VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2019

Grandiens tre liv

Av Lars Lönnroth

Bo Grandien (1932–2014) genomförde tre helt olika karriärer i sitt liv. Han debuterade som poet redan i början på 1950-talet med egenartade, lätt absurda dikter och berättelser som blev mycket uppskattade.

Ändå avslutade han diktarkarriären redan efter ett decennium. Därefter var han i ett tjugotal år reporter och nyhetsredaktör, först på Svenska Dagbladet, sedan på Dagens Nyheter, där han gjorde sig känd för sina underfundiga Stockholmsreportage och kåserier om allt möjligt som låg vid sidan av allfarvägen. Politik, mord och sexskandaler intresserade honom inte som journalist, däremot eldsvådor, Vaxholmsbåtar och kuriosa. Från och med 1980-talet övergick han till att bli akademisk konstvetare med idéhistorisk inriktning, en karriär som kröntes med att han blev professor vid Stockholms universitet, ständig sekreterare i Konstakademien och författare till betydande vetenskapliga verk, bland annat om 1800-talets forntidshärmande konst och arkitektur i Norden.

Per Wästberg, som har känt honom sedan skoltiden och tillhör samma författargeneration, intresserar sig av naturliga skäl framförallt för det första skedet, då Bo Grandien ofta uppträdde i sällskap med sin bäste vän Tomas Tranströmer, Wästberg själv och andra unga diktare: Sven Lindqvist, Clas Engström, Bo Lindblom med flera, de flesta numera glömda. Det är en betagande och nostalgisk skildring av denna litterära vänkrets från 50-talet som Per Wästberg ger, en krets som också jag minns med saknad, fast jag själv bara sporadiskt förekom någonstans i kretsens yttersta periferi. Bo Grandien framstod bland övriga tonårssnillen som den gudabenådade clownen, ständigt beredd att förvirra sin omvärld med bisarra skämt men i grunden en ensam och lite kufisk gestalt som tidigt liknade en klurig gubbe. I sällskap med flickor verkade han blyg och osäker, och det kan inte ha varit lätt för honom att som lyriker konkurrera med bästa kompisen Tomas, den blivande Nobelpristagaren. Man anar varför han snart valde att satsa på en annan karriär än diktarens.

Hans egen vid 19 års ålder utgivna debutbok, Dikter fram och tillbaka (1951), är dock ingalunda obetydlig utan står sig fortfarande utmärkt vid omläsning i den samlingsvolym med Grandiens texter, huvudsakligen ungdomsverk, som Wästberg gav ut i Svenska Akademiens och Atlantis klassikerserie förra året (Japanen som försvann och andra berättelser). Det jag särskilt minns ur debutboken är dess porträtt på lyrisk prosa av glömda men minnesvärda ”minor poets” ur den svenska litteraturhistorien: Bengt Lidner, Gunno Eurelius Dahlstierna, Elias Sehlstedt. Om den sistnämnde skalden, till vardags tullinspektör vid Sandhamn i yttersta skärgården, heter det melankoliskt: ”Knappt större än en fluga syns han ännu i dikten, men man glömmer honom och havet bär snart bort sina tomma böljor.” Här blir Sehlstedts öde en påminnelse om den glömska som i längden drabbar all diktning, inklusive Grandiens egen.

Sin största framgång som diktare hade Grandien med novellsamlingen Japanen som försvann (1953), där han först visade sin förmåga att berätta egendomliga skrönor. Titeln syftar på maratonlöparen Shiso Kanakuri som mystiskt försvann under OS i Stockholms 1912 och ”återfanns” först många år senare, men Grandiens berättelser handlar mest om obemärkta svenska särlingar som plötsligt och oförklarligt förvinner ur tillvaron. Min egen favorit från denna tidiga period är dock den poetiska bilderboken Drömmen om Asien från 1955, tyvärr ej representerad i Wästbergs urvalsvolym. Här kombineras med naivistisk genialitet korta texter och barnsliga, egenhändigt ritade färgbilder av en asiatisk fantasivärld. En höjdpunkt i dubbel bemärkelse utgörs av bilden där bergsbestigaren sir Edmund Hillary svävar över toppen av Mount Everest, dystert stirrande ut i intet bredvid sin infödde ledsagare. Den korta bildtexten lyder: ”Han har ingenting mer att vinna.” Också i detta fall handlar det, som i Sehlstedtdikten, om berömmelsens fåfänglighet och den med tiden allt uppslukande glömskan.

Per Wästbergs framställning av Bo Grandiens 50-talsvärld kan knappast sägas vara strikt biografisk utan växlar en smula nyckfullt och rapsodiskt mellan egna ungdomsminnen, anekdoter, litteraturkritik, citat ur brev och dagböcker samt inte minst reflektioner om den litterära vänkrets som Grandien och han själv tillhörde. Denna framställningsform gör att huvudpersonen själv ibland försvinner (liksom antihjältarna i Japanen som försvann), men passar i det här fallet ganska bra och ger boken en speciell charm: den blir en vindlande personlig essä om ett vittert ungdomsgäng, skildrat ur den åldrade akademiledamotens perspektiv.

Uppenbart är att Bo Grandiens senare karriärer som journalist och konsthistoriker inte intresserar Wästberg lika mycket som ungdomsdiktningen, trots att han själv har ett förflutet som Afrikajournalist, PEN-ordförande och chefredaktör på Dagens Nyheter. Men Grandiens journalistiska intressen var i huvudsak andra än Wästbergs, inriktade på den lilla världen och lokala märkvärdigheter, inte på storpolitik och internationella frågor. Ett väsentligt intresse har de dock haft gemensamt: reportage om Stockholms skärgård och huvudstadens äldre byggnader. När Wästberg skriver om sin ungdomsväns insatser på det området skriver han som allra bäst och är helt kongenial med sitt ämne. Mer pliktskyldigt skriver han om Grandien som chef för DN:s inrikesreportage och medarbetare på Namn och Nytt-sidan.

Rätt kortfattad blir också Wästberg när han till slut kommer in på Bo Grandiens akademiska forskning och karriär som konsthistoriker. Just på det området råkar jag själv vara ganska väl underrättad, eftersom hans forskartillvaro delvis sammanföll med min egen. Sålunda var vi båda under en tid sysselsatta med forskning om 1800-talets nygöticism och svärmeri för fornisländsk mytologi. Jag minns med glädje hur vi diskuterade detta på konferenser och hur vi någon gång på 1980-talet vandrade tillsammans genom Göteborgs äldre villakvarter för att i muntert samspråk studera drakslingor och andra föregivet fornnordiska vikingadetaljer på grosshandlarnas 1800-talsvillor. Grandiens lärda studier i den nordiska nygöticismens konst och arkitektur resulterade 1987 i boken Rönndruvans glöd, på sitt område ett helt banbrytande verk som jag ofta återvänder till. Strax före sin död lyckades han med hustruns hjälp fullborda en magnifik sammanfattning på engelska om detta ämne för internationell publik, nyligen publicerat i det stora samlingsverket The Pre-Christian Religions of the North. Research and Reception. VolumeI , red. Margaret Clunies Ross.

Det som fascinerade Bo Grandien och motiverade hans forskning om 1800-talets fejkade ”fornnordiska” estetik var ingalunda dess konstnärliga värde – som var obetydligt – utan den dröm om vikingatiden som lockade oskariska borgare att vilja identifiera sig med sagahjältar, bygga sina villor i missförstådd vikingastil och pryda dem med ”fornnordiska” möbler och bilder med motiv ur Eddan. Av liknande skäl skrev Grandien sin doktorsavhandling om den excentriske medeltidssvärmaren och domkyrkoarkitekten Carl Georg Brunius under rubriken Drömmen om medeltiden (1974), samt ett motsvarande verk om den likaledes tillbakablickande arkitekten och konstnären Fredrik Wilhelm Scholander under rubriken Drömmen om renässansen (1979).

Trots att Bo Grandiens personlighet förändrades när han slutade vara absurdistisk diktare och istället blev professor, går det en tydlig linje från de sena vetenskapliga verken tillbaka till ungdomsårens Drömmen om Asien. Det handlar livet igenom om att drömma sig bort från den omedelbara verkligheten till något annorlunda, mer exotiskt. Men drömmaren vet att han lurar sig själv, eftersom han är fången i sin egen tid och sin egen trivialt närvarande hemmiljö. Insikten om detta gjorde Grandien till humanist och briljant ironiker, oavsett om han skrev dikter, tidningsreportage eller vetenskapliga avhandlingar.

Per Wästbergs biografi visar detta, och det är en av dess främsta förtjänster.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

4) Konservatism behövs av Josefin Holmström

5) Friheten står på spel av Erik Helmerson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Livet på landet av Joakim Broman

2) Sårbar okunskap av Annika Borg

3) Vårda det inre livet av Susanna Birgersson

4) På stormigt vatten efter brexit av Elisabeth Braw

5) Tecken i tiden av Joakim Rådström

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...