VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Kreativ förstörelse

Av Håkan Tribell

Det finns något oemotståndligt i kontrafaktiska framtidsspaningar.

Föreställ dig, skriver Alan Greenspan och Adrian Woolridge i inledningen till Capitalism in America, att World Economic Forum hade ordnat sitt tjusiga möte i Davos år 1620. Världens ledare, från kinesiska forskare till brittiska äventyrare och osmanska tjänstemän samlas i den lilla alpbyn för att diskutera konferensens kittlande tema: Vem kommer att dominera världen de kommande århundradena?

Poängen är förstås att ingen, inte ens den mest upphöjde av tänkare, skulle ha svarat Amerikas Förenta stater. Dels, förstås, för att det skulle dröja 150 år innan det fanns ens ett embryo av den statsbildning som idag går under det namnet. Dels, och än viktigare, för att ingen som ägnade världen någon uppmärksamhet vid den tiden skulle ha tänkt närmare på den mestadels glest befolkade – många skulle ha sagt öde – kontinenten som man inte visste mycket mer om än att den var stor och otillgänglig. Den amerikanska ursprungsbefolkningen hade vid den här tiden ingen som helst kontakt med de fiktiva världstopparna i Davos. De få européer som befolkade delar av den amerikanska östkusten skulle ha rapporterat att livet är hårt, kontinenten otillgänglig och civilisationens institutioner närmast obefintliga. Ekonomins storlek i hela Nordamerika kunde inte ens matcha en mindre by i Tyskland.

Blickarna skulle snarare ha vänts mot Peking, vid den här tiden en stad med en miljon invånare – att jämföra med europeiska ”jättar” London och Paris, vars invånarantal då motsvarade dagens Malmö. I Kina fanns infrastruktur – man hade byggt världens största skepp – och forskning, där vetenskapsmännen redan hade sammanställt en encyklopedi om 11 000 volymer. Eller så kunde Davossamtalet ha kretsat kring det osmanska imperiet, som var på väg att expandera mot Europa. Eller kanske kring Spanien, som hade lagt det på naturresurser så rika Latinamerika under sina fötter.

Tjusningen med denna tänkta frågeställning är förstås att vi har svaret, och därför kan ge oss i kast med en viktigare fråga: Hur kom det sig att det blev som det blev?

Författarnas svar på skulle kunna sammanfattas i ett ord: kapitalism. Egentligen skulle det behöva kompletteras med ytterligare två: kreativ förstörelse.

För att verkligen förstå den historia de tecknar behöver man veta något om deras bakgrund.

Adrian Woolridge är mångårig medarbetare i The Economist, som under många år levde och verkade i USA. Han har skrivit såväl Lexington- som Schumpeterkolumnen och är nu pennan bakom tidskriftens Bagehotkolumn. Woolridge är också väl bekant med Sverige och skrev det uppmärksammade reportaget ”The Nordic Way”, som prydde tidskriftens omslag för några år sedan.

Medan Woolridge i bästa fall är ett bekant namn hos de initierade, är den idag 92-årige Alan Greenspan betydligt mer känd – vissa skulle säga ökänd. Mellan 1987 och 2006 var han ordförande för Federal Reserve, USA:s centralbank och ansågs då vara en av världens mest inflytelserika personer. För vissa var han en rockstjärna som hanterade världens kriser och krascher med sin räntepolitik. För andra kom han att anses vara en av dem som orsakade den stora finanskrisen 2008 – med samma räntepolitik.

Deras bok handlar dock inte om att försvara eller ens förklara Greenspans egen roll i detta färska kapitel i världens ekonomiska historia. Faktum är att detta är något som, aningen märkligt, förbigås med tystnad. Istället handlar Greenspans och Woolridges bokprojekt om att varna för att det som har skapat den västerländska, och i synnerhet den amerikanska, framgången inte längre kan tas för given. Inte bara för att det utmanas av andra aktörer – läs: Kina – utan för att vi själva inte har förstått vad det är som gör att den egna gåsen värper guldägg.

Grunden för Amerikas dominans lades, förklarar författarna, kring förra sekelskiftet då män (de var alla män) som J P Morgan, J D Rockefeller och Andrew Carnegie inte bara skapade ofantliga förmögenheter för sig själva, utan lade grunden för ett industriellt välstånd som med tiden kom hela befolkningen till del. Att kalla dessa bank-, olja- och stålmagnater för ”rövarbaroner” är orättvist och missvisande, menar Greenspan och Woolridge. I själva verket är de den kreativa förstörelsens hjältar.

Givetvis kommer många läsare att finna en sådan beskrivning provocerande. Författarnas skildring av dessa ”hjältar” är dock allt annat än några idolporträtt. Den kreativa förstörelsen är ingen smärtfri process, och det märks redan i ordet förstörelse. De entreprenörer som förnyar industrier och branscher gör det genom att krossa existerande strukturer, tänja och inte sällan gå över gränser (även legala), drivna som de är av sin vision eller övertygelsen om sin egen förträfflighet, ofta drabbade av storhetsvansinne.

I vår tid är det lätt att associera till Steve Jobs. Eller Elon Musk. Eller Mark Zuckerberg. Hjältar i somligas ögon, förgörare i andras.

Författarna gör heller inget försök att dölja Amerikas brutala historia, med slaveri, inbördeskrig, korruption och social ojämlikhet. De konstaterar också att ibland har entreprenörer bara stått för förstörelse och ingen kreativitet, och exemplifierar med de komplicerade värdepapper och derivat som blåste upp bubblan inför den stora finanskrisen 2007.

Deras poäng är snarare att om man vill ha bort allt som bär spår av ”förstörelse”, så kommer man inte heller TT få särskilt mycket ”kreativitet”. De oroas över att den politiska slutsatsen av de sociala spänningar som följde på industrialismens genombrott blev en regleringsiver som med tiden har blivit alltför omfattande. ”I de flesta delar av världen har politiker skapat en framgångsrik affärsmodell för sig själva genom att utlova den kreativa förstörelsens fördelar utan att behöva utstå dess kostnader.” De lyfter samtidigt fram att Amerika kring förra sekelskiftet var ett vibrerande samhälle fastän – eller kanske på grund av? – att politiken mestadels var frånvarande. Kontrasten till vårt eget land i vår egen tid blir tydlig, när man tänker att Sverige under hela hösten 2018 (vissa skulle hävda ännu längre) stod och stampade i väntan på att en ny regering skulle tillträda.

Ändå lyfter Greenspan och Woolridge fram Sverige som en förebild, ett lysande exempel på att det går att vända trenden mot ständigt växande offentliga åtaganden och en ökad regelbörda. Det som åsyftas är reformerna på 1990-talet, och särskilt den genomgripande förändring av pensionssystemet som genomfördes i bred politisk enighet.

Tyvärr görs ingen djupare analys kring de omständigheter som gjorde denna speciella period i svensk politik möjlig. Inte heller går författarna närmare in på varför pensionsreformen visserligen ofta lyfts fram som förebild, men ändå sällan tycks få efterföljare i andra länder. I en i huvudsak väl berättad historia är detta ett exempel på resonemang som haltar.

Men nog manar det till eftertanke att den reformperiod som väcker avundsjuka internationellt nu är kvartssekelgammal. Dessutom är det allt tydligare att dess frukter mestadels redan är skördade. Det var för övrigt knappast en tid präglad av politisk harmoni. Länge betraktades och beskrevs perioden som ”nedskärningarna på 1990-talet”. En alternativ beteckning skulle dock kunna vara ”en period med stor politisk kreativ förstörelse som reformerade illa fungerande system”. Denna reformperiod orsakade stor vånda för såväl intressegrupper som individer, men vann med tiden bred acceptans och lade grunden för välstånd som kom hela befolkningen till del.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

4) Konservatism behövs av Josefin Holmström

5) Friheten står på spel av Erik Helmerson

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...