Det är vår – en tid full av helgdagar som blivit obegripliga för allt fler. Möjligen hör påskens budskap fortfarande till allmänbildningen, men kunskaperna om Kristi himmelsfärd och pingsten är skrala. Joakim Hagerius på tidningen Dagen beskrev nyligen hur han satt i en frisörstol och fick förklara sambandet mellan högtiderna för kvinnan som förde saxen: ”Samtalet blev en påminnelse om att vi lever i en tid när den mest grundläggande kunskapen om kristen tro inte längre kan tas för given.” (26/4).

Detta gäller nu inte bara frisörer, utan också kulturskribenter. Författaren Kerstin Ekman suckade redan för femton år sedan över frånvaro av kristen allmänbildning: ”Vi lever i ett samhälle som vilar på ett arv som de flesta människor har svårt att ens upptäcka fragmenten av. Och ändå är de utströdda överallt där vi rör oss och invävda i vår historia.”

Säg kristen konst och de flesta tänker på Bach, Michelangelo och gotiska katedraler. Men även det svenska 1900-talet dryper av teologi: Pär Lagerkvists mor vänder sitt bibelblad medan Ingmar Bergman går till storms mot sin far, prästen. Lars Ahlin förlöses av mötet med Luther, och Tomas Tranströmer försöker ge ord åt den mystika erfarenheten.

Och det verkar inte avta, åtminstone inte i den takt man kunde vänta. Bibelns berättelser har en fortsatt förmåga att locka författare. Före Min kamp skrev Karl Ove Knausgård en roman om änglar, och gav boken namn efter Predikaren: En tid för allt. Nu funderar han på att skriva om gnosticismen (Expressen 9/4 -19).

Men för vilka läsare? ”Jag märker regelbundet hur människor inte längre verkar förstå bibelreferenser, inte kopplar mer än de mest uppenbara Hollywoodblinkningar”, konstaterar författaren Isobel Hadley-Kamptz. Hur ska de då förstå Knausgård – eller 1900-talets stora svenska författarskap. Är de begripliga i ett land där den religiösa analfabetismen grasserar?

Förlusten av kristen allmänbildning har inte skett över en natt. Kerstin Ekman berättar hur nervös hon var när hennes bok Stad av ljus kom ut år 1983. Vad skulle recensenterna säga om bokens religiösa tematik, komplett med mystika upplevelser och bibelreferenser? Men oron visade sig obefogad: Ingen recensent noterade ens allusionerna – och den religiösa mystikern uppfattade de som en psykotisk kvinna.

Vi befinner oss i slutfasen av ett mentalitetsskifte, för att tala med de långa linjernas historieskrivare (la longuedurée). Den kristna bildningen har tunnats ut långsamt. Förändringen har varit ideologiskt motiverad, men konsekvenserna går djupare än ideologi: de rör fundamenten i vårt tänkande – det förgivettagna.

”Så länge kunskap om kristen tro hörde till allmänbildningen formade den etiken långt utanför kyrkans gränser.”

Vad blir följderna? Ingen vet, eftersom detta är nytt och oprövat. Vi är på väg att förlora det språk som burit generationer från vaggan till graven – och med det också kontakten med dessa generationer, det vill säga våra rötter.

Och det stannar inte där, vid existentiella utmaningar. Frånvaron av kristen bildning har också etiska konsekvenser. I essän ”Myth became fact” funderar författaren C S Lewis på den kristna berättelsens betydelse för ateister: ”En person som inte tror på den men ändå lever av den som myt kan vara andligare än en som tror men inte tänker mycket på saken.” Berättelsen ger näring till alla läsare – oavsett om de tror på dem eller inte.

Så länge kunskap om kristen tro hörde till allmänbildningen formade den etiken långt utanför kyrkans gränser. Även de som ville vara sekulära hade fått en kristen uppfostran. Immanuel Kant, upplysningens store etiker, ville bygga sin moral på förnuftet allena, utan referenser till vare sig Bibel eller kyrka. Men som Schopenhauer skrev är han som en man som flörtar med en okänd kvinna på en maskeradbal – bara för att när maskerna faller upptäcka att det var hans fru.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den rationella moral Kant förordar är förunderligt lik den småborgerliga protestantism som han uppfostrats i. Samma sak med Sverige: vi är sekulära lutheraner.

Men håller det i längden? Kan de kristna värderingar som en del politiker numera öppet hyllar överleva av ohejdad vana och pragmatism? Jag är tveksam. För det första för att de inte är så praktiska. Alla värderingar har ett pris, och kristna kostar ohemult mycket. Idén om livets okränkbarhet är inte billig i ett högteknologiskt samhälle. Och dyra ideal behöver vila på ett fast fundament för att inte förhandlas bort när räkningen kommer.

Vilket för oss till det andra skälet till min pessimism, nämligen att jag tror att en kultur måste bygga på något som åtminstone påminner om filosofisk koherens. Man kan invända mot mycket i påståendet ”Människan är skapad till Guds avbild, därför är hon helig”, men det är koherent. Det är däremot inte satsen: ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde.”

Detta är den största tomheten: Sekulariseringen repar upp samhällets etiska väv, och ett vakuum breder ut sig där kulturens stöttepelare borde stå. Vi försöker lappa med värdegrundsdokument, men få tar i tu med problemet – och ännu färre vågar stirra tomheten i vitögat.