VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Orättvist fördelat

Av Robert Gidehag

Att minskad inkomstspridning ger ökad rättvisa ses som självklart. Fördelningspolitiken borde läggas om så att fler kan njuta frukten av sitt arbete.

Den fördelningspolitiska diskussionen i Sverige utgår i bästa fall från ett abstrakt mått på fördelning som kallas Gini-koefficient. Utgångspunkten, som det i princip verkar råda konsensus om, är att en politisk reform som ökar inkomstspridningen (gini ökar) av disponibla inkomster (till exempel sänkt marginalskatt) är dålig och att en reform som gör motsatsen är bra. I samband med en ny statsbudget finns en så kallad fördelningspolitisk redogörelse av de olika förslagen som mynnar ut i just en sådan analys. Det är också den helt förhärskande mediebilden. En första given invändning är förstås att för att ha en uppfattning om en riktning är bra eller dålig måste man ha en uppfattning om slutmålet. Är det bra eller dåligt att svänga vänster eller höger i en korsning? För att ha en åsikt om en ökning av gini är bra eller dålig måste man utgå från utgångsläget och bilda sig en uppfattning om vad som är målet.

I sämsta fall slår medierna helt enkelt fast ”vinnare” (de som får inkomstökningar som följd av en politisk reform) som ställs mot ”förlorare” (de som inte får några ökningar eller mindre ökningar). En utgångspunkt som implicit innebär att det är statens pengar som den delar ut till medborgarna.

Att det är så är förstås inga nyheter. Ett konstaterande är dock att denna syn lägger en våt filt över liberala reformer och lägger grunden för en politik där en allt större andel av våra inkomster hanteras av staten. Värnskatten, en uppenbart skadlig skatt på flit och utbildning, överlevde åtta år av alliansregering för att ett borttagande ansågs omöjligt att försvara. En förklaring tror jag är att det är lätt att hamna i en dålig mellanposition i den här debatten.

Politiker, politiska partier och debattörer som egentligen har en annan uppfattning än den gängse vågar inte utmana den fullt ut. Argumentet för att sänka marginalskatten eller kapitalskatten är ekonomistiskt och handlar om tillväxt. Detta är naturligtvis sant och viktigt men det svarar inte mot det grundläggande synsättet att det är orättvist att rika får skattelättnader. De som vill se olika liberala reformer räknar själv ut fördelningspolitiska effekter för att visa gini minsann inte ändras så mycket, eller hänvisar till att Sverige faktiskt har små inkomstskillnader i ett internationellt perspektiv. Reformer skjuts på framtiden för att kunna bakas in i ”paket med rimligare fördelningspolitisk profil”.

Hur skulle då en alternativ utgångspunkt kunna vara? Den klassiska liberala utgångspunkten är att människan föds med naturliga rättigheter, varav frihet från tvång, så länge man inte skadar andra, kanske är den mest grundläggande. Av den, för en liberal självklara, utgångspunkten följer att en fördelning av resurser som uppkommit genom spontana och frivilliga utbyten (marknadsekonomi) är den naturliga. En helt jämn fördelning, eller en helt ojämn, som uppkommit så kan inte sägas vara mer eller mindre rättvis. Den bara är resultatet av fria individer som interagerat med varandra. Regel nummer ett måste vara att sluta tala om fördelning i termer av rättvisa. Sluta att acceptera gini som ett mått på ett mer eller mindre rättvist samhälle. Utgångspunkten måste vara att fria individer i en marknadsekonomi har rätt till frukten av sitt arbete. Ur det perspektivet blir fördelningsfrågor inte något som har med rättvisa att göra.

Det här behöver inte alls vara ett så världsfrånvänt sätt att resonera som det först kan verka, och heller inte ett så hjärtlöst som det möjligen kan tyckas. Denna syn behöver betyda att vi inte skall ha någon fördelningspolitik. Däremot att utgångspunkten, motiveringen, för den bör vara annorlunda. Jag kan se åtminstone två skäl för staten att bedriva fördelningspolitik.

Ett är att ett alltför ojämlikt samhälle sannolikt missgynnar alla, inklusive de som har det gott ställt. Jag köper inte vänsterns syn att dagens växande kriminalitet i våra förorter helt kan förklaras av ojämlikhet. Men det innebär inte att det inte ligger någonting alls i det. Stor fattigdom, små chanser att ta sig in i samhället och liten sannolikhet för klassresor medför sannolikt kriminalitet som drabbar alla. I ett modernt samhälle har vi alla nytta av att hela befolkningen kan läsa och skriva – för att ta ett annat uppenbart exempel. Därför är det klokt att använda statlig omfördelningspolitik via skattefinansierad skolgång. Det finns alltså ett argument som bygger på en form av självbevarelsedrift ur de mer välbemedlades perspektiv för statlig omfördelningspolitik.

Men jag skulle också vilja slå ett slag för ett andra argument som mer bygger på humanism.

Medkännande människor vill helt enkelt inte leva i ett samhälle där andra far illa. De flesta tycker att det är rimligt och humant att alla barn får utbildning, att vi alla kan få vård vid sjukdom och att alla kan ställa mat på bordet i familjen. Det finns en klassisk liberal diskussion om att detta skulle kunna lösas på frivillig väg. Jag är personligen övertygad om att en sådan lösning skulle landa i en jämvikt med en betydligt mindre omfördelning än vad som egentligen önskas av även de som bidrar. Jag tycker att det är rimligt, även ur en klassisk liberal synvinkel, med ett samhällskontrakt där vi avhänder oss frihet för att låta staten sköta omfördelningspolitik.

Men detta är alltså ett helt annat perspektiv än att se omfördelning i termer av rättvisa. Detta är ett perspektiv på omfördelning som börjar i synen att det rättvisa är att frukterna av arbete hamnar hos den som utför arbetet. Det är ett perspektiv som implicerar en viktig balans individens självklara rättigheter och statlig omfördelning. Det är också ett perspektiv där det blir omöjligt att tänka på en riktad skattelättnad (rut) som ett ”bidrag” – något som är vanligt idag. Med en sådant perspektiv kan man tryggt försvara sänkningar av världens högsta marginalskatter.

Sett till praktisk politik innebär det perspektivet väsentliga skillnader jämfört med idag. Inkomstskillnader som sådana i ett statiskt perspektiv blir inte i fokus. Fördelningspolitik för att minska individers rikedom/inkomster kommer inte att genomföras. En ”värnskatt” hade aldrig införts med det perspektivet. Politiken kommer istället att inriktas på att förhindra fattigdom genom att (som idag) erbjuda vissa grundläggande tjänster såsom sjukvård, utbildning och barnomsorg (offentlig konsumtion) och försäkringssystem med skattefinansierade eller på annat sätt kontrollerade premier för inkomstskydd.

Debatten om ”klyftor” växer sig allt starkare även internationellt. Det finns mycket att säga om även detta. Ekonomisk ojämlikhet ser olika ut i olika länder och drivs av olika orsaker. Talar vi t ex om framväxten av superrika entreprenörer, om växande koncentration av förmögenheter eller om en medelklass i USA som halkar efter? I svensk fördelningspolitisk debatt spelar det ofta inte så stor roll. Allt används som en fond för att förstärka synen att det är orättvist att sänka kapitalskatter och marginalskatter eller att gini-koefficienten ökar med några hundradelar. Att sia om framtiden är som bekant svårt men mina tio cent skulle jag sätta på att den här debatten kommer att öka i intensitet. Jag tror också att den bästa gissningen är att ny teknik (AI) kommer att förstärka tendensen med ökade inkomstskillnader även i Sverige.

I stort sett kan man tänka sig två vägar. Politiken svarar på detta med en fördelningspolitik som är effektiv, gör så lite skada i marknadsekonomin som möjligt och som koncentrerar sig på att lyfta inkomstsvaga grupper. Och med den viktiga utgångspunkten att pengarna i grunden tillhör den som tjänat ihop dem och därmed att varje rörelse i inkomstfördelningen i sig inte är problematisk. Eller att vi kör vidare som nu. Mer av symbolpolitik som skadar marknadsekonomin och Sveriges internationella konkurrenskraft – en politik som styrs av en ideologisk kompass där utgångspunkten i grunden är att pengarna tillhör staten som har att fördela dem. Det är ingen trevlig väg för vänner av marknadsekonomi och sannolikt inte heller för svenskt välstånd.

För att istället slå in på den första vägen krävs det att de som tror på marknadsekonomin och har liberala utgångspunkter i ekonomiska frågor vågar stå upp för ett nytt narrativ i fördelningsfrågan.

Robert Gidehag är nationalekonom på Svenskt Näringsliv.

Mest lästa just nu

1) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

2) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

3) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...