VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Det hänger på individen

Av Vernon Bogdanor

Starka ledare kan vara en fara för demokratin. Men historien visar att demokratierna har lidit mer av svagt än av starkt ledarskap.

Människor har alltid velat veta exakt vad som ligger i framtiden. De har alltid blivit besvikna. I förvetenskaplig tid rådfrågade de gamle oraklen i Delfi. Längre fram trodde man att historien kunde ge svaren. Ju mer vi visste om det förflutna, desto bättre kunde vi förutsäga framtiden. Men som historikern A J P Taylor i Oxford har sagt lär vi av historien att inte begå de gamla misstagen, och därmed är det fritt fram att begå nya i stället.

I modern tid har de som studerar politik vid universiteten, statsvetarna, övertagit den roll som först oraklen och sedan historikerna spelade. De har också ofta blivit besvikna. Få, om ens någon, förutsade att Donald Trump skulle bli USA:s president. Få förutsade resultatet av den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet. Psefologerna har inte heller varit särskilt lyckosamma i att förutsäga resultatet av allmänna val. De flesta trodde att Theresa Mays konservativa parti skulle vinna parlamentsvalet 2017 med bred marginal. I stället förlorade hon sin majoritet och stod där utan att kunna bilda en egen regering. I det föregående parlamentsvalet 2015 däremot trodde de flesta kommentatorer på ett liknande utfall, men David Camerons konservativa vann med betryggande övervikt.

Ett skäl till att både historiker och statsvetare har misslyckats är att de går bet på att förklara fenomenet ledarskap. I vetenskapens värld spelar ledarskap föga roll, får vi höra. Vetenskapsmän tror inte på den romantiska idén om den enskilde vägröjaren. De säger att en upptäckt av en forskare föregriper en annans med bara några år. Populärlitteraturen tillskriver ofta enskilda forskare stora bragder, men i verkligheten är det svårt för forskare att vara hjältar, särskilt i vår moderna tid när så mycket forskning är ett kollektivt företag där någon viss individs bidrag näppeligen går att frilägga. De som inte får Nobelpris i naturvetenskap tycks ofta vara lika förtjänta som de som får.

Det gäller inte konst och kultur. Om Jane Austen inte hade levat är det osannolikt att någon annan skulle ha skrivit Stolthet och fördom. Om James Joyce inte hade levat, skulle då Odysseus ha skrivits? Hade det funnits någon Nibelungens ring utan Wagner; hade det funnits något Våroffer utan Stravinsky? Det är mycket lättare att peka ut individuell storhet på konstens och kulturens område.

Hur är det då med politik och historia? Ligger de närmare naturvetenskap eller humaniora?

Det har länge funnits förespråkare för vetenskaplig historia, kanske fler förr än idag. Marxisterna har utropat historia till vetenskap. Men de får problem när de ska förklara den ryska historiens förlopp på 1900-talet. De bekänner sig nämligen till uppfattningen att en kommunistisk revolution var förutbestämd att ske i Ryssland och att Lenin bara påskyndade den. Precis som penicillinet skulle ha uppfunnits förr eller senare även om Alexander Fleming inte hade funnits, hade det blivit en kommunistisk revolution i Ryssland även om Lenin aldrig hade levat. De flesta historiker anser att denna uppfattning är orealistisk. Marxisterna hamnar i liknande svårigheter när de ska förklara fenomenet stalinism. Var den också ofrånkomlig? Vad säger det i så fall om den socialistiska revolutionens karaktär? Den renläriga ryska kommunistiska linjen under Chrusjtjov och hans efterföljare sade att revolutionens förfall under Stalin inte var ofrånkomlig utan berodde på slumpartade faktorer, i synnerhet på framväxten av en ”personkult”. Men en sådan förklaring, om det nu kan kallas förklaring, står knappast en äkta marxist till buds. En marxistisk tolkning lämnar inget utrymme i marxismen för begreppet ”personkult”.

När en händelse inträffar som bekräftar vår politiska ståndpunkt är vi benägna att säga att det var oundvikligt, att det var förutbestämt att ske. När en händelse inträffar som strider mot dessa förutfattade meningar säger vi att den var en tillfällighet, att den kunde ha undvikits. Vi agerar väl ungefär likadant i privatlivet. När allt går bra säger vi gärna att det var tack vare våra egna egenskaper. När det går illa skyller vi på otur!

Marxisterna är dock inte de enda tänkare som skriver ner individens betydelse i historien. Tolstoj, som ingalunda var marxist, ansåg också att det var naivt att förklara historiska händelser med individers handlingar. I epilogen till Krig och fred skriver han ironiskt om orsakerna till omvälvningarna under franska revolutionen.

Ludvig XIV var mycket stolt och självsäker. Han hade de och de älskarinnorna och de och de ministrarna, och de bedrev vanstyre i Frankrike. Ludvig XIV:s arvingar var också svaga män och bedrev vanstyre i Frankrike. De hade också de och de gunstlingarna och de och de älskarinnorna. Utöver detta skrev vissa personer böcker vid denna tid. Vid slutet av 1700-talet hade ett par dussin personer samlats i Paris och börjat säga att alla människor var fria och jämlika. På grund av detta började folk i hela Frankrike slakta och dränka varandra. Dessa människor dödade kungen och många därtill. Vid denna tid fanns en genial man i Frankrike – Napoleon. Han besegrade alla överallt, det vill säga dödade en mycket stor mängd människor därför att han var ett stort geni, och av någon anledning gav han sig av för att döda afrikaner, och dödade dem så grundligt och var så finurlig och listig att han befallde alla att lyda honom när han var tillbaka i Frankrike, och det gjorde alla. Efter att ha utnämnt sig själv till kejsare for han än en gång iväg för att döda massor av människor i Italien, Österrike och Preussen. Och även där dödade han väldiga skaror.

Tolstoj fortsätter i samma stil tills han är framme vid kungadömets återinförande och Napoleons död. Så kallade historiska gestalter var enligt Tolstojs mening ingenting annat än redskap för historiska processer bortom någon individs räckhåll, och som vi med vår begränsade kunskap är oförmögna att förstå. Han understryker att Napoleon inte visste mer om vad som hände under slaget vid Borodino än den simplaste soldat i hans tjänst.

Jag anser ändå att historien vederlägger Tolstojs uppfattning. Och i detta avseende liknar den mer humaniora än naturvetenskap i mina ögon. Låt oss se närmare på några exempel. Ett iögonfallande sådant är Storbritannien 1940. En utomstående iakttagare kunde ha dragit slutsatsen att landets situation det året var hopplös och att det bästa det kunde hoppas på var en framförhandlad fred. Fortsatt motstånd, för att inte tala om seger, verkade fullständigt osannolikt. Men Churchill förverkligade det osannolika.

Hur gjorde han det? Oliver Franks, departementstjänsteman 1940 och sedermera adlad, sade en gång att ingen kunde förstå Churchill som inte hade vistats i Storbritannien 1940. Franks arbetade på försörjningsdepartementet och visste bättre än någon annan hur förtvivlat Storbritanniens läge var. Man fick veta att trupperna hade evakuerats från Dunkerque, men inte att nästan all utrustning, även stridsvagnar, hade lämnats kvar. Mycket litet återstod att försvara Storbritannien med om tyskarna hade varit i stånd att invadera. Men, sade Franks, när han hörde Churchill visste han att Storbritannien skulle vinna kriget. I ett samtal som vi hade många år efter krigsslutet erkände han att han fortfarande inte visste hur det gick till. ”Alldeles i början av kriget deltog jag i ett sammanträde på taket till försörjningsdepartementet där Winston höll ett anförande”, berättade han för Churchills läkare. ”Jag gick därifrån i mycket gladare sinnesstämning. Han skingrade våra onda aningar och vi var inte längre rädda. Han talade om sitt mål och sitt syfte på ett sådant sätt att vi visste att han skulle uppnå dem på något sätt. Han ingav oss tro. Det fanns något demoniskt hos honom, som hos Calvin och Luther. Han var en andlig kraft.” Hur det skedde är ett mysterium, men bedriftens omfattning kan inte ifrågasättas.

Politiskt ledarskap består inte enbart eller ens huvudsakligen av exekutiva eller administrativa göromål utan av undervisning, av att skapa en stämning som inspirerar nationen. Det var vad Churchill hade gjort på 1940-talet. Hans ställföreträdare under kriget och senare premiärminister Clement Attlee från Labourpartiet fick en gång frågan vad Churchill hade gjort för att vinna kriget. Det lakoniska svaret lydde: ”Han talade oavbrutet om det.” År 1940 hade Churchill klarlagt vad britterna i själ och hjärta ville, att inte ge vika för Hitler. Han gav den viljan uttryck i magnifika ordalag, som ingav britterna en känsla av att de levde i ett avgörande historiskt ögonblick.

Ledarskapet i en demokrati har också till uppgift att inge en regering och nation en känsla av riktning. I detta avseende lyckades Churchill som premiärminister både i krigstid och i fredstid. Att det var möjligt i fredstid är överraskande eftersom han visste mindre om ekonomi än om utrikespolitik och försvar, och han var antagligen mindre intresserad av inrikespolitik än av utrikespolitiska angelägenheter i det stora formatet. Framgångsrika politiska ledare är dock inte enbart eller ens i första hand lagstiftare utan lärare, som förmår påverka allmänna opinionen. Margaret Thatcher är ett exempel med sin långa period som premiärminister från 1979 till 1990, ett annat är den amerikanske presidenten Ronald Reagan under hans två ämbetsperioder från 1981 till 1989. Deras prestationer ligger mindre i den lagstiftning de genomförde än i att de förändrade allmänhetens uppfattning i frågor som marknadsekonomi, välfärdsstat och utrikes- och försvarspolitik. Även om alla lagar som de införde upphävdes skulle de lärdomar de inskärpte bli kvar.

Liknande exempel på ledarskap som förändrat vad som föreföll vara historiens predestinerade förlopp finns i Frankrikes historia, både 1940 då de Gaulle räddade den franska stoltheten efter nationell förödmjukelse, och 1958. Det året tedde sig Frankrike omöjligt att regera. Fjärde republiken var ur stånd att lösa den algeriska frågan och Paris hotades av en militärkupp av fallskärmstrupper som tjänstgjorde i Algeriet. Den avvärjdes genom att Femte republiken infördes. Men också därefter verkade det omöjligt att få rätsida på Algerietfrågan. Ett stabilt konstitutionellt system föreföll osannolikt. de Gaulle liksom Churchill genomförde det osannolika. Femte republiken är ett politiskt system i de Gaulles avbild, även om Emmanuel Macron är den förste presidenten i Frankrike sedan de Gaulles tid som klart inser hur en vald monarks ämbete är beskaffat.

Märkligt nog är också EU:s politiska system på väg att anta de Gaulles drag. Det utvecklas till ett Europe des états – de Gaulle lär aldrig ha använt uttrycket Europe des patries som brukar tillskrivas honom. Detta påpekade Angela Merkel i sin föreläsning 2010 i Brygge, som har fått mindre uppmärksamhet än Margaret Thatchers föreläsning i samma stad 1988 men är lika betydelsefull. Angela Merkel inskärpte att Europa skulle konstrueras av regeringar i samarbete lika mycket som av supranationella institutioner. Och eurokrisen 2011–12 kom att lösas just av nationella regeringar som samarbetade i Europeiska rådet och Europeiska centralbanken, inte av Kommissionen eller Europaparlamentet. Både Frankrike och Europa utvecklas med de Gaulle som förebild. Det var kanske av den anledningen som den store franske författaren André Malraux slog fast att de Gaulle var en man från i förrgår och i övermorgon.

Ironiskt nog representerar också ett Europe des états den brittiska synen på Europas framtid. Den går segrande fram just när Storbritannien lämnar EU. Brexit inträffar just när EU är på väg att bli mer brittiskt!

Också på ett område som ekonomisk tillväxt, som går långsamt och verkar bestämd av grundläggande kulturella och historiska krafter, kan politiskt ledarskap göra skillnad. I en uppsats från 2005 undersökte två nationalekonomer, Benjamin Jones och Benjamin Olken, om förändringar hos nationella ledare hade något systematiskt samband med förändringar i tillväxten. De granskade fall där förändringar i ledarskap var slumpartade och inträffade när en ledare hade dött, av naturliga orsaker eller en olyckshändelse. Deras slutsats var att ledare spelar roll. ”Tillväxtmönster förändras varaktigt tvärsigenom dessa ledarbyten. Dessa förändringar är omfattande – en förändring i tillväxten på 1,5 procentenheter om året.” Effekten var starkare i autokratiska regimer där ledarna hade större maktbefogenheter. Men de förekom också i demokratier.

Ledarskapseffekter uppkommer också i institutionella övergångar. Michail Gorbatjov var helt klart en drivande kraft i övergången från kommunismen. Om han hade mördats eller dött en naturlig död i början av 1980-talet skulle Rysslands historia troligen ha varit en helt annan än den blev. Utan Nelson Mandela skulle försoningsprocessen i Sydafrika ha utvecklats annorlunda. I en annan uppsats visar Jones och Olken att mord på politiska ledare kan ”förändra enskilda länders historia. Små slumpartade händelser – en kulas bana, tidpunkten för en explosion, små förskjutningar i en ledares dagsschema – kan leda till betydelsefulla förändringar i nationella resultat.”

Ledarskap utgör alltså ett problem för demokratier. Hur ska ett system få fram starka ledare när de behövs, men också se till att dessa ledare inte utnyttjar sin makt i onda syften? Att ge någon makt att göra gott är också att ge honom makt att skada. Lösningen ligger givetvis i en demokratisk granskning av ledare genomförd av institutioner och människor. I det brittiska systemet måste ledaren verka inom ett system för kollektiv styrning i form av ett kabinett. Detta har vållat problem för dem som inte varit vana vid det. Kort efter att ha blivit premiärminister 1828 frågade någon hertigen av Wellington, som tidigare hade varit härförare, vad han tyckte om sitt första kabinettssammanträde. Det hade varit en märklig upplevelse. ”Jag gav dem deras order och de bara satt där och diskuterade dem”, klagade han. Watergatekrisen i Amerika 1973–74 visade att institutionerna kan fungera när presidenter sviker. Detsamma kanske gäller även våra dagars Amerika. Det är för tidigt att avgöra.

I moderna demokratier kan ledarnas makt beskäras men i samma mån förstärkas, också av folket. Ledarnas makt hänger till stor del på att de kan hålla kvar folkets förtroende efter att ha bemästrat politikens växlingar och väljarnas beteende. Om våra ledare är alltför ”kraftfulla” och diktatoriska, eller för ”mesiga” och inte visar ledarskap, ligger skulden för det mesta hos oss och inte hos dem. Det är vi, folket, som med våra röster bestämmer hur starka våra ledare får vara.

Min uppfattning är ändå att demokratierna har lidit mer av svagt än av starkt ledarskap. Om demokratiska ledare i Italien, Tyskland och Spanien varit starkare mellan världskrigen kunde vi ha sluppit diktaturer. Omvänt skulle den amerikanska demokratin på 1930-talet utan Roosevelts starka ledarskap ha undergrävts.

Fenomenet ledarskap kan således inte förklaras med hjälp av vetenskapliga historiska eller samhällsvetenskapliga teorier. Stora män – och stora kvinnor – vrider historien ur vad som förefallit vara en förutbestämd form. Det är därför som vetenskaplig historia och statsvetenskap har varit sådana besvikelser som akademiska discipliner. Kännetecknet på en vetenskap är att den ger upphov till lagar eller generaliseringar av lagkaraktär och en teori som alla kan enas om. Fysiken har sina termodynamiska lagar och nationalekonomin lagen om tillgång och efterfrågan, och ingen som inte godtar dem blir tagen på allvar som fysiker eller nationalekonom. Men dessa lagar saknar motsvarighet i historia och statsvetenskap. Det beror delvis på att fenomenet ledarskap inte går att inordna i prydliga generaliseringar.

Här finns en lärdom att dra för statsvetare. Politik, i motsats till nationalekonomi, är nämligen ingen vetenskap överhuvudtaget och dess studium blir följaktligen hermeneutiskt eller interpretativt. Statsvetenskap är kanske bara ett speciellt sätt att se på historien. I så fall måste den eftersträva närmare band till historien och inte frigöra sig från den, som så många av dess nutida utövare gör. Liksom historien måste statsvetenskapen söka, inte efter generaliseringar av lagkaraktär utan efter en förhöjd och fördjupad insikt i det specifika. Om vi ska förstå den moderna världen måste vi förstå inte bara vad som är gemensamt för olika samhällen utan också vad som är speciellt, slumpartat och unikt.

Vernon Bogdanor är professor i statsvetenskap vid Oxforduniversitetet och professor i brittisk historia vid King’s College.

Översättning: Margareta Eklöf

Mest lästa just nu

1) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

2) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

3) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den omoraliska vanmakten av PJ Anders Linder

2) Besatt av sitt förflutna av Rana Mitter

3) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

4) I allians mot förtrycket av Jojje Olsson

5) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...