VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2019

När Bellman mötte sin fru

Av Johan Stenström

Efter att tidigare ha tecknat Fredrika Bremers, Klara Johansons och Gösta Ekmans liv och verk har Carina Burman nu utkommit med boken "Bellman. Biografin". Burman har bättre kunskap om 1700-talets Sverige än de flesta.

Alltsedan hon skrev sin avhandling om Johan Henrik Kellgren har hon studerat epoken ingående. Hennes grundliga studier har resulterat i 750 sidor innehållstät information om Bellman, hans förfäder och hans eftermäle. Dessutom förses man med stora mängder kringinformation; avsikten är att ge kunskap om 1700-talets samhälle och de vida kretsar som skalden rörde sig i.

Boken är indelad i tre avdelningar: ”Morgon”, ”Middag” och ”Afton”. Den första delen bär underrubriken ”Frihetstid 1740–1771”. Här redogör Burman för Bellmans uppväxt, hans läroår som skald, succén i sällskapslivet med Bacchi Orden fram till dess att Fredmanfiktionen började ta form. Den andra delen – ”Ljuset under Gustaf III 1771–1789” – handlar om Bellmans framgångsår när kungen uppmärksammade honom, han blev kunglig sekreterare och bildade familj. Revolutionsåret är starten för del tre, ”De mörka åren 1789–1795”. Här skildras den efterlängtade utgivningen av Fredmans epistlar men också olycksåren med fattigdom, bysättning, sjukdom och död.

Trots överflödet av upplysningar, utvikningar och fakta är boken engagerande och lättläst. Burman har emellanåt en vardaglig samtalston. Hon använder vi-formen och inkluderar därmed sina läsare. Till exempel kan hon lite käckt utbrista: ”Låt oss därför följa med på sommarnöje i den varma månaden augusti”, när skildringen av livet på Magnus Zetthermans sommarställe Fållan ska ta vid.

Boken är rik på kulturhistoriska upplysningar av skiftande slag. Detaljer som Burman uppehåller sig vid gör framställningen levande och autentisk. Här finns iakttagelser ifråga om kläder och mode, trädgårdskultur, topografi och stockholmiana. Man får veta att ”Gustaf III var en kort man, 155 cm i strumplästen”. Väderleken rapporteras: sommaren 1773 ”var ovanligt vacker”.

En av höjdpunkterna i boken är skildringen när Bellman uppvaktar Lovisa Grönlund, hon som så småningom skulle bli hans fru. Med sin kännedom om tidens krassa förhållanden skriver Burman: ”Bellman gifte sig med Lovisa för att få en livsledsagarinna, Lovisa med Bellman för att få en försörjare. Kanske älskade de också varandra.” Lovisa var rätt mycket yngre än Bellman och hennes sociala ställning var lägre än hans. Bellman var hovsekreterare och att betrakta som en framtidsman. ”Trots sitt slarv med pengar var han ett kap”, menar författaren. Burman spekulerar över Lovisas karaktär och hur hon kan ha sett ut. Det finns inga bilder och de nedskrivna ögonvittnesuppgifterna är få och allmänna. Bellman skrev under alla förhållanden ömsinta dikter till henne och i december 1777 stod bröllopet.

Till Bellmans vänner hörde Johan Tobias Sergel, eller Sergell som hans namn stavades innan han blev adlad 1808. De var jämnåriga och tillhörde båda konstnärskretsarna i Stockholm. Sergels fyrtiosjunde födelsedag firades på medaljgravören Carl Gustaf Fehrmans lantställe. Fehrman var gift med Sergels systerdotter. I firandet medverkade Bellman, liksom konstnären Pilo. Till jubilarens ära framfördes ett litet skådespel med en ung Bacchus som satt grensle över en tunna. Det var Fehrmans femårige son, tillika Sergels systerson. Han reciterade, eller rättare sagt någon annan läste i hans ställe, eftersom det var svårt för en knappt femårig pojke att lära sig alexandriner utantill:

Jag är ej Bacchus själv – jag endast lånt
hans namn.
Uppriktigt säger jag: min Morbror, i din
famn
Uppå din födslo-dag lät mig din ömhet
njuta!

Bellman själv spelade rollen av den vuxne Bacchus. Han satt till häst och hade med sig en korg med buteljer. Denna procession skedde utomhus en ganska kylig septemberdag då temperaturen som högst visade 11 grader. Väl inomhus fortsatte firandet med både Bellman och Pilo som agerande.

En höjdpunkt i Bellmans liv var utgivningen av Fredmans epistlar 1790. Burman återger det spänningsfyllda förloppet när en av vännerna tog initiativet till att ge ut samlingen. Skaran utökades och en viktig person var musikförläggaren Olof Ålström. Men texterna behövde samlas in, sovras och ansas. Bellman var inte så noga med att ta vara på sina manuskript. Kellgren, som tidigare hade angripit Bellman i dikten ”Mina löjen”, anslöt till skaran av redaktörer. Bellman själv blev så entusiastisk inför utsikten att få se sin utgivningsdröm infriad att inspirationen kom över honom på nytt. På relativt kort tid tillkom en handfull epistlar som betraktas som de bästa i hans produktion, till exempel 71 (”Ulla, min Ulla”), 80 (”Liksom en herdinna”), 81 (”Märk hur’ vår skugga”) och 82 (”Vila vid denna källa”). Med den sista episteln fick samlingen en avslutning. Fredman tar avsked av sin diktade värld och förkunnar: ”Stod Ulla sista gången brud”, en formulering som korresponderar med en versrad i den tidigt tillkomna episteln nummer 3, ”Var dag står du brud”. Cirkeln är sluten.

Bellmanforskningen är omfattande och Carina Burman har haft en mängd monografier, avhandlingar, studier, artiklar och annat material att förhålla sig till. Det mesta är redovisat, bokens sista 50 sidor utgörs av referenser och register. Några Bellmanforskare ägnar hon ett utförligt tack i bokens slut. Ett betydelsefullt namn saknas emellertid i bibliografin, lundaprofessorn och akademiledamoten Gustaf Ljunggren. Hans studie Bellman och Fredmans epistlar (1864) bidrog på sin tid till att nyansera och fördjupa bilden av Bellmans diktning.

Ett skäl till att Bellmans diktning har överlevt fram till våra dagar är musiken. Svenska folket har sjungit honom i 250 år. Musiken får emellertid inget betydande utrymme i Burmans bok, säkert en anledning till att Torben Kroghs betydelsefulla Bellman som musikalsk Digter (1945) inte heller nämns i litteraturförteckningen.

Man kan fråga sig vad tidigare författare av Bellmanbiografier som Paul Britten Austin, Torkel Stålmarck, Lars Huldén och Leif Landen skulle känna inför titeln på Carina Burmans bok: Bellman. Biografin – i självmedveten, bestämd form. Det är som om författaren vill tala om för världen att här sätter hon punkt. Detta är Bellmanbiografin! På många sätt har hon naturligtvis rätt. Det är svårt att överträffa dessa 750 sidor.

Och det är kanske rätt tillfälle att sätta punkt för Bellman. Man kan nämligen fråga sig vilken roll hans visor spelar idag. Från mitt lundaperspektiv kan jag notera att på studentsittningar och studentbaler sjunger man fortfarande hans ”Måltidssång”, den med den medryckande refrängen ”Tycker du att graven är för djup, / Nå välan, så tag dig då en sup”. Inom studentsången förekommer hans visor också, men numera alltmer sällan. Förr betraktade mina studenter i litteraturvetenskap händelsen som en höjdpunkt när man i kursförloppet kom fram till Bellman. Idag är uppfattningen splittrad – alla är inte förtjusta. ”Bellman har en taskig kvinnosyn”, är en replik som jag som lärare har hört de senaste åren. Jag vill emellertid som Tegnér tro att Bellmans visor är odödliga: ”Det finns ej tid som dessa toner söver.” 

Mest lästa just nu

1) Det växande hatet av Magnus Ranstorp

2) Inte den virriga typen av Ann-Sofie Dahl

3) Må snön fortsätta falla av Josefin Holmström

4) En nation uppstår av Henrik Meinander

5) Den svenska kulturen finns av Jakob Heidbrink

NR 9 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...