VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Tystnadskultur

Av Jon Åsberg

Varför är de individualistiska svenskarna så konforma och rädda för att tycka olika? Det är en fråga om kultur och historia.

Vad får man egentligen säga i det här jävla landet? Ja det mesta förstås, i strikt juridisk mening. Polisen rycker inte ut och domstolarna tar inte upp mål som handlar om annat än sådant som är straffbart; i princip hot, förtal och hets mot folkgrupp. Men vad kan den säga som inte vill frysas ut av kolleger och bekanta? Som vill slippa släpas inför mediers och Twitterhorders stränga tribunaler? Eller svartlistas i det offentliga samtalet? Betydligt mindre.

Någon som passerat denna osynliga, men ändå skarpa, gräns är författaren och journalisten Erik Hörstadius. Den 20 oktober 2017 var han inbjuden till Nyhetsmorgon i TV 4 för att kommentera veckans händelser. Paneldeltagarna hade fått ämnena kvällen före och bland annat metoo-vågen, som just hade rullat igång, stod på agendan.

Idag, två år senare, berättar Hörstadius att han bestämde sig i taxin på vägen till studion för att inte göra det enkla; alltså sjunga med änglarna och lovprisa den nya rörelsen. Istället ville han problematisera. Peka på risken för lynchjustis om alla anklagelser om övergrepp som riktades mot namngivna personer omedelbart etablerades som sanningar. Men också att något positivt i umgänget mellan könen hotades om metoos stormtrupper gick för hårt fram.

Han sa det, och så lade han till något som kom att citeras och repriseras oräkneliga gånger på Youtube och i en mängd andra kanaler:

”Vi får inte ta bort det som handlar om både vardagens och festens glädjerika flirt. Det halvfulla farbrors-tafs som inte är illa menat.”

Den sociala mediesfären kokade upp och över som en kastrull med mjölk. Kommentarsfälten klottrades fulla. Hörstadius fick ta emot hundratals hot, invektiv och önskningar om att allehanda obehagligheter måtte drabba honom och hans barn. Den följande veckan fick han ägna åt krishantering, be om ursäkt och förklara sitt klumpiga yttrande i kvällstidningar, på nyhetssajter och i SVT:s debattprogram Opinion Live.

Före den 20 oktober för två år sen var Hörstadius en tämligen frekvent gäst i TV 4:s nyhetspanel. Efter det avstannade inbjudningarna tvärt, utan någon förklaring från redaktionen.

Klimatet är ett annat ämne där det gäller att hålla rätt tonart, om man vill ha en plats på estraden. Elsa Widding hade 25 års erfarenhet från energibranschen när hon bestämde sig för att sätta sig in i klimatfrågan. Det resulterade i boken Klimatkarusellen som kom ut i somras. Hon har skrivit den tillsammans med sakkunniga experter och med stöd av professorer och fysiker som bland annat hjälpt henne kontrollera faktaunderlaget. Boken pekar på ett antal problem i debatten och tar bland annat upp klimatpanelen IPCC:s sammanfattande rapporter för beslutsfattare. Enligt Widding finns ett ganska svagt vetenskapligt stöd för en del av de slutsatser som dras i dessa studier. I bokens början återges ett mejl från en forskare som tvivlar på några av de etablerade sanningarna i klimatdiskussionen. Men forskaren vill vara anonym, av rädsla att bli stämplad som klimatskeptiker och förlora jobbet.

”Jag möter väldigt många människor som är livrädda för att deras namn syns i klimathotsskeptiska sammanhang även om de delar mina slutsatser”, säger Widding.

Boken har sålt bra – över 4 000 exemplar hittills, enligt författaren – men avtrycket i det offentliga samtalet är nära nog noll. Inga större medier har intervjuat Widding eller tagit upp boken. Den 31 augusti recenserade Svenska Dagbladet fyra böcker om klimathotet, alla i varierande grad alarmistiska. Klimatkarusellen fanns inte med. Det gjorde inte heller den etablerade klimatforskaren Lennart Bengtssons Vad händer med klimatet?, som är betydligt mer lågmält resonerande än vad som är vanligt i debatten för närvarande.

Men den fråga som är allra mest minerad i det svenska offentliga samtalet, och där det följaktligen är lättast att klampa fel, är förstås invandringspolitiken. I februari 2013 hade dåvarande migrationsministern Tobias Billström fått i uppdrag att leda en grupp inom moderaterna som skulle ta fram en ny asyl- och migrationspolitik inför valet påföljande år.

”Vi kan se att det finns ett utrymme för en diskussion om hur man skulle kunna påverka volymerna av dem som kommer till Sverige”, sa han. Det skulle han inte gjort.

Oppositionsledaren Stefan Löfven – som själv stängde gränsen för asylsökande två år senare i rollen som regeringschef – kallade uttalandet ”oanständigt”. Men att Billström desavouerades öppet av sin egen chef och partikamrat Fredrik Reinfeldt, var sannolikt mer oväntat för honom.

”Vi talar inte på det sättet i partistyrelsen”, sa statsministern. ”Invandring har berikat Sverige.” Därmed dödade Reinfeldt, enligt SVT-dokumentären Tvärvändningen, migrationsdiskussionerna inom partiet.

Även Anna Dahlberg, chef för Expressens ledarsida, var tidigt ute i asyl- och migrationsfrågan, till och med före Tobias Billström.

”Under hösten 2012 skrev jag ett flertal krönikor om den då helt tabubelagda volymfrågan. I samband med den första texten sov jag knappt på en vecka. Jag tänkte att det nog var en 50-procentig risk att jag skulle få sparken”, säger hon och tillägger att hon är Expressens dåvarande chefredaktör Thomas Mattsson evigt tacksam för att han stod pall.

”Det blev starka reaktioner. Åsa Linderborg (då Aftonbladets kulturchef) skrev exempelvis att jag var en vitamininjektion för högerextremister. Till och med på min egen ledarredaktion möttes jag av dålig stämning och undvikande blickar. Jag gick runt med ett ständigt stresspåslag av rädsla för att bli påhoppad och brännmärkt.”

Här har vi alltså tre områden – invandring, klimat och metoo – där det finns ett ganska litet utrymme i debatten i Sverige att ifrågasätta etablerade sanningar och att framföra åsikter som går på tvärs mot de för stunden förhärskande.

En annan iakttagelse: inom alla dessa områden är Sverige rätt så exceptionellt. Vi har tagit emot flest flyktingar per capita i EU. Och enligt FN:s flyktingorgan UNHCR har Sverige den sjätte högsta densiteten av flyktingar i världen (och är det enda landet på tio-i-topp-listan som inte ligger i eller nära en krigszon).

Och är det en slump att jordens ledande klimatkämpe kommer från riket vars befolkning är världsmästare på sopsortering och har myntat uttrycket flygskam? Detta trots att Sverige redan lämnar ett internationellt sett modest koldioxidavtryck och bara borde skämmas ungefär en tredjedel så mycket som australier, kanadensare och amerikaner.

Det är svårare att jämföra vilket genomslag metoo fick på olika håll i världen. Men i Sverige startades upprop av närmare 40 yrkeskårer, fackförbund och organisationer. Finns det något land där det var fler? Eller där chefer i vissa fall tvingades bort av rörelsen, inte på grund av sexuella trakasserier, utan för att de ansågs för hårda och/eller orättvisa?

Det finns alltså grund för att hävda att svenskarna är ett svärmiskt folk som gärna intar extrempositioner i olika samtidsfrågor. Och som ogärna för en öppen dialektisk diskussion och omprövar sin hållning i dessa frågor. Är det verkligen så? I så fall varför? Och skiljer vi oss från andra folk?

Att svensken i gemen är konsensussökande och skyr debatt och konflikt är tämligen väl känt av forskarna.

”I Sverige är det viktigt att hålla med, att bli bekräftad som en i gruppen. Gemenskap är ett av de ord som svenskar uppfattar som mest positivt. Därför diskuterar man till exempel bara politik med dem som tycker likadant som en själv. Det finns en stark önskan om att vara politiskt korrekt och att anslutas till den allmänna meningen”, sa etnologiprofessorn Åke Daun i en intervju i Göteborgs-Posten 2006, under en period då begreppet ”svenskhet” ifrågasattes.

Men samtidigt har vi ett annat nationellt särdrag, som kontrasterar mot den kollektivistiska ådran. Enligt World Values Survey, som undersöker skillnader i kultur och värderingar mellan olika länder, placerar sig Sverige högst upp till höger i deras ofta reproducerade fyrfältare. Vi är det av världens folk som är mest individualistiskt i det att vi värdesätter personlig självständighet mest. I kontrast till familj, klan och andra traditionella auktoriteter. Tillsammans med japanerna är vi samtidigt det mest rationella/sekulära av alla folk. Man kunde tänka sig att denna kombination skulle ge oss förutsättningar både att bilda en egen, evidensbaserad uppfattning i olika frågor. Och att ha självförtroende nog att stå för den uppfattningen inför andra, också dem som inte tycker lika. Hur går det ihop med jantesvensken?

Historikern och författaren Lars Trägårdh har myntat begreppet ”statsindividualism” för att beskriva den särpräglade svenska politiska kulturen. I boken Är svensken en människa? följer Trägårdh och Henrik Berggren rötterna tillbaka till medeltiden då de självägande svenska bönderna hade en unik ställning i Europa. Genom att liera sig med kungamakten kunde de hålla adeln i schack, vilket låg i både majestätets och bondeståndets intresse. Detta gav ett politiskt landskap som historiskt har kännetecknats av ”maktkoncentration och likriktning likväl som av ’urgammal’ demokratisk tradition. Den senare erbjöd brett deltagande men lämnade begränsat utrymme för individuella avvikelser. Konsensus och social konformitet snarare än individuella rättigheter […] var de utmärkande dragen.”

Linjerna kan, enligt författarna, dras vidare till våra dagar.

”Detta dubbla arv – stark stat å den ena sidan och sockenstugans demokratiuppfattning å den andra – axlades av den svenska socialdemokratin. Dess historiska styrka har legat just i dess pregnanta kluvenhet. Socialdemokraterna gjorde anspråk på att både vara en folkrörelse underifrån och ett statsbärande parti ovanifrån. SAP som både kung och allmoge.”

S är kanske inte längre det statsbärande parti det en gång var, men den gamla besluts- och styrningsmodellen lever kvar. Det vittnade Folkbladets chefredaktör Widar Andersson om vid ett seminarium i Axess regi i januari i år.

”Inom partiet pratar vi bara om skitsaker. Vi vet inte hur man gör när man diskuterar stora frågor”, sa han. Enligt Andersson förnyas och förändras Socialdemokraterna inte genom intern debatt och meningsutbyte utan genom att partiledningen helt enkelt byter position när det blir påkallat. Och frågan är om inte den synen på den allvisa kungen – centralmakten – i någon mån kan tillämpas på hela landet. Asylpolitiken ska inte kritiseras, tills gränsen plötsligt stängs.

I det här sammanhanget måste också medierna, och då särskilt de stora nyhetsredaktionerna, nämnas. För när Åsiktsmakten – för att tala med Lena Andersson – har slutit upp i en fråga som metoo, klimatet eller invandringen så är det enklast även för journalisterna att göra den synen till sin, de är ju inte mer än folk, formade av samma kultur.

”Då intresserar man sig inte för vad till exempel Lennart Bengtsson har att säga om klimathotet, för det stämmer inte fullt ut med den etablerade bilden”, säger Erik Hörstadius.

”Men när journalisterna blir aktivister så har vi ett demokratiproblem. För vem ska då granska makten?”

Så till spörsmålet om blott Sverige ett svenskt debattklimat har. Svaret är ja, åtminstone i invandringsfrågan. Detta enligt Grete Brochmann, professor i sociologi vid Oslo universitet. Hon är specialiserad just på migration och integration och har följt debatten i de nordiska länderna under lång tid.

”Sverige, Norge och Danmark har efterhand utvecklat olika offentlighetskulturer runt invandringsfrågor. Det är intressant i sig eftersom dessa tre länder är så lika på många andra områden. Både kulturellt och genom att vi delar den nordiska välfärdsmodellen”, säger hon.

Brochmann pekar på att det är komplexa sammanhang som ligger bakom att länderna är så olika. Att det inte finns en förklaring. I bakgrunden ligger historiska faktorer som till exempel andra världskriget och ländernas skilda erfarenheter från det. Även Sveriges önskan att vara en humanitär stormakt och att visa solidaritet med utsatta människor i hela världen kan spela in. Så har vi skillnader i politiskt landskap och partistruktur. I Norge gjorde Fremskrittspartiet invandring till en valfråga redan 1987. Det har de andra partierna varit tvungna att förhålla sig till och utveckla en egen syn på. Det spelar också roll att invandring är en moralisk laddad fråga.

”Det är ofta så att när en offentlighetskultur har etablerats runt en sådan fråga, så blir det väldigt självförstärkande”, säger Brochmann.

Också Lars Trägårdh lyfter fram betydelsen av den moraliska dimensionen när vi svenskar diskuterar, inte bara invandringsfrågor, utan i stort sett alla samhällsfrågor.

”Nyckeln är moralismen”, säger han. ”Den har djupa rötter i Sverige.”

De går delvis tillbaka till Luther och statskyrkans starka ställning, men framför allt till frikyrkorna och nykterhetsrörelsen som växte fram på 1800-talet och som med tiden fick en mycket stark ställning i riksdagen. Arvet syns inte minst i Miljöpartiet idag, menar Trägårdh.

”Moralisterna ska ständigt berätta för oss hur vi ska leva våra liv. Inte flyga. Inte äta ditt. Inte göra datt. Fördömandet är grunden i moraliserandet. Du är en dålig människa om du bryter mot påbuden.”

Trägårdh hävdar att den som har problemformuleringsprivilegiet och lyckas definiera en samhällsfråga utefter en moralisk dimension får ett övertag. För den som tycker annorlunda blir då genast omoralisk.

Men det finns andra frågor, som skattereformer eller höghastighetsbanor, där de moraliska aspekterna är underordnade. Och då är det inget problem att prata volymer, hastigheter et cetera.

”Svensken är lite schizofren på det sättet. En del är moralist, den andra delen är ingenjör. Och ingenjören är en oerhört konstruktiv problemlösare som gärna vill diskuterar lösningar, både i samhället och i Volvo eller Ericsson. Där är vi inte alls konflikträdda”, säger Trägårdh.

”Men så fort man kan moralisera om en fråga dör ingenjören inom oss, och fram kommer frikyrkopastorn.”

Anna Dahlbergs bild är att det ofta bara finns plats för ett perspektiv åt gången i den svenska debatten.

”Periodvis blir det nästan en febrig stämning kring vissa frågor – som under migrationskrisen och metoo. Därför kan det vara en fråga om tajmning för den som vill lufta en avvikande mening. Under febertopparna betingar det ett högt pris att gå emot konsensus, men när temperaturen har sjunkit kan de konträra perspektiven till och med välkomnas”, säger hon.

Av det ovanstående kan man kanske dra slutsatsen att det är lönlöst att försöka få igång ett dialektiskt och spänstigt offentligt samtal i ett debattklimat som det svenska. Så kanske det är, men en som i alla fall gör tappra försök är Stina Oscarson, dramatiker och tidigare chef för Radioteatern med mera.

Förra vintern fick hon i uppdrag av Svenska Dagbladet att göra en rad intervjuer under vinjetten ”Den polariserade debatten – en samtalsserie”. Där mötte Oscarson personer som alla stod en (bra) bit från åsiktskorridorens mittpunkt som uppfattades som kontroversiella av olika skäl. I mars i år publicerades den första, med Chang Frick, chefredaktör och grundare av sajten Nyheter idag, ett alternativmedium som ägnar en betydande del av innehållet åt invandringsrelaterade frågor. Sedan sådana som den mordhotade konstnären Lars Vilks, författaren och journalisten Katerina Janouch, kriminologen och feministen Nina Rung samt Yasri Kahn, miljöpartisten som fick lämna sedan han vägrat att ta en kvinnlig reporter i hand.

Serien väckte en hel del vånda internt på Svenska Dagbladet innan den gick i tryck. Ett tag undrade Stina Oscarson om den överhuvudtaget skulle publiceras. Artiklarna lästes och lästes igen av redaktörer och chefer. På några ställen försågs den med ängsliga kommentarer och sakupplysningar till det som sades. Men när intervjuerna väl kom ut visade sig tidningens ruelser obefogade. Enligt Stina Oscarson togs de väl emot av läsarna.

”I stort sett varje dag sedan serien började har människor jag inte känner stoppat mig på stan eller hört av sig på andra sätt och velat prata om artiklarna”, säger hon och menar att läsarna därmed skiljer sig från kultur- och medieeliten som bara vill diskutera om ”rätt personer” deltar i samtalet.

Reaktionerna har gett henne hopp om ett öppnare debattklimat framöver.

”Alla pendlar svänger och alla bubblor spricker, även filterbubblor”, säger hon.

”Och i grunden är vi människor som är ganska nyfikna på varandra. Jag tror inte man kommer att kunna stå emot det i evighet.”

Mest lästa just nu

1) En pysande självgodhet av Dan Korn

2) Den stora illusionen av Fredrik Erixon

3) Dags för en motrörelse av Anna Victoria Hallberg

4) Teragogerna ropar efter en ny Marx av PJ Anders Linder

5) När blev allt så komplicerat? av Susanna Birgersson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En pysande självgodhet av Dan Korn

2) Den stora illusionen av Fredrik Erixon

3) Teragogerna ropar efter en ny Marx av PJ Anders Linder

4) Ecce homo av Torbjörn Elensky

NR 8 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...