VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Det risiga ruset

Av Erik W Larsson

En av de första patienter jag tog hand om under min tid som läkare i USA var en ung kille vid namn Tommy. I samband med en fest hade denne vanligen rätt fridsamme yngling plötsligt börjat bete sig ”bisarrt” och ”hotfullt” mot sina kamrater. Till slut tillkallades polis, och han fick föras till akuten i handfängsel.

Man kunde där konstatera att Tommy var psykotisk, sannolikt till följd av den cannabis han hade rökt tidigare under kvällen. Så småningom lugnade feströkaren ner sig och han skrevs ut från sjukhuset efter några dagars observation. När jag själv träffade Tommy för uppföljning kort därpå framstod han som vilken ung kille som helst. Vi konstaterade att psykosen nog hade varit drogutlöst. Inget tydde på att Tommy höll på att bli schizofren. Så länge han kunde avstå från att röka gräs var prognosen god.

Några månader senare dök Tommy upp på akuten igen. Under en julmiddag med familjen hade han plötsligt anklagat sin far för frimureri och hotat denne med en brödkniv. Den paranoide Tommy var nu klart sjukare än förra gången och fick läggas in med tvång. När jag återsåg honom på min mottagning var han märkbart förändrad. De antipsykotiska medicinerna hade gjort honom fet och avtrubbad. Tommy medgav att han hade börjat röka igen, och inte hade för avsikt att sluta. Att marijuana var farligt för hjärnan var ju ändå bara en myt, spridd av mossiga republikaner och kyrkotanter. Medan Tommys mor och jag bönföll honom att lägga rökat på hyllan, slog det mig vilket underläge vi befann oss i. Motståndarlaget kunde mönstra langare, kompisgäng och rappare som Lil’ Wayne eller Snoop Dogg. Där fanns också respektabla politiker, journalister, ideella organisationer och i princip hela Hollywood. Trots sitt kognitivt nedsatta tillstånd förmådde Tommy upprepa deras klichéer och sloganer från tv eller sociala medier. Han blev snart tvångsinlagd igen, och förpassades så småningom till en statlig anstalt. Vad det blev av honom känner jag inte till, men jag är pessimistisk.

Alex Berensons nya bok Tell Your Children. The TruthAbout Marijuana, Mental Illness, and Violence påminde mig om Tommy. I boken vill Berenson upplysa allmänheten om kopplingen mellan cannabis, psykossjukdom och våld – en koppling som han anklagar propagandister i medierna för att mörka. Tell Your Children har fått en hel del uppmärksamhet, men författaren har också anklagats för att övertolka vetenskapliga fynd i syfte att bedriva skrämselpropaganda.

Det är förstås ett vanskligt åtagande att sammanfatta ett komplicerat forskningsläge på knappt 200 sidor. För Alex Berenson, som till vardags skriver dussindeckare med ödesmättade titlar som The GhostWar och The Night Ranger, kan det tyckas övermäktigt. Han bryr sig inte om att anpassa sin stil efter uppgiften, utan skriver rå och korthuggen prosa, som om han skildrade en Navy Seal i färd med att desarmera en bomb. Här finns inga anspråk på objektivitet, utan författaren avslöjar sin partiskhet redan i förordet. Alex Berenson ursäktar sig med att förespråkare för cannabis är så skamlösa och vinklade i sin propaganda. Därför måste han svara med samma mynt. Om detta kan man säga vad man vill, men Berenson är åtminstone ingen hycklare.


För en praktiserande psykiater kan bokens huvudtes verka självklar. Cannabis gör folk paranoida – det vet väl alla? Må så vara, men det är faktiskt svårt att klarlägga ett kausalt samband mellan konsumtion av cannabis och utvecklandet av psykos. Att unga psykospatienter ofta röker på är det ingen som förnekar. Kruxet är följande: Vi kan inte med 100 procents säkerhet slå fast att rökningen orsakar eller förvärrar deras sjukdom. Hur ska jag egentligen kunna veta att det var cannabis som gjorde Tommy galen?

I sin Avhandling om den mänskliga naturen beskriver filosofen David Hume ett experiment där ett biljardklot stöter emot ett annat, och sätter det i rörelse. Hume påpekar att vi i själva verket inte kan dra några slutsatser om varför det sistnämnda klotet plötsligt börjar rulla. Visst kan rörelsen ha orsakats av det första klotet, men också av något helt annat. Allt vi har att gå på är våra opålitliga sinnen och fördomar om orsak och verkan. I någon bemärkelse är dagens haschvurmare alla arvtagare till upplysningstänkaren Hume. Alex Berenson presenterar i Tell Your Children dussintals studier som antyder en koppling mellan cannabis och psykosutbrott, i synnerhet bland unga människor.

Svaret från kritikerna är alltid detsamma: korrelation bevisar inte kausalitet. Detta stämmer förvisso. Men det enda sättet att påvisa den kausalitet de kräver vore att utföra mänskliga experiment av ett slag som förbjöds i Nürnberg efter andra världskriget. Att lägga hela bevisbördan på den part som vill varna för toxiska substanser ter sig dessutom en smula bakvänt. Jag menar, hur vet vi med säkerhet att till exempel flugsvamp eller plutonium är farligt för hälsan? Var finns de experimentella studierna? Acceptansen för cannabis bland amerikaner har idag gått så långt att 33 av landets 50 delstater har legaliserat drogen ”för medicinskt bruk”.

Lobbyisternas knep har varit att skapa förvirring kring drogens två huvudkomponenter – THC och CBD. På senare år har CBD visat sig vara ett lovande läkemedel för alla möjliga åkommor, i synnerhet epilepsi hos barn. Ingen patient har någonsin blivit hög eller galen av CBD. Ruset från cannabisrökning härrör helt från THC, en betydligt farligare substans av tvivelaktigt medicinskt värde. När medierna basunerar ut att cannabis har visat sig bota ditt eller datt, så gäller det i princip alltid CBD. När hugade haschrökare dyker upp hos läkaren för att hämta ut sina ”medicinska intyg”, så handlar det förstås bara om THC.

Som Alex Berenson påpekar vägrar de flesta amerikanska läkare befatta sig med denna ljusskygga verksamhet, och den övervägande majoriteten av intygen utfärdas på en liten handfull kliniker. Vid dessa ”intygsfabriker” kan etiskt flexibla läkare dra in hutlösa pengar på att rekommendera cannabis till vem som helst, av skäl som ofta ter sig helt godtyckliga.

Berenson noterar också hur mycket starkare cannabis har blivit sedan 1960- och 70-talen, då de flesta av dagens makthavare stiftade bekantskap med drogen. I Woodstock-erans cannabis var THC-halten förhållandevis låg. De långhåriga festivalbesökarna inhalerade mest kvistar och mossa. Sedan dess har produkterna ökat mångdubbelt i styrka, ett faktum som sällan tas upp i offentlig debatt. Nyare, syntetiska varianter av cannabis är oerhört potenta, och tangerar inte sällan gränsen mot tyngre droger såsom amfetamin och kokain.

Utöver att orsaka psykos har moderna cannabispreparat kopplats till slaganfall, lungödem och till och med dödsfall. Att jämföra dessa kemiska nymodigheter med gammalt hederligt Woodstock-gräs är således som att jämföra hembränd absint med svagdricka. Ingen seriös diskussion om legalisering av cannabis i USA kommer därför undan frågan om vad som ska legaliseras. Talar vi om låggradigt, mexikanskt schwag eller turboladdat, rysktillverkat CrimsonKarnage?

De mest kontroversiella kapitlen i Tell Your Children berör psykossjukdom och våld. Alex Berenson lufsar in på detta ytterst känsliga område som ett fyllo på en tebjudning och häver ur sig att psykotiska män begår fem gånger så många mord som friska män. Detta faktum är inte populärt, bland annat eftersom statistiken riskerar att ytterligare stigmatisera psykiskt sjuka. Experterna brukar därför snabbt påpeka att psykospatienter minsann löper betydligt större risk att själva falla offer för våld än att tillfoga andra människor skada. Det är helt riktigt, men visar samtidigt att personer med psykossjukdom oftare hamnar i våldsamma situationer. Våra stackars patienter tenderar alltså att förlora sina slagsmål, men det är väl ingen större tröst ur ett samhälleligt perspektiv?

Berenson irriterar också en del vänsterliberaler genom att krångla till vapendebatten. Amerikaner oroar sig betydligt mindre för att bli skjutna idag än de gjorde på 1990-talet, då crack förvandlade många storstäder till krigszoner. Röster för en strängare vapenlagstiftning hörs numera mest efter någon av de vansinnesskjutningar som regelbundet skakar USA. Det är i dessa sammanhang kutym för demokrater att vilja diskutera skjutvapen, medan republikaner hellre vill tala om vansinne, med andra ord den psykiska sjukdom som förövarna ofta lider av. Båda sidor har på sätt och vis en poäng. Om min vän Tommy hade ägt ett hagelgevär så hade den där juldagskvällen kunnat sluta i ett blodbad. Allra bäst hade det dock varit om han aldrig blivit psykotisk över huvud taget.

I Tell Your Children noterar Alex Berenson att många av USA:s värsta och mest paranoida massmördare har varit ivriga konsumenter av cannabis. Ville landets politiker verkligen ta krafttag mot det besinningslösa våldet, så borde de rimligen kunna nå något slags kompromiss över partigränserna. Men en sådan lösning försvåras av det inflytande som cannabisodlare och vapenfabrikanter idag utövar i USA:s kongress. Av rådande trender att döma är det nog bara en tidsfråga innan amerikanska familjer kommer att kunna fylla på sina haschförråd i det snabbköp där de redan handlar sina automatvapen.

Låt oss återgå till frågan om huruvida cannabis bör legaliseras. Bland de tiotals miljoner amerikaner som regelbundet röker cannabis är det blott en liten bråkdel som kommer att utveckla paranoia eller skjuta någon. Är det då verkligen rättvist att beröva alla andra ett harmlöst nöje? Och hur rimligt är det egentligen att med lagstiftning försöka upprätthålla normer som allt färre medborgare tar på allvar? Oavsett om vi lutar åt att tro på Alex Berenson eller hans meningsmotståndare, kräver svaren på dessa frågor nyanseringar.

Att cannabis ska förbli förbjudet i USA är nog för mycket att hoppas på. Industrin är helt enkelt för lönsam, och lobbyisterna för många. Inte ens Berenson verkar hysa några förhoppningar beträffande den politiska debatten om dessa droger. Som bokens titel antyder är hans syfte snarare att injaga skräck i den amerikanska allmogen för allt vad cannabis heter, så att folk självmant ska avstå från missbruk. Det är kanske just utifrån denna premiss Tell Your Children bör bedömas.

Alex Berenson är på sin höjd en andra klassens vetenskapsjournalist. Hans pamflett är bombastisk och osofistikerad. Att sätta sig in i ett mångfasetterat, vetenskapligt material ligger dock utom räckhåll för de flesta vanliga läsare – i synnerhet om de redan är omtöcknade av haschångor. Hellre än att grotta ner sig i konfidensintervall och p-värden väljer deckarförfattaren Berenson att göra det han är bäst på: skrämma livet ur sina läsare med historier om drogrus, mord och massakrer. Som skrämselpropaganda är Tell Your Children en fullträff av högsta kvalitet. Efter avslutad läsning kan jag bara önska att jag haft ett exemplar att låna ut till Tommy, innan han försjönk i kronisk galenskap.

Mest lästa just nu

1) Tystnadskultur av Jon Åsberg

2) Barnen byggs bort av Simon Westberg

3) Myterna om Vietnam av Gunnar Åselius

4) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

5) Lugnt, ordnat och liberalt av Mattias Svensson

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...