VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

En cineasts bekännelser

Av Erik Hedling

Sättet vi tittar på film har förändrats under de senaste decennierna. Ett problem med de nuvarande streamingtjänsterna är bristen på klassiker.

Sedan jag regelbundet började titta på film under 1960-talet har de fysiska förutsättningarna för konsumtion av rörliga bilder ändrats ganska radikalt. Denna utveckling har ändrat allas vårt förhållande till filmen som konstart. För att kunna se nya filmer var biografen initialt den enda platsen; televisionens utbud koncentrerades till verk med några år på nacken. Det var i och för sig inget större fel på detta. Utländska filmer gick upp på svenska biografer ett antal månader efter att de haft premiär i sina egna länder, och ännu senare kunde de även visas på tv.

För oss som närmast var besatta av film fanns dessutom en livaktig filmstudiorörelse. På vissa ställen, till exempel i Lund där jag själv bor, sköttes den lokala filmstudion närmast professionellt, med 4–5 visningar varje vecka. Här kunde man se allt det som inte visades regelbundet på bio eller tv, det som benämns ”smala filmer”. Ofta visades fullständiga retrospektiv kring ett enskilt tema, som filmer av en viss regissör eller filmer som exemplifierade en särskild stil eller en epok, till exempel västernfilmer eller fransk impressionism från 1930-talet. Detta möjliggjordes genom att man hyrde filmerna från olika statliga filmarkiv eller från specialiserade distributörer såväl hemma som i utlandet.

För de verkligt intresserade etablerades under 1970-talet också akademiska kurser om film – dessa försvårades väsentligen av den begränsade tillgången. Noggranna, vetenskapliga studier av enskilda filmer var svåra att göra. Jag minns att jag i början av 1980-talet genomförde forskningsarbetet kring Akira Kurosawas samurajklassiker Yojimbo (1961) sittande i ett klipprum på det danska filmarkivet några mil utanför Köpenhamn. För att göra detta hade jag betalat nästan 2 000 kronor i framtagningsavgifter, pengar som jag fått i stipendium enkom för detta ändamål. Här fanns alltså en svårforcerad logistik, att jämföra med kollegerna i litteraturvetenskap som bara behövde gå in på universitetsbiblioteket 100 meter bort och låna verken de ämnade analysera.

Forskningen och undervisningen om film, liksom hemmakonsumtionen, revolutionerades genom videobandspelarens genomslag i början av 1980-talet. Det stora amerikanska utbudet av filmer fanns snart tillgängliga i videobutikerna, och man kunde dessutom spela in filmer som visats på tv. Den dåliga bildkvaliteten, 250 linjers upplösning, brydde man sig inte om. Tänk att kunna äga Hitchcocks mytomspunna 50-talsverk, till exempel mästerverket Vertigo (1958), en film som häxmästaren själv hållit utanför biografdistribution sedan 1968. Det fanns också smalare film för försäljning, snart i stor omfattning. Dessa videokassetter var emellertid dyra – jag minns mig ha betalat 600 kronor styck för några oundgängliga filmer i mitten av 1980-talet.

De på marknaden dominerande amerikanska filmerna fick ännu större genomslag. På det hela taget ökades filmkonsumtionen enormt under 1980- och 90-talen, och människor såg lika mycket på video som på bio. Man tittade helt enkelt på allt, inte endast de storfilmer man tidigare gått till biografen för att se. Så även jag själv.

I slutet av 1990-talet kom ersättaren: dvd-skivan, en teknisk innovation som snart utvecklades till återgivning i HD-format, både avseende bild och ljud. Och denna fick ett fantastiskt genomslag. Miljontals dvd-spelare såldes och kom även att finnas i de flesta persondatorer. Själv har jag sedan dvd-skivan kom hunnit samla ett 1 000-tal titlar, de allra flesta inköpta från amazon.co.uk, som har ett enormt utbud, från det bredaste i min kollektion – Lord of the Rings-filmerna – till det smalaste, en systematisk uppsättning brittiska dokumentärfilmer från 1930-talet, regisserade av virtuoser som Humphrey Jennings, Alberto Cavalcanti och Basil Wright.

Den allra största revolutionen vad gäller filmkonsumtion torde dock vara de streamingtjänster som utvecklats under de senaste åren, genom vilka man genom att prenumerera för en relativt låg månadspeng får tillgång till mängder av titlar genom hemmets mediespelare. Den tekniska kvaliteten är utmärkt, upplösningen är mer än tusen linjer, vilket återges perfekt på de 4 K-apparater som numera blivit gängse. Ett problem för nörden är dock ljudet. Även om de flesta knappast bryr sig om detta finns det ganska många fans som gillar att vältra sig i teknisk finess (som exempelvis undertecknad).

Det är naturligtvis fantastiskt att kunna streama. Men tyngdpunkten på sajterna ligger på tv-serier, inte på spelfilmer på två timmar. Tv-serierna är av yttersta kvalitet, och nya konstnärliga stjärnskott, specialiserade på just tv-serien har sett dagens ljus under de senaste åren, i stil med Nic Pizzolatto (TrueDetective), Hugo Blick (The HonourableWoman, Black Earth Rising) och Michael Hirst (The Tudors, Vikings). Men de gamla mästarna har bleknat i utbudet, sådana som Jean Renoir, Michelangelo Antonioni eller Sergej Eisenstein: med andra ord är streamingtjänsterna knappast några kulturarvets väktare.

I och för sig har min egen konsumtion – jag ser mycket film varje dag – i mycket gått över till tv-serier. Jag gillar formatet på en 8 timmar lång filmberättelse, och när tv-serierna dessutom ofta övertar den mest sofistikerade formen från spelfilmen är det inte mycket att klaga på. Dock ser jag numera långt färre filmklassiker än tidigare, kanske beroende på att jag sett dem tidigare. Förvisso köper jag fortfarande spridda dvd-skivor, och vanlig tv (ett medium där jag inte alls längre ser film) kan ju sända omfattande retrospektiv, i stil med alla Bergmanfilmer under jubileumsåret 2018. Och sedan finns ju till exempel MUBI (tidigare The Auteurs), en streamingtjänst med både prenumeration och så kallad VOD (video on demand), som är en specialsajt för konstnärlig film, independentfilmer och klassiker, även om den inte är så känd i Sverige ännu.

Men på de stora streamingjättarna – Netflix, HBO Nordic och ViaPlay – lyser klassikerna med sin frånvaro (om än att någon enstaka har slunkit med), och man måste konstatera att filmutbudet konstnärligt sett är tämligen skralt, om man jämför med tv-serierna. Ändå har streamingjättarna börjat vara med och producera (i bemärkelsen finansiera genom distributionsrättigheter) egna filmer och börja streama dem bara några veckor efter biopremiären, varav vissa är utmärkta, till exempel Alfonso Cuaróns Roma (2018) eller David McKenzies Outlaw King (2018). En annan sådan produktion är Martin Scorseses efterlängtade gangsterfilm The Irishman med Robert De Niro, Joe Pesci och Harvey Keitel. Dessa skådespelare har återkommit i många Scorsese-filmer. För Al Pacino är det den första. The Irishmankommer att börja visas, efter mycket begränsad biografdistribution, på Netflix i oktober 2019.

Så för att kunna se mer klassiker igen får jag skaffa MUBI, även om det börjar bli krångligt att hålla reda på alla lösenord. Jag kan så klart fortsätta att köpa dvd, men mitt lagringsutrymme är sedan länge uttömt. Filmstudion i Lund klarade aldrig konkurrensen från dvd och internet, och är sedan många år sorgligen insomnad. Mitt närmaste Cinematek finns i Malmö.

Lösningen på detta problem måste rimligen vara att filmarkiven digitaliserar sitt oändliga innehav (vilket är på gång, trots att det är dyrt), att man löser rättighetsproblematiken (mer problematiskt) och att man börjar tillgängliggöra det filmiska kulturarvet enligt principen om Open Access. Först då kanske jag går tillbaka till mina klassiker, även om upplevelsen av film hemma aldrig riktigt kunnat matcha biografrummets magiska mörker.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

4) Konservatism behövs av Josefin Holmström

5) Friheten står på spel av Erik Helmerson

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...