VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Den nya klasspolitiken

Av Malcom Kyeyune

Vänsterns nya politik kommer inte att vara byggd av och för industriarbetare och städare. Istället kommer den att bejaka sin sanna klassbas: studenter, tjänstemän, akademiker, journalister och NGO-anställda.

Att sia om den nära förestående återkomsten för vänstern är vid det här laget en tacksamt etablerad genre. Ingen brist på järtecken råder vilket gäller nästan oavsett val av tidpunkt de senaste tio åren. I efterdyningarna av finanskrisen och eurokrisen var det framförallt det grekiska partiet Syriza och det spanska partiet Podemos som pockade på omvärldens uppmärksamhet, men över tid har det dykt upp – och försvunnit – många tänkbara inspirerande exempel på framtidens nya vänster.Anledningen till att vi idag har svårt att komma ihåg namnen på många avdem är att de, av diverse olika anledningar, aldrig lyckades leva upp till högt ställda förväntningar.

En annan, närliggande modern genre är artiklar, ledare och krönikor på temat ”Socialismen/Marx är på väg tillbaka”. Ett exempel står att finna i tidskriften The Economist, med titeln ”Millenial Socialism”. Många liknande texter går idag att finna för den intresserade, både positiva och negativt inställda till denna socialism somnu sägs rusa tillbaka in på den historiska spelplanen med full fart. Även här saknas det knappast järtecken. I USA har den 29-åriga demokraten Alexandria Ocasio-Cortez tagit internet med storm, efter att nyligen blivit invald ikongressen. Förutom att vara den yngsta kvinna någonsin i representanthuset kallar hon sig själv ”demokratisk socialist”, något som tidigare hade varit otänkbart i amerikansk politik. Lägg där till opinionsundersökningar som visar att unga amerikaner blir alltmer positivt inställda till ordet ”socialism” och alltmer negativt inställda till ordet ”kapitalism” och vad mer kan egentligen begäras för att belägga tesen att socialismen, länge sedd som uträknad, nu är på väg tillbaka?

Det finns dock allvarliga problem med denna sorts framställningar, hur övertygande de än må vara vid första anblicken. Karl Marx påpekade själv att om tingens yttre utseende och essens alltid motsvarade varandra skulle vetenskapen vara onödig. Vill vi förstå den verkliga innebörden av de politiska skiftena inom politiken idag är det också nödvändigt att dyka ned under politikens yta. Gör vi det, kommer vi raskt att upptäcka att ”socialismens återkomst” tycks vara en långt mer komplicerad och motsägelsefull historia än vad många föreställer sig.

När Jeremy Corbyn mot all förmodan vann partiledarvalet i det brittiska Labourpartiet år 2015 hyllade många detta som en återkomst för traditionell vänsterpolitik. På papperet såg allt bra ut: Corbyns retorik påminde mer om 1970- och 80-talet än om det allt mer (ny)liberala budskap som Labour kommit att omfamna under Tony Blair. Även på ett personligt plan tycktes Corbyn utstråla en återgång till gammal god vänsterpolitik; hans långa historia som parlamentsledamot var en hopplös strid mot högervridningen och liberaliseringen av samhället, och han var dessutom en gammal lärjunge till Tony Benn, en av Labourvänsterns mest uppskattade galjonsfigurer. Problemet är dock att Corbyn inte alls signalerade en återgång till den ”gamla” sortens vänster med arbetarkamp, gruvstrejker och blåställ. Faktum är att Labour under Corbyn på sätt och vis snarare har påskyndat den process som Tony Blair gjorde så mycket för att dra igång: övergivandet av en väljarkår bestående av arbetare, till förmån för den unga, urbana medelklassen.

I en essä med titeln ”The Fragmentation of the Electoral left since 2010” presenterar den brittiske universitetslektorn Paula Surrey data som pekar på just hur massivt det pågående demografiska skiftet inom vänstern idag är. Surrey delar gruppen vänsterväljare i tre undergrupper: ”liberaler”, ”centrister” och ”auktoritära”, jämförlig med nära den i Sverige välkända så kallade gal–tan-skalan. Bara sedan 2010 har andelen av vänsterväljare som klassificeras som liberala ökat från ungefär 15 procent till nästan det dubbla. Även med denna stora ökning utgör gruppen auktoritära fortfarande den största gruppen vänsterväljare, ned från en nivå på drygt 50 procent 1997 till cirka 40 procent tjugo år senare.

Surrey visar därefter att denna skiljelinje mellan vänster-liberal och vänster-auktoritär får stora konsekvenser för politiken: bland den förstnämnda gruppen röstade enbart 14 procent för brexit, medan hela 70 procent av de vänsterauktoritära röstade för att lämna EU. Liknande enorma skillnader mellan grupperna återfinns i andra centrala politiska frågor, särskilt migration.

Möjligtvis skulle det gå att avfärda skiljelinjen mellan vänsterauktoritära och vänsterliberala som idémässig kuriosa, om det inte också vore så att dessa kategorier korrelerar mycket starkt med socioekonomisk status. ”Liberalerna” är i regel unga, välutbildade och kommande från relativt välbärgade hushåll, medan ”de auktoritära” är äldre, fattigare och saknar högre utbildning. Vi har alltså att göra med ett socialt fenomen som skär igenom dagens Labour, ett fenomen som den gamla vänstern gissningsvis skulle kalla ”klasskillnader”.

Dessa klasskillnader är talande. Vad den brittiska vänstern råkat ut för är att gruppen ”vänsterliberaler” markant ökat sin andel av den totala gruppen vänsterväljare. Men korrelationen mellan socioekonomisk status och förväntad hemvist på skalan liberal/auktoritär har inte ändrats nämnvärt över samma tidsrymd, vilket gör att en sådan förändring måste förstås som en förändring inte bara av människors politiska idéer, utan också en förändring av vänsterns demografi. Lågutbildade, äldre och fattiga har inte försvunnit från det brittiska samhället de senaste tio åren, men de har däremot sakta men säkert börjat att försvinna från vänstern. När Jeremy Corbyn tillträde som partiledare var det många som hoppades att han skulle leda Labour tillbaka till en dominerande positionenligt principen ”ena de många, isolera de få”. Snart fem år senare är det tydligt att detta inte skett. Snarare tycks det som om Labour nått sina största framgångar i opinionsmätningarnanär Liberaldemokraterna backat som kraftigast.

Jeremy Corbyns ”mirakel”, hans återlansering av en gammaldags klasspolitik, är i själva verket mycket mer myt än realitet. Under hans tid som partiledare har det ”väljarbyte” som hans föregångare påbörjade inte hejdats; det kan till och med visa sig att det accelererat under hans ledarskap. Detta bör man knappast tolka som ett personligt tillkortakommande. Mönstretär inte på något sätt unikt för Storbritannien. Vart vi än vänder blicken ser vi att den politiska vänstern numera står med en fot i den traditionella arbetarklassen, och med en annan fot i en yngre, mer välutbildad och välbärgad klass av väljare. Problemet för vänsterns självbild är dock att en av dessa klasser krymper som andel av den egna väljarbasen, medan den andra gruppen växer. Man behöver inte, för att låna från Bob Dylan, vara en väderleksexpert för att se åt vilket håll vinden blåser.

Fler exempel på denna process finns. I Frankrike åtnjuter numera Marine Le Pen en ohotad dominans bland vänsterns traditionella väljargrupper. Här vann Jean-Luc Mélenchon 25 procent av industriarbetarnas röster i förra valet, medan Le Pen vann hela 39 procent (!) av samma grupp. Omvänt vann Mélenchon 31 procent av studenterna (en nivå som för övrigt ligger bara någon procent från Emmanuel Macrons andel av denna grupp), medan Le Pen endast kammade hem ynka 8 procent av studenternas röster.

Ett närmare exempel på denna utvecklingen står att finna i Sveriges eget Vänsterparti. Det fick imponerande resultat i bland annat Midsommarkransen (28 procent) i Stockholm, Majorna-Linné i Göteborg ( 36,1 procent) och ”Möllan” i Malmö (mellan 25 och 45 procent beroende på valkrets). Vänsterpartiet är dock långt sämre på att vinna LO-röster än att vinna hipsters. Det är dock med sina 9 procent alltjämt det fjärde största partiet inom LO-kollektivet, efter Moderaterna (11 procent), Sverigedemokraterna (24 procent) och Socialdemokraterna (41 procent) . Vänsterpartiets höga retoriska svansföring, där partimedlemmar gärna talar om ”klasskamp”, ”vi i arbetarrörelsen” och dylikt, bör således förstås främst som en subkulturell artefakt snarare än en realistisk återgivning av verkliga förhållanden.

Exemplen ovan är knappast uttömmande. En studie av förhållandena i Tyskland eller Spanien, USA eller Kanada avslöjar liknande mönster med vissa lokala variationer. För tio år sedan var förhoppningen att vänstern skulle kunna använda sig av finanskrisen 2008 för att växa rejält på bredden, men det som skedde istället var att vänstern så att säga ”ömsade skinn”.Vänsterns allt svagare grepp om den traditionella arbetarklassen har kompenserats av ett allt starkare stöd från unga och högutbildade. Snarare än upp eller ner rör sig dagens vänster framförallt i sidled i opinionen, medan den långsamt byter ut en gammal grupp väljare mot en ny.

Det är värt att understryka att processen inte är smärtfri, och den leder också till stora interna konflikter. Skillnaden mellan de ”liberala” och de ”auktoritära” vänsterväljarna är trots allt inte små, och konflikterna mellan dem antar tämligen lätt bittra och infekterade former. I Sverige har konflikterna kring Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh pågått länge, och det är värt att notera att det är delar av Kakabavehs eget parti som arbetat hårdast för att utmåla henne som rasist, islamofob ochannat.

I Tyskland har den före detta partiledaren och en av grundarna till Die Linke, Sahra Wagenknecht, bitvis varit extremt hårt ansatt av delar av det egna partiet. Anledningen till hennes mycket kontroversiella status är att hon antagit ”icke-liberala” positioner offentligt, framförallt i den brännande migrationsfrågan. Dessa ställningstaganden har bland annat lett till att Wagenknecht fått en tårta kastad i ansiktet av en antifascistisk vänstergrupp vid namn Torten für Menschenfeinde – tårtor åt mänsklighetens fiender – något som i sig illustrerar just hur höga insatserna är i denna interna kamp om politisk hegemoni. Det problem som Wagenknecht identifierar – att det idag finns många människor som ekonomiskt är en del av vänstern, men som inte är, vill eller kan vara vänsterliberaler – är ett reellt politiskt och demografiskt problem som möter vänstern idag, ett problem som inga chokladtårtor i världen kan trolla bort.

Wagenknechts politiska öde de senaste åren ger dock en ganska god fingervisning om vart denna konflikt inom vänstern är på väg. Efter att ha blivit konstant motarbetad i försöken att närma sig de väljare som den tyska vänstern långsamt tappat till AfD gjorde Wagenknecht ett försök att starta en ny sorts politisk organisation, Aufstehen, i syfte att samla folk över partigränserna och hindra tyska vänsterliberala väljare från att avskärma sig totalt från tyska vänsterauktoritära väljare. Idag är dock Wagenknecht politiskt isolerad, och meddelade nyligen sin avgång som gruppledare både för Die Linke och Aufstehen. Die Linke röstade nyligen för att fortsätta att verka för öppna gränser och att definiera sig som motsatsen till allt som den populistiska högern står för, även om och när denna höger ständigtdrar till sig allt fler av vänsterns gamla väljare. Konflikten inom den tyska vänstern är kanske inte över, men det är tydligt att den sortens linje som Wagenknecht förespråkar kommer att förlora, om den inte redan har förlorat.

Detta är i slutänden inte en konflikt om idéer, utan en konflikt om klass. Närmare bestämt handlar konflikten om vilken klass som ska tillåtas bestämma politikens riktning och prioriteringar framöver. Denna konflikt är heller inte begränsad till Tyskland; en ny essä i AmericanAffairs Journal med titeln Losing Momentum. A Warning from the Fracturing British Leftbeskriver en mycket snarlik sorts splittring inom brittiska Labour. Ett annat exempel på denna växande klyfta mellan den gamla och nya vänstern – ett exempel närapå parodiskt i sin övertydlighet – publicerades nyligen i New York Magazine, med titeln Pinkos Have More Fun. Socialism is AOC’s calling card, Trump’s latest rhetorical bludgeon, and a new way to date in Brooklyn”. Reportaget är väl värt en läsning, speciellt för den som fortfarandelever i villfarelsen att ”socialismens återkomst” innebär en förestående återgång till Sovjetmakt och arbetarkamp.

Hade Karl Marx levt idag hade han gissningsvis inte haft några större problem med att se denna situation, där vänstern över hela västvärlden är engagerad i ett krig mellan två olika världsuppfattningar, som just ett uttryck för två antagonistiska klasser, som dessutom dras med alltmer motsatta intressen. Denna ”nya” vänster har i och för sig inga problem med att hänvisa till Marx eller till socialismen som ideal, men den är i regel tämligen tystlåten kring just vilka riktningar de gamla socialisternas argument skulle leda till idag. Min personliga erfarenhet är att vänsternnumera alltmer öppet börjat bejaka en självbild där man utgör ”förmyndare” åt arbetarklassen, snarare än representanter för denna klass. Arbetarna har helt enkelt blivit passiva; de har förstörts och desarmerats av för mycket tv-tittande och billigt godis, varpå det faller på människor som kanske inte själva kan kallas arbetare att kämpa för deras lycka... och att avgöra vad denna lycka består i.

Den stora massan av studenter, genusvetare, radiopratare, handläggare och reklamare som vänstern idag appellerar till blir enligt denna självbild inte en ny, separat klass, med egna intressen som följd. Tvärtom: denser sig i praktiken som unikt befriad från klassintressen, vilket också är vad som gör den kapabel att friktionsfritt tala å alla andras vägnar, även när dem man talar för inte längre är en aktiv del av koalitionen ellerstöder dess ställningstaganden och prioriteringar. Det bör dock förstås som en övergångsfas. Självbilden som förmyndare/representant åt en arbetarklass som inte längre vet sitt eget bästa kan inte bestå hur länge som helst i en tid då dessa arbetare rör sig allt längre ifrån vänstern, politiskt och kulturellt.

Även här ger en begreppsapparat från Marx en fingervisning om vad som pågår. Hans syn på politiken kretsade kring klasser i konflikt, men utöver olika klasser talade han även om klasser i sig kontra klasser för sig. Skillnaden dem emellan var att en klass i sig så att säga gick att beskåda empiriskt i världen, medan en klass för sig var en klass som såg sig själv som en historisk och samhällelig aktör. Alltså: långt innan det fanns en arbetarklass som organiserade sig politiskt i partier och föreningar på basis av sin klasstillhörighet, fanns det människor som sålde sin arbetskraft till ägarna av produktionsmedlen, och vägen däremellan behövde inte vara automatisk eller ens särskilt enkel. Vänstern saknar idag ett annat språk än 1900-talets språk, med dess fokus på arbetare och klasskamp; och även när denlyser med sin frånvaro uppstår inte automatiskt ett nytt politiskt språk. Allt talar dock för att detta språk är på väg att födas, i takt med att de vänsterliberala och de vänsterauktoritäragenomlider sin långdragna skilsmässa.

Vem är då vänstern till för? Svaret är att frågan ännu inte är slutgiltigt avgjord. Därför ser vi just nu alla dessa politiska och personliga konflikter blossa upp med sådan intensitet: mellan stad och land, identitet och klass. Det är dock mycket tydligt att en av dessa sidor faktiskt håller på att vinna, medan förlorarna sakta men säkert drivs ut i vildmarken. Först när denna sida gjort sig av med de sista renegaterna kan arbetet med att konstruera en ny identitet, befriad från 1900-talets gamla skrankor, verkligen börja.

Det är alltid vanskligt att sia om framtiden. Dock tror jag att mycket talar för att vänstern om tio år – vad som finns kvar av den vill säga – kommer att se märkbart annorlunda ut från vad vi är vana vid. En ny sorts aggressiv klasspolitik som vi inte sett på länge är onekligen på väg, men det kommer inte att vara en klasspolitik byggd av och för industriarbetare och städare. De röda fanorna kommer att vara högst symboliska, om de inte redan blivit bortstädade. Snarare kommer denna nya klasspolitik att för första gången självmedvetet och ogenerat bejaka den moderna vänsterns sanna klassbas: studenter, tjänstemän, akademiker, journalister, NGO-anställda; kort sagt, den brokiga men växande skara människor som definieras inte av att de säljer sin arbetskraft till ägare av produktionsmedel, utan deras totala beroende av statlig beskattning och statliga transfereringar för att kunna reproducera sig själva som klass.

Malcom Kyeyune är skribent och bloggare.

Mest lästa just nu

1) Akademisk frihet på riktigt av PJ Anders Linder

2) Sårbar okunskap av Annika Borg

3) Beröringsskräcken är borta av Christian Abrahamsson

4) En ocean av nonsens av Margareta Melén

5) Tro inte på spöken av Håkan Lindgren

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...