VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Hur ska hoten mötas?

Av Magnus Norell

Målen för både icke-militant och militant islamism är religiöst styrda samhällen utan demokrati. Att förstå hur de skiljer sig åt är nödvändigt för att kunna bekämpa dem.

När det gäller militant islamism är hotet klart och tydligt. Terrorn och våldet som utövas av rörelser och grupper som al-Qaida, IS och andra måste bekämpas med de medel som står till samhällets förfogande, inklusive militära resurser som i fallet med IS i Syrien och Irak. Dessa rörelser, grupper och organisationer är både ett terrorhot och ett militärt hot i de länder där de kunnat etablera sig.

Icke-militant islamism däremot, vilket Muslimska brödraskapet visar, utgör ett mer långsiktigt, strategiskt och på sikt farligare politiskt hot.

Ett sätt att se på problematiken illustreras av Militant Islamist Ideology. Understanding the Global Threat. Boken kom ut redan 2010 och skrevs av en officer i den amerikanska marinen – Youssef H Aboul-Enein – och presenterades som en guide för att förstå islam och dess politiska manifestationer. I Aboul-Eneins uppdelning mellan islam, islamism och militant islamism utpekas helt riktigt militant islamism som den amerikanska försvarsmaktens fiende och den som militären bör koncentrera sig på. Icke-militant islamism utgör dock ett betydligt större strategiskt och politiskt hot. IS byggde visserligen upp en stat i delar av Syrien och Irak, men långsiktigt har inte militant islamism kunnat bygga upp egna eller överta existerande stater. Det däremot är något som de icke-militanta islamisterna mycket väl kan lyckas med.

Islamister låter frågan om när och hur våld ska användas underställas en taktisk analys. Om man fruktar eller riskerar förföljelse och/eller repression från stat och myndigheter avstår man (som till exempel Muslimska brödraskapet i Egypten, Jordanien och Marocko). Men när sådana hinder inte föreligger är det inga problem att använda våld (till exempel för palestinska Hamas och libanesiska Hizbollah). Målet, ett religiöst styrt samhälle baserat på en viss tolkning av de religiösa texterna, är detsamma för båda varianterna av islamism.

Aboul-Eneim menar att icke-militanta islamister kan vara till nytta i bekämpandet av militanta islamister eftersom de kan lyfta fram mer moderata verser och tolkningar av Koranen. Problemet – som Aboul-Eneim inte berör – är dock att motsatsen är lika sann. Militanta islamister har inga problem med att hitta religiös sanktion för sina dåd och sin ideologiska grund, lika lite som mer moderata och reforminriktade muslimer kan hitta religiösa motiv för en mer liberal och mindre våldsam islam.

Ett bra exempel med hela denna diskussion är begreppet jihad. Aboul-Eneim noterar helt korrekt att islamisk lag utförligt behandlar när och hur jihad ska bedrivas: endast i självförsvar och till exempel när ”muslimska länder” attackeras och/eller invaderas. Men detta är inte till någon större hjälp. Spanien, norra Indien och södra Thailand är alla länder och geografiska områden där muslimer en gång har styrt och kan således motivera jihad för att bekämpa en ”invasion”.

Det finns två huvudinriktningar i frågan om hur islamister ska hanteras. Den ena argumenterar för att vi ska integrera islamistiska partier och rörelser och att ett inkluderande förhållningssätt kommer att tvinga fram ändringar.

Den andra argumenterar för att islamisterna endast använder valsystemet för att skaffa makt utan minsta avsikt att ändra de långsiktiga målen, som ofta går på tvärs mot grundläggande tankar om demokrati.

I den förra analysen är islamistiska partier (och rörelser) här för att stanna. Dessa partiers framgångar vid valurnorna har visat att de har anpassat sig till nya förhållanden i väst och att de har modererat sin inställning. Företrädare för denna optimistiska skola menar således att hotet från dessa islamister var och är överdrivna.

Företrädare för den realistiska skolan, däremot, pekar på en rad lärdomar från de historiska exempel som använts i debatten.

Den första lärdomen är att medverkan i den politiska processen inte alls nödvändigtvis leder till en mer moderat inställning till demokratiska spelregler. För att en sådan mer djupgående reformprocess ska vara möjlig krävs att vissa villkor uppfylls. Inga islamistiska rörelser eller partier har frivilligt gått med på att avsäga sig våldsanvändning utan har tvingats till det på grund av yttre eller inre press.

När sådana framgångsrika försök att ”demokratisera” odemokratiska och våldsbenägna rörelser äger rum krävs att minst tre faktorer måste samverka och samexistera.

Förekomsten av ett fritt politiskt system med en solid demokratisk struktur i vilket islamisterna kan föras in.

Ett sammanhang med flera andra politiska aktörer som kan balansera islamisterna och tvinga dem att agera enligt den demokratiska regelboken.

Tillräckligt med tid för att låta dessa faktorer verka igenom ordentligt.

Både optimisterna och realisterna har fog för sina argument.

Optimisterna kan hävda att enbart det faktum att ett parti eller en grupp bestämmer sig för att delta i de politiska processerna i sig innebär en viss moderation och anpassning. Tanken är att i själva idén med deltagandet i det demokratiska bygget finns ett inbyggt skydd mot radikalisering, även om den processen måste få ta tid.

Realisterna däremot kritiserar inställningen som alltför tillåtande. Den kommer inte att kunna sätta tillräckligt med press på radikala aktörer för att få dem att reformera sig. Och utan den pressen sker ingen djupgående förändring.

Nyckelfrågan blir därför vilken inställning som ska väljas. Att hoppas att optimisterna har rätt och därför vänta och tillåta radikala islamistiska partier. Eller att använda olika former av press på dessa partier och kräva reella förändringar innan de tillåts delta och då hoppas att realisterna har rätt och att ett sådant tillvägagångssätt inte förvärrar situationen och gör en reformprocess svårare.

Den optimistiska vägen innebär att det ges utrymme för den politiska strukturen att förändra sig över tid, men innebär samtidigt ökad risk för att islamisterna använder tiden till att konsolidera sin position, utan minsta tanke på att reformera sig eller att ändra sina i grunden odemokratiska och ibland våldsamma mål.

Den realistiska vägen kan vara ett snabbare sätt att genomdriva förändringar men riskerar samtidigt att öka på motsättningarna internt samt öppna upp för anklagelser om att ett fientligt ”väst” är den verkliga orsaken bakom konflikter hos och bland muslimer och islamiska länder. Den typen av argument är ju också redan ymnigt förekommande på olika håll i Mellanöstern och bland islamister i Europa. Men den stora fördelen med den realistiska vägen är att, om den väljs, det faktiskt skulle visa att grundläggande, universella principer om demokrati och fredlig samexistens gäller undantagslöst.

I slutänden är det alltså inte en fråga om ”korrekt” eller ”fel” sorts islam utan hur den religiösa traditionen uttolkas och används av sina anhängare.

Mest lästa just nu

1) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

2) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

3) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

2) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

3) Vi var här först! av Nathan Shachar

4) Den omoraliska vanmakten av PJ Anders Linder

5) I allians mot förtrycket av Jojje Olsson

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...