VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

Den första bloggaren

Av Margareta Melén

1500-talsförfattaren Pietro Aretino kan beskrivas som den första moderna publicisten och rentav som en tidig bloggare.

Pasquino kallas en illa medfaren staty, en antik torso i marmor, som står i ett oansenligt gathörn vid Palazzo Braschi nedanför Piazza Navona i Rom. Denna marmorklump är stadens mest välkända ”talande staty”, som tjänade som offentlig anslagstavla för Roms latinstudenter i början av 1500-talet. De tävlade i att skriva epigram i den romerske poeten Martialis anda och brukade sätta fast sina bidrag på statyns sockel eller på väggen bakom den och ibland hängdes de helt enkelt upp på Pasquino själv. Med tiden förvandlades dessa latinska lärdomsprov till satiriska kommentarer på italienska om aktuella skandaler och politiska intriger, inte sällan med udden riktad mot det påvliga hovet. Än idag händer det att Pasquino ”tar till orda” för att provocera eller bara för att skoja till det.

Men redan under 1520-talet fördes Pasquino till en nivå som inte skulle överträffas varken förr eller senare. För den prestationen stod den unge toskanaren Pietro Aretino (1492–1556), rimsmidare och kvickhuvud, som genom att skriva sina vasst humoristiska ”pasquinader” på folkspråket och fräckt lägga sig till med Pasquino som sitt nom de guerre lyckades skapa något liknande det som vi idag kallar blogg. Den typen av anakronistiska jämförelser kan lätt leda fel men ibland också kasta nytt ljus över ett fjärran förflutet och ge överraskande perspektiv på nutiden. Få historiska gestalter kan sägas representera sin epok i så hög grad som ”bloggaren” och den litteräre mångfrestaren Aretino. Det framgår inte minst av vännen Tizians berömda Palazzo Pitti-porträtt från 1545. Där kommer han oss till mötes som en karaktär större än livet självt, modellerad efter antikens satyrer och furstligt draperad i satäng, sammet och brokad i en färgskala som tycks bekräfta myten om renässansen som en dröm i guld och purpur.

I dag är Aretino mest känd för sina erotiska texter men under senare år har också andra aspekter av hans generöst vittfamnande livsverk fått allt större uppmärksamhet. I Aretino’s Satyr (2004) har litteraturforskaren och renässansspecialisten Raymond B Waddington tecknat ett fullödigt porträtt av en komplicerad och rikt fasetterad personlighet mot en bakgrund av samtidens politiska, religiösa och kulturella omvälvningar. Nära ett decennium senare gav Waddington ut essäsamlingen Pietro Aretino (2013), som liksom hans föregående arbete utgör ett viktigt bidrag till den fortlöpande omvärderingen av Aretinos betydelse och inflytande i senrenässansens intellektuella och konstnärliga liv. Man kan också lära sig en hel del om fenomenet Aretino genom att ta del av den italienske journalisten Alessandro Magnos livfulla skildring av Venedigs myllrande boktryckarvärld, Bound in Venice (2013). Under detta genombrottsskede för ett nytt och revolutionerande medium arbetade Aretino, liksom många andra renässansförfattare, nära sina boktryckare.

Aretino var inte bara typisk för sin epok, han överskred den med sin egenhändigt skapade framtoning som fri man och skribent i ett samhällssystem baserat på olika former av vasallskap. Redan samtiden insåg att denne livsnjutare i kolossalformat inte kunde mätas med normal måttstock; han tycktes snarare ha klivit direkt ur pärmarna på någon av den samtida författarkollegan François Rabelais burleskt satiriska romaner om jättarna Gargantua och Pantagruel. Aretino förevigades också av en annan samtida författarkollega och vän, Ludovico Ariosto, som i sitt huvudverk Orlando furioso kallade honom ”den gudomlige” och ”furstarnas gissel”. Det var epitet som låg helt i linje med den publika bild som Aretino mycket medvetet byggde upp som sitt varumärke. Med sin skarpa iakttagelseförmåga, sitt skickliga nätverkande och sin dräpande formuleringskonst blev han den första moderna publicisten, beundrad och fruktad inte bara i Italien utan i hela Europa.

I Aretinos bakgrund fanns inte mycket som talade för en sådan utveckling. Född 1492 i Arezzo i östra Toscana som son till en fattig och hårt arbetande skoflickare fick han en bristfällig formell skolgång, om än inte helt försummad. Hans latinska skolning blev rudimentär, vilket var ett allvarligt handikapp för den som ville delta fullt ut i renässansens intellektuella liv. Få skulle vara i stånd att vända en sådan nackdel till sin fördel.

Redan som pojke kom Aretino underfund med ordets makt. Till en början tycktes den insikten mest skapa problem. Efter att i 14-årsåldern ha avslöjats som författaren till en hädisk sonett vågade han inte återvända hem av fruktan för att fadern skulle använda sitt läder till något annat än att göra skor. Istället gav han sig ut på vägarna och hamnade först i det närbelägna Perugia där han fick arbete hos en bokbindare och studerade konst. Men också därifrån fördrevs han på grund av ett vanvördigt practical joke – han hade målat dit en luta i händerna på Jungfru Maria, vars porträtt hängde väl synligt på stadens största torg.

Därefter förvandlades hans liv till en pikareskroman med ständiga förflyttningar och tillfällighetsjobb. Han drog sig fram som gatusångare och försäljare i Vicenza, som värdshusvärd i Bologna, klädde ut sig till tiggarmunk, arbetade som procentare (eller som assistent till en sådan eftersom han inte hade några medel), mulåsnedrivare och hästskötare, hallick och lakej. Han skall till och med ha avtjänat ett galärstraff och varit hjälpreda åt en bödel. Uppgifterna bör tas med en nypa salt eftersom de huvudsakligen härrör från Aretinos fiender. Men även om man räknar med illvillighetens överdrifter råder det knappast något tvivel om att Aretinos vandringsår var föga uppbyggliga. Det hindrar inte att de skulle komma att bära riklig frukt i hans texter som vittnar om en stor människokännedom och intim förtrogenhet med de mest skilda miljöer.

24 år gammal fick Aretino en plats i Rom hos bankiren och konstmecenaten Agostino Chigi, som även var Rafaels arbetsgivare. Kanske var det också Rafael som skaffade honom platsen, eftersom de båda kan ha lärt känna varandra i Perugia. Aretinos arbetsuppgifter i Chigis hushåll visade sig dock vara betydligt mindre upplyftande än Rafaels. Till dem hörde nämligen med hans egna ord ”att städa toaletter, skura nattkärl, tända ljus och utföra diverse tarvliga sysslor åt kockar och hovmästare”. Givetvis siktade han högre än så och ägnade därför varje ledig stund åt att bättra på sina kunskaper och utveckla sitt skrivande. Pojkstrecken i Arezzo och Perugia hade trots konsekvenserna övertygat honom om att pennan var det vapen som snabbast skulle föra honom framåt och uppåt.

Hans första offentliga framträdande i Rom bär fortfarande drag av pojkstreck, vilket troligen spelade en viss roll för det lyckliga utfallet. Det handlade om en kort pamflett som salufördes i gathörnen som Elefanten Hannos sista vilja och testamente och som fick läskunniga romare att vrida sig av skratt. Kvickt och ofta i oanständiga vändningar drevs där gäck med Roms celebriteter och makthavare, påven inte undantagen. Hanno hade varit påvens favorithusdjur och hans plötsliga hädanfärd hade förstås gjort hans ägare djupt nedstämd. Men den hade också tjänat som förevändning för Aretino att släppa loss sitt satiriska skämtlynne. Upphovsmannens identitet röjdes snart och en darrande Aretino infann sig hos påven för att ta konsekvenserna. Pojkstrecket visade sig dock vara ett lyckokast. Leo X var road och visade det genom att ta den unge oförskämt kvicke toskanaren i sin tjänst. Nu befann sig Aretino mitt i kyrkostatens maktcentrum. Det gjorde det möjligt för honom att samla på sig allt slags information om tidens mäktiga och de förhållanden som reglerade deras inbördes relationer som släktskap och vänskapslojaliteter, liksom ekonomiska och känslomässiga bindningar.

Aretinos nästa tillfälle att briljera som satiriker kom under den konklav som följde på Leos död i december 1521. Som den strateg han var hade han i god tid sett till att förbereda sig för den stundande maktkampen om påvetronen genom att byta arbetsgivare och ta tjänst hos Giulio de’ Medici, den mäktigaste kardinalen. Som Medicis hovskald kom Aretino i praktiken att fungera som hans kampanjledare. I syfte att främja sin herres upphöjelse bemäktigade han sig ”väggtidningen” Pasquino, som snart dekorerades med en serie ”pasquinader” av hans penna. På italienska kallades de sonetticodati, sonetter som precis som skorpionen var försedda med en giftig svans. Aretinos enastående förmåga att hålla sig à jour med pågående intriger och pyrande skandaler om höga prelaters och deras rådgivares kulinariska, erotiska och andra excesser gjorde att han förfogade över ett lika rikligt som explosivt material att ladda sina sonettsvansar med. Det är denna aspekt av hans publicistiska verksamhet som har fått den amerikanske historieprofessorn Robert Darnton att i artikeln ”Blogging, Now and Then” (EuropeanRomantic Review 2013) beskriva Aretino som en föregångare till stora skvallerbloggar som PerezHilton och numera nedlagda Gawker. Det som gjorde Aretino till en innovatör var att han skrev dem på folkspråket och kastade av sig anonymitetens täckmantel genom att bygga upp sitt varumärke som satiriker kring den talande marmorklumpen. Ännu så sent som på 1540-talet, då han var i femtioårsåldern, skulle han referera till sig själv som Pasquino.

Utgången av konklaven 1521–22 blev inte den önskade för Aretinos arbetsgivare och därmed inte heller för honom själv. Med tanke på sitt vildsinta och ärekränkande kampanjande för fel kandidat fann han det för gott att rymma fältet och ansluta sig till en annan Medici, kondottiären Giovanni de’ Medici. På påvetronen satt nu den puritanske Hadrianus VI som hotade att kasta Pasquino i Tibern. Men efter Hadrianus död endast ett år efter tillträdet valdes Aretinos förre arbetsgivare till påve som Clemens VII och Aretino kunde återvända som dennes hovskald. Det dröjde emellertid inte så länge förrän han befann sig på flykt igen. Anledningen denna gång var ett knippe oanständiga dikter, kallade Sonettilussuriosi (Vällustiga sonetter), inspirerade av en serie offentliggjorda erotiska stick av kopparstickaren Marcantonio Raimondo, som i sin tur hade baserat sitt arbete på målningar av Giulio Romano. Sammanförandet av bilderna och sonetterna i boken I Modi (Sätten) 1527 var en innovation på området som skulle komma att förknippas mer med Aretino än med hans båda konstnärsvänner och göra honom till den moderna pornografins fader i eftervärldens ögon.

När svallvågorna lagt sig efter sonettskandalen kunde Aretino återvända till Rom men nu hade staden förlorat mycket av sin lockelse för honom. Hans penna var nyckeln till hans framgång men den hade också skaffat honom fiender som var lika mäktiga som hans välgörare. Hoten duggade tätt och den slutliga droppen kom när han utsattes för ett mordförsök som nästan kostade honom livet. Han insåg att han inte längre kunde lita på att påven skulle skydda honom och lämnade Rom i all hast i juli 1525 för att aldrig mer återvända annat än som besökare. Efter en period vid furstehovet i Mantua där man också tycks ha traktat efter hans liv, steg han i land i lagunstaden Venedig, som Edward Hutton i Pietro Aretino: furstarnes gissel (1923) entusiastiskt beskriver som ”den största självständiga metropolen i Europa, övermodigt och konstnärligt, den stora asylen för biltoga, för proskriberade, det lärda proletariatet, de fördärvade och sedeslösa”. Han anlände den 27 mars 1527 bara några veckor innan Il Sacco di Roma, Roms skövling, då staden plundrades och brändes av den tysk-romerske kejsaren Karl V:s okontrollerbara legosoldater.

Vid 35 års ålder hade Aretino äntligen hittat hem, såväl rent fysiskt som andligen, i all synnerhet som han i dodgen Andrea Gritti, innehavare av den fria handelsrepublikens högsta ämbete, fann den mäktigaste beskyddare han kunde önska sig. En annan faktor bidrog till stadens attraktionskraft för honom: möjligheten till en framgångsrik litterär karriär på folkspråket.

Boktryckarkonsten föddes i Tyskland men det var i Venedig, med sin intellektuella öppenhet och sitt rika kulturella och kommersiella utbyte med omvärlden, som den fick sin tidigaste blomstring. Vid sekelskiftet 1500 fanns där omkring 150 tryckerier som sysselsatte ett tusental arbetare. För Aretino blev Venedig därför också platsen för hans symboliska pånyttfödelse: han förvandlades från hovpoet till fri skriftställare, från furstetjänare till furstegisslare, även om det inte skedde utan en hel del vacklande mellan de båda positionerna. Men han delade fullt ut den äldre kollegan Ariostos syn på furstetjänst som en form av slaveri och efter ett decennium i lagunstaden jämför han med illa dold förnöjelse sin tidigare existens med sin nuvarande. Ingen kan avundas en hovman ”som inte får sätta sig ned när han är trött, som inte får äta när han är hungrig och som utmattad av sömnbrist ändå måste hålla sig vaken”. Själv lyckönskade sig Aretino till att han nu kunde göra vad han ville när han ville eftersom han ägde sin egen tid. Venedig hade gjort honom till polygraf, en mångskrivare som skrev i alla genrer och ämnen, ibland på beställning eller som respons på en anad efterfrågan, och som skickligt utnyttjade de möjligheter som boktryckarkonstens utveckling mot mekanisk produktion förde med sig.

Aretino skrev sonetter, madrigaler, religiösa verk, muntert oanständiga dialoger kryddade med en robust humor och ett brutalt överrumplande bildspråk, liksom underhållande komedier som pekar fram mot Molière och en tragedi som i alla fall inte är sämre än andra italienska blankverstragedier från den här tiden. Men framförallt skrev och mottog han brev som redan från början ingick i hans litterära verkstad och därför sparades, gallrades och bearbetades. Lettere I, hans första brevsamling i en serie av sex, utkom 1537 och var också den första som utkom på ett modernt språk. Succén var omedelbar och verket trycktes om sju gånger på ett år.

Det är en prosaförfattare av rang som för pennan, en nyskapande stilist med ett äkta journalistiskt driv och en enastående förmåga att skifta perspektiv och tonläge allt efter adressat, ämne och miljö. Han är krigskorrespondent i skildringen av vännen och kondottiären Giovanni de’ Medicis död i fält, en insiktsfull konstkännare och samlande kraft i tidens konstliv (Michelangelo lyckades han dock inte charma), en gourmet med starka åsikter om vad som är bra mat och hur den bör tillagas, en klok rådgivare till unga författare i början av karriären som påminns om att ”det är en stor skillnad mellan att vara influerad av någon och att plagiera någon”, och en politisk medlare som manade sin kanske främste sponsor Karl V att inta en försonlig hållning till sina fallna fiender Frans I av Frankrike och påven Clemens VII som även de hörde till hans hov av finansiärer. I utbyte mot sina tjänster – förutom politisk rådgivning kunde det röra sig om smickrande omnämnanden i hans ”brevblogg”, dedikationer och poetiska hyllningar – mottog Aretino pensioner och gåvor från sin tids mäktiga. Men han mottog dem inte som en underdånig hovpoet utan som deras jämlike i sin egenskap av en ordets furste. Hans reaktion på en utebliven betalning lät heller aldrig vänta på sig, ett poem riktat till Frans I avslutas utan omsvep med ”Pietro Aretino, väntandes kontanter”. Ett urval av dessa brev – 262 av de 3 000–4 000 som lär existera – har översatts till engelska av litteraturkritikern Thomas Caldecot Chubb (The Letters of Pietro Aretino, 1967).

Voltaire kallade sig ”Europas värdshusvärd” men hade faktiskt förekommits av Aretino som föga blygsamt kallade sig ”världens sekreterare”. I ett brev skriver han att hans trappa blivit blanksliten av ständiga steg från en aldrig sinande ström av besökare. ”Faktiskt tror jag inte”, fortsätter han, ”att självaste Rom någonsin sett en sådan anhopning av människor av olika nationaliteter som kommer störtande in i mitt hem.” Förutom av italienare av alla samhällsklasser söktes han upp av turkar, judar, fransmän, tyskar och spanjorer med alla slags hjälpbehov. ”Ja”, tillägger han, ”jag är världens sekreterare och så titulerar man mig också i utanskrifter på brev.” I hans egna brev möter vi också den private Aretino lekande med sin lilla dotter, som oförsynt petar sin imposante pappa i ögonen och drar honom i hans hår och skägg, vi ser honom framleva sina dagar i sitt venetianska palats som en obändigt livsglad renässansfurste utan land (fast hans vän kondottiären de’ Medici hade faktiskt planer på att göra honom till härskare av födelsestaden Arezzo) men med en ruinerande livsstil, omgiven av sina kvinnor, kallade Aretinskor, sekreterare och oräkneliga snyltgäster.

Med sin realism och detaljrikedom, med språkets friska naturlighet i de träffsäkert återgivna dialogerna och miljöerna utgör Aretinos brevböcker en ovärderlig källa till kunskap om den europeiska, och då givetvis inte minst den italienska, senrenässansens myllrande världar och halvvärldar. Detta till trots har eftervärldens bild av Aretino förblivit egendomligt endimensionell. Redan hans fiender brukade i syfte att solka ned hans rykte beskriva honom som en erotisk allätare med omåttlig aptit, något som han själv snarare underblåste än försökte förneka. Det är därför inte särskilt förvånande att det är den aspekten av hans liv och gärning som har kommit att dominera hans eftermäle också på våra breddgrader.

År 2008 gav bokförlaget Vertigo ut den första delen av Aretinos Ragionamenti med titeln Samtal i en moderniserad utgåva av 1930-talets förbjudna översättningar. Texten, som består av dialogerna Nunnornas liv, De gifta kvinnornas liv och Glädjeflickornas liv, har försetts med en informativ efterskrift av Carl-Michael Edenborg, där han bland annat tar upp de mer eller mindre bristfälliga utgåvor av Aretinos erotiska texter som gavs ut under 1960-talets porrexplosion då namnet Aretino hade ett visst marknadsvärde. Utan tvekan utgör Aretinos autentiska texter i ämnet en viktig del av hans produktion. Samtidigt ingår de i en helhet och det är bara när man närmar sig Aretino i all hans mångsidighet som det blir uppenbart att hans verkliga storhet inte endast ligger i att han var ett bedårande barn av sin tid utan framförallt i att han överskred den och var långt före den. I Aretino kan vi skönja konturerna till en modern författartyp.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

4) Konservatism behövs av Josefin Holmström

5) Friheten står på spel av Erik Helmerson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Livet på landet av Joakim Broman

2) Sårbar okunskap av Annika Borg

3) Vårda det inre livet av Susanna Birgersson

4) På stormigt vatten efter brexit av Elisabeth Braw

5) Tecken i tiden av Joakim Rådström

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...