VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Digital sopsortering

Av Håkan Lindgren

Ett vanligt passagerarplan, som Boeing 737, kan generera 240 terabyte data under en flygning. Det är fem gånger så mycket som Hubbleteleskopet har samlat in under 20 år.

Föreställ dig att dessa data syntes som ett utsläpp, som ett moln av partiklar och avgaser som följde flygplanet, och det skulle bli ännu tydligare att informationsåldern håller på att övergå i något som liknar datasopornas tidsålder.

Multiplicera dessa datamängder med alla mobiltelefoner, sensorer, appar, swishbetalningar, de uppkopplade prylarna i ett smart hushåll, hela vårt kommande Internet ofthings, och du börjar få en bild av omfattningen. Vilka av dessa data är meningsfulla? För närvarande svarar företag och myndigheter: Allihop! Låt oss samla in ännu mer, bara för att vi kan, låt oss inte tappa bort en enda etta eller nolla. Data fyller världen på ett sätt som påminner om plastfragmenten i haven. Det handlar om information i sådana mängder att det är frågan om det fortfarande är relevant att kalla det information, eller om det borde kallas brus.

Men var inte orolig – det finns en räddning, och den heter Big data! Bakom idén om Big data ligger föreställningen att vi inte längre behöver överblicka våra datamängder, vi behöver inte förstå vad som är relevant, allt vi behöver göra är att samla in så mycket osorterade data som möjligt och hälla ner dessa som grus i en algoritm. Algoritmerna kommer, helt av sig själva, att hitta guldkornen i gruset, identifiera mönster, riskfaktorer och förbindelser. Vi har ingen aning om hur det går till, en självlärande algoritm drar sina egna slutsatser ur materialet – men hela poängen med Big data är att vi inte behöver veta det. Vi kan nöja oss med att lita på algoritmerna. För det gör vi väl? Eller gör vi det bara för att vi håller på att måla in oss i ett hörn där vi inte har något val?

Det här är ett ämne som förtjänar en bok. Steffen Maus The MetricSociety är tyvärr inte den boken.

Mau är professor i sociologi vid Humboldtuniversitetet i Berlin. The MetricSociety är den engelska översättningen (utförd av Sharon Howe) av hans bok DasmetrischeWir, som kom 2017. Boken handlar om hur mätning, kvantifiering och övervakning flyter ihop till ett system som kopplar ett allt hårdare grepp om oss. Utöver Big data skriver han om stegräknande appar, om kundbetyg på restauranger och andra tjänster (en Uberförare vars snittbetyg sjunker under 4,5 kan stängas av), om hur varuplockarna på Amazons lager uppmanas att betygsätta varandra anonymt. Hela vårt sociala liv håller på att kvantifieras och reduceras till data. Mau vill göra oss medvetna om de risker detta för med sig.

Ju fler uppgifter som kombineras, desto obehagligare blir konsekvenserna. Föreställ dig en dejtingapp som också innehåller hälsopoäng och ekonomisk status – misslyckas du på ett område i ditt liv ska du inte få lyckas någon annanstans. Det blir lätt att falla och svårt att klättra tillbaka.

Mau inleder med att beskriva det system för nätbaserad social övervakning som just nu tas i bruk i Kina. ”Det här är visserligen ett extremt och något olycksbådande exempel”, tillägger han. Det håller jag inte med om. Det kinesiska systemet är tvärtom en naturlig och logisk följd av den teknik vi har utvecklat. Ingenting säger att det kommer att stanna i Kina. Vem vet vilken grad av övervakning som kommer att accepteras om vi råkar ut för ytterligare ett par terroristattacker?

Det kinesiska systemet, som ska vara fullt utvecklat 2020, samlar uppgifter från sociala medier, surfvanor, konsumtion, trafikförseelser – kort sagt alla digitala spår, eftersom internet efter några få inledande optimistiska år har visat sig vara en idealisk infrastruktur för övervakning. Varje medborgare får en poängsiffra. Har dina vänner dåliga poäng drar det ner din egen nivå.

Om din sociala poäng är för låg kan du stoppas när du vill köpa en tågbiljett, du kan få problem med att låna pengar och dina barn får inte tillträde till de bästa skolorna. Du har hamnat i en digital underklass och kan inte ens låsa upp en lånecykel på stan utan att först betala en deposition. Och omvänt, höga medborgarpoäng ger dig en gräddfil genom samhällets säkerhetskontroller. Kan man inte göra något för att höja sin status? Jodå; det är lätt att föreställa sig att ett system av den här typen kommer att belöna människor som meddelar polisen att grannarna tillhör falun gong, har judiska vänner eller vad som för tillfället intresserar myndigheterna.

När man talar om övervakning gäller det att förstå att redan en bil är en datainsamlande och rapporterande maskin. ”Vi vet vilka som bryter mot lagen och vi vet när ni gör det”, förklarade en Fordchef på elektronikmässan CES i Las Vegas 2014. Bilens datasystem samlar information om acceleration, inbromsningar, körmönster och annat, eftersom dessa uppgifter anses vara bra att ha när bilen lämnas in för service. Kombinera det med uppgifterna från bilens GPS och du har ett fulländat övervakningsinstrument. Ford är numera i informationsbranschen, om man inte rent av är i underrättelsebranschen. Samma sak gäller andra företag, myndigheter och organisationer. Att syssla med digitala data är som att bli vidrörd av kung Midas: vad din kärnverksamhet än handlade om före informationsåldern, sysslar du från och med nu med underrättelseverksamhet, vare sig du erkänner det eller inte. Det finns ingen principiell skillnad mellan ett företag som samlar och analyserar data om sina kunder och en underrättelseorganisation som NSA eller FRA.

Om allt vi gör spåras och utvärderas av algoritmer, förlorar vi friheten att agera utanför de förväntningar som har byggts in i systemen, skriver Mau. Karaktäristiskt för den här typen av system är att de fördomar och förenklingar som algoritmerna bygger på snabbt blir osynliga. Fördelen med siffror är att det inte går att argumentera med dem. Siffror är hårda och verkliga, medan allt det där som du kallar omdöme och erfarenhet är diffust, subjektivt, ogripbart – i praktiken irrelevant.

Sifferkulten kommer att förändra vår syn på vad som är värdefullt, anser Mau. Jag skulle vilja gå längre: den kommer att förändra vår syn på vad som överhuvudtaget existerar. Att sätta en betygssiffra på något är jämförbart med att sätta en prislapp på allt: icke jämförbara saker översätts till en gemensam valuta. Det som inte kan tilldelas en siffra försvinner ur medvetandet, trots att det kanske bidrar till att bära upp hela systemet. Den monetära ekonomin skulle inte fungera utan kvinnornas obetalda hushållsarbete, till exempel.

Mau varnar för att universitet och sjukhus alltför lätt byter ut sina egna mål och principer mot sådant som kan mätas och dokumenteras – en effekt av New public management. Får ett sjukhus poäng för antalet besvarade telefonsamtal är det inte säkert att de blir mer hjälpsamma. Det är lättare att maximera poängen genom att avfärda patienterna, så att man kan avsluta samtalen så snabbt som möjligt. Blir de missnöjda och ringer tillbaka, får du ännu fler poäng.

Om du skaffar en app för att träna mer eller äta nyttigare och delar dina resultat på sociala medier, kommer din motivation att skifta från inre drivkrafter till yttre. Du kan inte fuska om du vet att dina 500 Facebookvänner tittar på. Är yttre drivkrafter sämre än inre? I varje fall är de annorlunda. Det betyder att den långa utvecklingsbåge som Norbert Elias beskriver i Sedernas historia (1989) – från yttre social kontroll genom släkt och umgänge till individer som styrs av internaliserade regler – har brutits.

Domstolar i vissa amerikanska delstater använder sig av ett dataprogram som avgör risken för att den åtalade kommer att begå nya brott, vilket vägs in i domen. Programmet har visat sig tilldela svarta amerikaner mycket högre riskpoäng, trots att hudfärg inte är en av de faktorer som programmet tittar på. Algoritmernas omdömen om oss kan snabbt bli en självförstärkande spiral: de hårdare domar mot svarta som blir följden kan i nästa steg användas som argument för att programmet hade rätt. De fick ju strängare straff, alltså var deras kriminalitet allvarligare.

Det jag saknar hos Mau är ett historiskt perspektiv. Jag tror att vår tids databulimi blir begriplig om man ser att den följer på en lång period av datasvält. Om vi bara visste lite mer om våra kunder, har företagsledare och försäkringsbolag tänkt. Backa till slutet av 1700-talet och den franske kungen visste inte ens hur många undersåtar han härskade över. Där började den moderna statistiken – folkräkning, födelsetal, sjukdomar, inkomst, allt mer detaljerade uppgifter om medborgarna. Utan statistik är staten blind – från den insikten kommer den fascinerande titeln på James Scotts bok Seeing Like a State från 1998, som Mau ger mig lust att läsa. Men om du ser med hjälp av statistik, ser du bara det du mäter.

Bulimin kommer sannolikt att ge upphov till en motreaktion. Om jag får framtidsspana litet grann tror jag att Big data-trenden kommer att följas av en vurm för Smart data – urskillning kommer att bli viktigare än kvantitet.

Jag saknar också konkreta och tydliga exempel, som skulle göra läsningen levande och engagerande. Om det är så illa som Mau menar, borde det inte vara svårt att hitta några stycken. Jag saknar kort sagt allt som får mig att tänka istället för att bara hålla med, eller nicka frånvarande åt saker som jag redan känner igen. Mau skriver alltför mycket som en akademiker. Självklarheter, som att människor gillar att jämföra sig med andra, beläggs med en referens (se Festinger, 1954), men resonemang som han hade behövt fördjupa stannar i en abstrakt sammanfattning. Boken leder inte till en djupare förståelse än valfri dagstidningsartikel om övervakningssamhället.

Vi har ingen kontroll över hur våra data samlas in och säljs vidare till tredje part, skriver Mau. Se till exempel Dagens Nyheters reportage (24/4 2019) om 100 mobilappar som i tysthet samlar in svenskarnas rörelsemönster – var du bor, var du jobbar, om du har varit på psykakuten.

Vill man hitta något att hoppas på ligger det kanske i de två små orden ”våra data”. Det är våra personliga data som ger Google och Facebook deras miljardvinster. Om man är optimistiskt lagd kan man tänka sig att våra data genomgår samma utveckling som vårt arbete och våra medborgerliga rättigheter överhuvudtaget. I början av industrialismen kunde arbete exploateras hänsynslöst och rösträtt var en avlägsen förhoppning. Med tiden utvecklades lagar, institutioner och rättigheter som har gjort förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare mindre ojämlikt.

Datasamhället befinner sig just nu i en sorts Klondikefas – stora förmögenheter kan byggas upp snabbt, eftersom personliga data i princip är rättslösa. Så kommer det sannolikt inte att fortsätta länge till. Vilka institutioner och normer kommer att utvecklas för att skydda våra digitala rättigheter? Det återstår att se. För närvarande använder 2,7 miljarder människor Facebook – betraktar man dessa som medborgare i ett samhälle, har man fått syn på ny form av statsbildning, vars befolkning är lika stor som Kina och Indien tillsammans. Vad händer om de börjar inse att de har gemensamma intressen att försvara?

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

4) Konservatism behövs av Josefin Holmström

5) Friheten står på spel av Erik Helmerson

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...