VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Var tid har sin egen Hitler

Av Lars Åke Augustsson

Också Hitlerbiografierna har sin egen historia. Man tager vad man som författare haver, och är beroende av det material som finns till hands. Det tillkommer ständigt nya studier, varför bilden av Hitler måste omprövas. Lars Åke Augustsson uppdaterar sina kunskaper. Och våra.

I södra Nürnberg ligger Parteitagsgelände, ett område med en arena, ett podium och breda gator, byggda för de partidagar som nazisterna avhöll där under hela 1930-talet fram till krigsutbrottet. Här talade Adolf Hitler år 1936 inför en jublande församling: ”Det är vår tids under att ni har funnit mig bland så många miljoner. Och att jag har funnit er, det är Tysklands lycka!” Dagens demokratiska Tyskland ser till att hålla hela området i stånd, så att minnet av den mörka tiden står kvar, och i vad som en gång skulle ha blivit en kongresshall har man inrättat ett utmärkt museum över nazismen. I en annan del av Nürnberg finns ännu ett museum: den domstolslokal där många av nazismens krigsförbrytare ställdes inför rätta efter kriget. Men stadens centrala delar, med smala gator och broar över floden Pegnitz, är till stor del rekonstruerade efter kriget eftersom de allierade bombade ut denna centralort för nazismen. Inte heller historikern kan nöja sig med yttre symboler, utan måste också rekonstruera diktaturens strukturer och berätta om dess skapare.

I en viss mening är historien väl känd. Gosse växer upp i ett hörn av Österrike, tidigt faderlös, innerligt älskad av en mor som han också mister i sin ungdom, har ouppfyllda drömmar om att bli arkitekt, lever i lättja och tidvis misär i Wien, i München, går ut i första världskriget, kommer åter som korpral med två fixa idéer: allt ont kommer från judarna och tyskarna behöver livsrum i öster, idéer som vägleder hans karriär som enväldig partiledare, folktalare, rikskansler, härförare och initiativtagare till ett av världshistoriens värsta massmord. Berättelsen kan sammanfattas på cirka 150 sidor; vilket Volker Ullrich, historiker som tidigare skrivit om såväl Bismarck som Napoleon, gör i pocketvolymen Die 101 wichtigsten Fragen. Hitler, som är ett slags destillat av den stora biografi som vi snart ska komma till.

Hitlerbiografierna har en egen historia. Redan 1936 gav den landsflyktige journalisten Konrad Heiden ut ett skarpsynt tvåbandsverk om Hitler, med undertiteln ”Ansvarslöshetens tidsålder”. Även om de som skrivit efter andra världskriget så att säga har facit, visar det sig att historien hela tiden växlar, beroende på tidsanda och att nya fakta resulterar i kritik av gamla myter och att nya perspektiv etableras. (De flesta av nedanstående verk finns i svenska översättningar.)

1952 kom den första stora studien, Alan Bullocks Hitler. A Study in Tyranny. Hitlers list och skådespelartalanger erkännes, men han ses som en grund och principlös opportunist. Bullock skriver mycket litet om nazisternas folkutrotningspolitik, vilket kan förklaras av att kort tid har förflutit sedan kriget, och hans verk är föga användbart idag.

Först 1973 kom ett nytt verk i samma storleksordning. I Joachim Fests Hitler. Eine Biographie fokuseras mer på personen Hitler och dennes karismatiska förmåga. Bara ett tiotal av bokens över 800 sidor ägnas åt utrotningspolitiken, trots att Raul Hilbergs grundläggande verk The Destruction of the European Jews publicerats redan 1961.

Vad som fram till nu har varit ett standardverk är Ian Kershaws tvåbandsverk Hitler 1889–1936. Hubris, 1998, och Hitler 1936–45. Nemesis, 2000. Till skillnad från Fest ser Kershaw inte Hitlers personlighet som avgörande, ser honom snarare som en nolla utan ens negativ storhet som dock svarade mot djupt kända behov hos stora delar av tyska folket. Förintelsen och dess förspel får i detta verk äntligen ett ordentligt utrymme och uttolkning.

Och biografierna har fortsatt att komma. Peter Longerich, som tidigare har skrivit betydande verk om såväl Förintelsen som om Heinrich Himmler och Joseph Goebbels, utgav en sådan år 2015, och Hans-Ulrich Thamer utgav en år 2018.

Att historien om Adolf Hitler och nazismen hela tiden revideras beror också på nya och fördjupade studier om de personer och sammanhang som omgav honom. Under 2000-talet har det kommit böcker som skildrar ättlingarna till Richard Wagner och deras förhållande till Hitler, om bildhuggaren Arno Brekker, om regissören Leni Riefenstahl, om Eva Braun, om ledande nazister som ideologen Alfred Rosenberg och SS-mannen Reinhard Heydrich och om många av de ledande militära befälhavare som tjänade Hitler. Sedan 2006 föreligger Joseph Goebbels dagböcker i en fullständig utgåva, år 2013 upptäcktes Alfred Rosenbergs dagböcker som länge hade antagits vara försvunna. 2011 utkom de ytterst värdefulla dagboksanteckningarna av småstadsjuristen och samtidsvittnet Friedrich Kellner: Vernebelt, verdunkelt sind alle Hirne, Wolfram Pyta gav 2015 ut: Hitler. Der Künstler als Politiker und Feldherr, som hävdar att Hitler som ledare och fältherre tänkte som en konstnär, om än till sist lika dilettantisk som han varit som vykortsmålare och arkitekturfantast.

Än viktigare i detta sammanhang är den fördjupade kunskapen om Förintelsen i verk från de senaste decennierna. Saul Friedländers två volymer med samlingsnamnet Nazi Germany and the Jews. The Years of Persecution, 1933–1939 och The Years of Extermination 1939–1945, kom 1997 respektive 2007. Nya översiktsverk kom 2016, av David Cesarani, och 2017 av Laurence Rees respektive Christian Gerlach. Grundligast är den av Institut für Zeitgeschichte knutna Zentrum für Holocaust-studien utgivna granskningen Die Verfolgung und Ermordung der europäischen Juden durch das nationalsozialistische Deutschland 1933–1945, som i fullbordat skick kommer att omfatta sexton band.

Volker Ullrichs nyligen fullbordade tvåbandsverk kommer säkert också att behöva revideras, men för överskådlig tid kommer det att vara ett standardverk. Många av dess sammanlagt cirka 2 000 sidor granskar myter och halvsanningar. En är att Hitler avstod från judehets i sina valkampanjer för att inte avskräcka väljare. Men i 1930 års ytterst framgångsrika kampanj hävdade han sådant som att judarna ”praktiskt taget stod ovanför lagen” och använde begrepp som judisk och marxistisk som synonymer. Väljarna visste vad de valde. Inte heller hans andra fixa idé var någon hemlighet. Han talade om att ”vårt utrymme är för trångt” och att ”vi vill att tyska folket kämpar för sitt livsrum”.

En annan myt är Hitler som en skapelse av storfinansen. Han stöddes förvisso tidigt av en storkapitalist som Fritz von Thyssen, men sågs i allmänhet med skepsis av ledande industrimän från den kemiska industrin och metallindustrin, som dock anpassade sig efter maktövertagandet. Ett maktövertagande som inte var den ”viljans triumf” som den nazistiska propagandan ville göra det till, utan resultatet av ett ränkspel bakom kulisserna där Hitler erbjöds makten av en kamarilla kring rikspresidenten Hindenburg.

Var motstånd möjligt? Det skulle i så fall ha kommit från socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Men i en lågkonjunktur som resulterat i att sex miljoner gick arbetslösa var generalstrejk ingen lösning. Agerandet av Allgemeine Deutsche Gewerksschaftbund, den tyska landsorganisationen, blev istället att efter maktövertagandet distansera sig från socialdemokraterna och i brev från ordföranden Theodor Leipart erbjuda sig att ”ställa sig i den nya statens tjänst” och delta i gemensamma förstamajdemonstrationer, under hakkorsfanor, med nazisterna. Dagen efter besatte trupper från nazistiska Sturmabteilung fackförbundens hus och satte ledande funktionärer, bland dem Leipart, i koncentrationsläger. Trots att valen därefter var manipulerade och ingen opposition tilläts, hade Hitlers regim ovedersägligt stöd av en stor majoritet av det tyska folket, enligt samtida iakttagare både från neutrala länder och från den socialdemokratiska partiledningen, som gått i exil i Prag.

Ullrich uppmärksammar särskilt förhållandet mellan Hitler och Wehrmacht. Efter 1945 bedyrade många militärer i befälsställning att de gjort motstånd mot order om massmord och etnisk rensning. Men motstånd var sällsynt; snarare jämnade man vägen för vad som kallades insatskommandon och specialkommandon och försökte på sin höjd dra sig undan ansvaret för de värsta åtgärderna. Och ingen i den högsta militärledningen kunde tvivla på vad som planerades; den 27 mars 1940 sammankallade arméchefen von Brauchitsch de högsta befälen för arméer och pansarförband och delgav dem att ”kampen kommer att föra ras mot ras och genomföras med den skärpa som krävs” och någon dag senare sammankallade Hitler hela militäreliten och svor dem i praktiken in i ett förbund för Förintelsemetoderna.

Ullrich sammanfattar för läsaren i ett par tungt vägande kapitel den stora tillväxten i forskningen kring Förintelsen. Å ena sidan var Hitlers på eliminering inriktade antisemitism avgörande, å andra sidan utdelade han inga uttryckliga order om att inleda Förintelseprocessen, utan denna utvecklades i ett komplext växelspel mellan det centrala kommandot i Berlin och i periferin opererande förband från SS, polisen och armén, ofta i samarbete med kollaboratörer i de ockuperade länderna. Ledarna för SS-kommandona ”hade med få undantag juridikstudier bakom sig, en hel rad av dem hade avslutat dessa med att avlägga examen. De handlade alltså på intet sätt om ett negativt urval, en kriminell utkantsgrupp i det tyska samhället, utan om akademiskt bildade, ännu relativt unga och äregiriga företrädare för en fungerande elit, som hade praktiska erfarenheter av SS- och polisapparaten och i vilkas handlande en kylig saklighet och ideologisk fanatism ingick en mordisk blandning.”

Vad visste man hemmavid? Friedrich Kellner, jurist bosatt i en småstad, antecknade redan 1942 i sin dagbok: ”Från välunderrättat håll hörde jag att samtliga judar förts till Polen och där mördats av SS-förband.” Förmodligen kände man inte till förintelseläger som Belzec, Sobibor, Treblinka, men förhör med krigsfångar visar att de själva hade bevittnat massavrättningar eller hört om dem av kamrater och soldater på permission som berättade för dem därhemma. Ullrich sammanfattar: ”Det efter 1945 ofta flerstämmigt framförda ’Vi visste ingenting!’ var i de flesta fall en vilja att inte veta – en vägran att följa upp vissa iakttagelser, ställa vissa frågor och dra vissa slutsatser.” Efter 1945 hade de flesta tyskar så fullt upp med att försöka överleva att de inte hade tid att ägna Der Führer så många tankar; Hannah Arendt talar om den ”djupt rotade, hårdnackade och ibland brutala vägran att ta till sig det som faktiskt har hänt”. (Det oöverträffade reportaget från denna tid förblir Stig Dagermans Tysk höst, 1947.)

Volker Ullrich fördjupar skildringen i ett antal tematiska kapitel. Ett av de viktigaste heter ”Människan Hitler” och är skrivet på utförligare faktaunderlag och med mera kritisk blick än vad Joachim Fest hade i sin biografi. Behöver vi förmänskliga Hitler, räcker det inte med att påminna om hans förbrytelser? Vi behöver minnas att en gång liknade han oss och också hans värsta handlingar var en människas. Med rätta kallade Thomas Mann honom, i en essä skriven i landsflykt år 1938, för Bruder Hitler.

Andra biografer har karaktäriserat Hitler som, med Kershaws ord, ett ”tomt skal”. Ullrich menar att mycket av detta förmenta tomrum var ett arrangemang av Hitler, som beklagade sig över att han som rikskansler saknade privatliv och ensam måste uppfylla sin historiska mission. Men han var en person bakom mustaschen, denna mustasch som han, så länge någon vågade yttra sig kritiskt, försvarade med att den en dag skulle bli på modet, men också med att den behövdes för att mildra intrycket av hans stora näsa. Det fysiska drag hos Hitler som samtiden mest talar om är hans ögon. En historiker minns dem som ”stora, ljusblå, glänsande av fanatisk kyla” medan ett annat vittne minns ”underbart vackra violblå ögon som lät ana hela hans gemyt och värme”. Också händerna lade man märke till. Filosofen och antinazisten Karl Jaspers uttalade tvivel om en så obildad människa kunde styra Tyskland, men då svarade filosofen och nazimedlöparen Martin Heidegger att bildning är helt likgiltigt: ”men se bara på hans underbara händer!”

Både kritiker och sympatisörer är ense om hans enastående demagogiska begåvning. Som en ”ojämförlig barometer för stämningen inom massan” karaktäriserades han av sin förste biograf, Konrad Heiden. Han kunde trovärdigt ena dagen spela damernas riddare och barnavän den andra dagen, för att nästa dag hota fiender med utplåning och sedan nästa dag gråta på beställning. Bakom denna begåvning ligger en skarpsynt iakttagelseförmåga för andras svagheter och fåfänga: ”en mästerlig psykolog också inför den enskilde”, enligt Albert Speer, som i likhet med Goebbels kände sig utkorad och svarade med en till förälskelse gränsande lojalitet.

Han hade ett formidabelt minne. Kände till kaliber, räckvidd och mekanism för alla slags vapen, kunde ur minnet återge hela sidor ur böcker av militärteoretikern von Clausewitz eller filosofen Schopenhauer, och om så behövdes återge dessa som sina egna tankar. Och han kunde vissla sig genom hela musikstycken av idolen Richard Wagner. Som mången autodidakt hade han också betänkliga luckor i sitt vetande, och eftersom hans huvudsakliga intresse inte var vetande utan personlig makt, tog han till sig enbart vad som låg i linje med vad han redan trodde, vilket blev förödande när kriget gick honom emot.

Kapitlet ”Hitler och kvinnorna” inleds med den skandal som skulle kunnat sätta stopp för karriären redan 1931, då den 23-åriga systerdottern Geli Raubal i hans våning tog sitt liv med en pistol som tillhörde Hitler. Men inget stoppade stjärnan på uppåtgående och inget tyder heller på att han hade ett sexuellt förhållande med sin unga släkting, däremot ett kontrollbehov som hon fann outhärdligt. Något omfattande sexualliv hade Hitler antagligen aldrig; en orsak kunde vara vad som bekräftades av fängelseläkarens rapport från Hitlers tid i Landsbergsfängelset 1923–1924, som återfanns så sent som 2010, där det bland den intagnes fysiska kännetecken nämns att han hade bara en testikel. Vilket är betydelselöst för könsfunktionen men som i hans tid med dess manlighetsmyter kan ha gjort honom osäker på sig själv.

Klart är att han föredrog umgänge dels med kvinnor som var klart äldre än han själv, ofta ekonomiskt välbeställda, dessa så kallade ”Hitler-Muttis” uppvaktade han med kavaljeraktig sirlighet, dels med kvinnor som var betydligt yngre än han själv, främst bland dem Eva Braun, som var 17 år då den 23 år äldre Hitler träffade henne i slutet av 1920-talet. Hon var liksom Geli psykiskt labil, även hon försökte begå självmord i början av deras bekantskap, men förhållandet stabiliserades och Eva accepterade länge att hålla sig i bakgrunden – det var först i kretsen av förtrogna på Berghof hon blommade upp.

Denna ”Berghof-krets” ägnas ännu ett viktigt kapitel. Här, i Obersalzberg nära Berchtesgaden i Bayern, tillbringade Hitler mer tid än på någon annan plats under andra världskriget och här blandades politiska och privata sfärer på det för Hitler typiska sättet. Hans närmaste män, från Göring till Speer, fick också lov att skaffa sig hus i närheten för att vara Führern nära. Här fanns också hans livläkare, kirurgen Karl Brandt, som även var en av de högsta ansvariga för de mord på sjuka och förståndshandikappade som utgjorde modell för Förintelsen, och Karl Morell, som uppmärksammade Hitlers hypokondriska drag och under förfallsåren gav honom injektioner av uppiggande medel.

Ett par kapitel granskar personkult och retoriken om folkgemenskap. ”Jag ser om en människa utmärker sig genom sin karaktär och inte om hon kommer ur proletära kretsar ”, sade Hitler men Tredje rikets verklighet var en annan. Visst erbjöds karriärvägar också för sociala skikt som hittills hade fått stå tillbaka, – i NSDAP och dess organisationers väldiga apparater samt den med återinförandet av värnplikten starkt expanderande armén fanns gott om jobb. Men Volksgemeinschaft försökte inte förändra egendomsförhållanden och den grundades på en extrem ojämlikhet mellan Volkgenossen och Gemeinschaftsfremden, till vilka räknades inte bara regimens motståndare och judar, utan också alkoholister, homosexuella och romer. Redan i andra delen av Mein Kampf talade Hitler för ”de modernaste medicinska hjälpmedlen” för att främja fruktbarheten hos folkets sunda krafter och inte låta sig hindras av ”modernt humanitetspjunk” om att och ”bevara de svaga på de sundares bekostnad”. Han grep därmed tillbaka på eugeniska idéer som hade varit i svang sedan slutet av 1800-talet, och som vi vet präglade även de mörkaste sidorna av svensk 1900-talshistoria med rasbiologi och tvångssteriliseringar.

Kriget gjorde tankarna om den tyska folkidyllen än mera absurd. Sommaren 1943 befann sig 6, 5 miljoner utlänningar i Tyskland – krigsfångar eller tvångsutskrivna eller värvade i ockuperade länder; i september var de 7, 6 miljoner. Många av dessa arbetade i rustningsindustrin, och utan dessa hade man inte kunnat föra krig i två år efter nederlaget vid Stalingrad. Samtidigt försökte ledningen hålla tyska folket på gott humör och var försiktig med att rusta ner sociala förmåner. Ju värre bombningar och varubrist, desto större behov av verklighetsflykt. Goebbels förespråkade lättare programsättning i radion och underhållningsfilmer som Die Grosse Liebe, 1942, krigsårens största kassasuccé, där Zarah Leander som motvikt mot nederlag och bomber framförde sånger som ”Ich weiss, es wird einmal ein Wunder geschehn” och ”Davon geht die Welt nich unter”.

Sammanfattningsvis är Volker Ullrichs stora biografi oumbärlig dels för att den är aktuell, uppdaterad med den senaste forskningen, dels för att den ger en bild av personen Adolf Hitler som för honom närmare oss, vilket inte är så behagligt men säkert nödvändigt, dels för att den – och här väljer jag att bli mer spekulativ – känns paradoxalt mer aktuell i dagens värld än på länge. Inte så att vi står, som Weimarrepubliken gjorde, inför en dödlig kombination av människor med färska erfarenheter av att döda, organiserade i arméliknande frikårer, ett rättsväsen med stor sympati för dessa, en katastrofal inflation och massarbetslöshet. Men det saknas inte demagoger som hetsar mot minoriteter, vare sig i Indien, Filippinerna, Brasilien – eller i USA? 2016 kom första delen av Ullrichs biografi ut i engelsk översättning. Det var mitt under den amerikanska presidentvalskampanjen och flera kommentatorer såg paralleller mellan den enes ohämmade lögner, demagogi, rasistiska övertoner och den andres. Ullrich har i intervjuer tagit avstånd från sådana lättvindiga paralleller. Men han varnar, bland slutorden i sitt verk, för hur ”snabbt en demokrati kan gå överstyr, när de politiska institutionerna sviker och civilsamhällets krafter är alltför svaga för att bemästra den auktoritära hemsökelsen”.

Eftervärlden måste bygga motkrafter. Kring Königsplatz i München fanns nazisternas centrala byggnader; deras partihögkvarter, det så kallade Braunes Haus, är rivet och ersatt med ännu ett utmärkt museum över det förgångna. På något sätt är det mera hoppfullt att ledarens forna högkvarter, det så kallade Führerhaus finns kvar men numera inrymmer en Hochschule für Musik und Theater, där man förhoppningsvis får lära sig att verklig konst kräver inlevelse och identifikation och inte hatiska paroller.

Mest lästa just nu

1) En pysande självgodhet av Dan Korn

2) Den stora illusionen av Fredrik Erixon

3) Dags för en motrörelse av Anna Victoria Hallberg

4) Teragogerna ropar efter en ny Marx av PJ Anders Linder

5) När blev allt så komplicerat? av Susanna Birgersson

NR 8 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...