkligt motstånd och är på väg att omvandla dessa länder till regelrätta diktaturer. I ett annat fall, Ecuador, har omvälvningen kommit inifrån vänsterrörelsen Alianza PAIS och den karismatiske Rafael Correa, som enväldigt styrde landet mellan 2007 och 2017, är numera efterlyst för maktmissbruk.

På detta sätt, mitt i djupa ekonomiska kriser, försvann vänsterns förmåga att vinna val. Demokratin var inte längre ett användbart redskap. För de som ville behålla makten återstod det bara, i de fall man kunde, att utveckla allt mer enväldiga regeringsmetoder. Samtidigt drogs allt fler vänsterledare – bland många andra expresidenterna Lula da Silva, Cristina Kirchner, Ollanta Humala, Rafael Correa och Mauricio Funes samt hela den chavistiska eliten – in i uppmärksammade rättegångar i samband med de korruptionsskandaler som präglade deras maktinnehav (i fallet med de venezuelanska makthavarna har rättegångarna hållits i USA).

Så avslutades den vänstervåg som började med Hugo Chávez seger i presidentvalet i december 1998. Det utlovade lyckoriket föll som ett sandslott när exportens generösa inkomstflöde sinade och Latinamerikas stora problem hade snarare förvärrats efter de populistiska experimenten. Det gäller särskilt det institutionella ramverket, som av tradition har varit en av regionens ömmaste punkter. Det handlar om det mest basala: att kunna lita på myndigheterna, existensen av en rättsstat och medborgarnas skydd mot brottlighet och våld. De enorma resurserna som exportboomen alstrade användes till stor del för att underminera rättsstaten, förvanska de demokratiska institutionerna och gödsla en ofantlig korruption.

Det är dessa omständigheter som präglar Latinamerikas nuvarande politiska utveckling. Allt fler har förstått att det förhåller sig precis tvärtemot vad som sägs i Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan: ”Erst kommt die Moral, dann kommt das Fressen”. Utan respekt för grundläggande moral och för lagen blir det ingen mat för dagen. Lag och ordning är numera det folkliga ropet söder om Rio Grande. Det handlar inte så mycket om vänster eller höger, utan om att återställa grunderna för ett någorlunda civiliserat liv.

Valet av Andrés Manuel López Obrador till president i Mexiko (juli 2018), av Jair Bolsonaro i Brasilien (oktober 2018) och av Nayib Bukele i El Salvador (februari 2019) har handlat om det. Retoriken kan vara vänsterns eller högerns, men deras stora valsegrar återspeglar i första hand en massiv protest mot en maktelit som anses vara genomkorrupt samt ett nödrop inför den rådande laglösheten och det upptrappade våldet. Dessa tre nya presidenter uppfattas som outsider och har lovat att stoppa korruptionen och våldet, allt annat är mindre väsentligt.

Det är inte första gången en outsider kommer till makten i Latinamerika via stora valsegrar och löften om att råda bot på de styrandes korruption. Dessa är i själva verket populistledarens grundattribut: att framstå som det sanna folkets representant mot den fördärvade eliten. Så var det med Juan Perón i Argentina 1946, Alberto Fujimori i Peru 1990, Hugo Chávez i Venezuela 1998 och skådespelaren Jimmy Morales i Guatemala 2015, för att bara ge några exempel. Resultaten av dessa outsiders maktutövning har varit bedrövliga och lett till att demokratin lidit stor skada eller försvunnit under deras tid vid makten. Tyvärr är det mycket som pekar på att så kan det också bli denna gång. Det får vi se med tiden, men säkert är att Latinamerika lever just nu i det desperata hoppets tid eller, för att säga det på ett annat sätt, i lotteriets tidevarv.

Det mest uppseendeväckande i detta sammanhang är framväxten av en radikal höger ledd av en outsider, som visste använda populismens retorik och inte bry sig om den politiska korrektheten. Det är vad Brasiliens nye president, Jair Bolsonaro, står för. Det handlar i själva verket om ”trumpismens” utbredning på kontinental nivå och det kommer att prägla regionens öde under lång tid framöver beroende på Brasiliens enorma betydelse i alla avseenden.

Vänsterns moraliska övertag efter militärdiktaturernas våldsraseri ligger numera begravt under korruptionsskandalernas och maktmissbrukets bråte. De som en gång utmanade de härskande eliterna i rättvisans namn har i mångas ögon omvandlats till värsta utsugare och parasiter. Dessutom har vänstern praktiskt taget förlorat all demokratisk legitimitet i samband med de chavistiska regimernas utveckling mot tyrannier, som i Venezuelas, Nicaraguas och Bolivias fall.

Det är en sann historiens ironi eller list som Hegel hade gillat, men allt tyder på att den vänsterpopulistiska vågens mest bestående bidrag till Latinamerikas utveckling kommer att bli en högerpopulistisk tsunami.

Mauricio Rojas är docent i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

Mest lästa just nu

1) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

2) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

3) Tecken i tiden? av Svante Nordin

4) Högerpopulistisk tsunami väntar av Mauricio Rojas

5) En kapitulation av Mats Bergstrand

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

2) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

3) En kapitulation av Mats Bergstrand

4) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

5) I begynnelsen var socialismen av Johan Sundeen

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...