VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2019

Projekten som formade Sverige

Av Tommy Möller

Vårt sätt att tänka analytiskt kring tidsförlopp, särskilt sådana som omfattar långa perspektiv, baseras nästan alltid på en strävan efter att identifiera brytpunkter för att kunna urskilja viktiga förändringar som inträffat. Särskilt i vetenskapliga sammanhang är någon form av periodisering pedagogiskt nödvändig för att få överblick och struktur.

Periodindelningar är dock per definition godtyckliga. Beroende av problemställning och perspektiv kan kriterierna för periodiseringen variera även om exakt samma tidsförlopp analyseras.

Idéhistorikern Svante Nordin har valt att strukturera sin nyutkomna bok Sveriges moderna historia utifrån en idé om att Sveriges moderna politiska historia kan delas in i fem ”projekt”: den konstitutionella ämbetsmannastaten 1809–1865, följt av en period med tvåkammarriksdag, näringsfrihet och industrialisering 1865–1905, därefter demokratiseringen 1905–1932, folkhemsbygget 1932–1976 och så slutligen en period, som fortfarande pågår, som präglas av globalisering och mångkulturalism.

Det är ett tillvägagångssätt som vid en första anblick framstår som fruktbart, men vid närmare eftertanke är det tveksamt om det fungerar. För det första framgår det inte närmare vilka urvalsprinciper som ligger till grund för att identifiera de olika projekten, annat än att det – som vid alla typer av periodiseringar – går att skymta en del förändringar i förhållande till det tidigare projektet, och att det hos vissa aktörer finns en mer eller mindre uttalad vilja till något slags modernisering. Men att tillskriva dem en elaborerad vision av det slag som ordet ”projekt” implicerar känns långsökt. Projekten är dessutom i varierande grad spretiga och innehåller åtskilliga händelser – sidoprojekt om man så vill – som inte låter sig inordnas i de övergripande periodindelningarna.

För det andra känns inte heller periodiseringen av de olika projekten helt självklar. Demokratiseringsprocessen påbörjas exempelvis i direkt anslutning till att tullstriden på 1880-talet resulterat i en avsevärd politisk temperaturhöjning; framväxten av rösträttsrörelsen var kopplad till det ökade engagemanget som följde. Inte heller är slutpunkten för denna period rimlig: i och med den stora rösträttsreformen 1918 var demokratiseringen ett faktum även om det under de närmast följande åren fanns en kvardröjande antidemokratisk stämning i grupper som ställt sig kallsinniga till rösträttsreformen. Och upphörde verkligen folkhemmet 1976? Nordin anför här 68-vänsterns vurm för tredje världen som belägg, liksom kvinnorörelsens och miljörörelsens framväxt ty folkhemmet ”sågs som delaktigt i alla dessa former av förtryck” som dessa nya sociala rörelser ville bekämpa. Så småningom utmanas folkhemmet också av nyliberalismen, men då är vi framme vid 1980-talet och var inte folkhemmet, enligt Nordin förpassat till det historiska museet vid denna tid?

Nordin lanserar i sin bok några nya tolkningar av vissa centrala händelser under 1900-talet. Exempelvis ifrågasätts den etablerade bilden om att parlamentarismen infördes 1917 i samband med att Nils Edén tillträdde som statsminister. Som villkor för att bilda regering krävde ju Edén dels att kungen i fortsättningen skulle acceptera de majoritetsförhållanden som fanns i riksdagen när han utsåg statsminister, dels att han skulle avstå från att göra politiska uttalanden som inte var förankrade hos statsministern. Borggårdskrisen 1914 skulle således inte få upprepas. Nordin menar att kungen även i fortsättningen ägnade sig åt politisk maktutövning när han skötte regeringsbildningen. Det är en diskutabel tolkning, eftersom kungen enligt 1809 års RF var skyldig att utse sina ”rådgivare”. Men inte någon gång efter uppgörelsen med Edén kan kungen anklagas för att ha frångått uppgörelsen 1917 och missbrukat sin roll i det avseendet. Däremot agerade kungen vid något tillfälle under andra världskriget på ett sätt som rimligen kan tolkas som försök till politisk maktutövning, men det vore en överdrift att beskriva dessa händelser i termer av att det skulle ha handlat om grundskott mot parlamentarismen.

Vidare menar Nordin att parlamentarismen fick ett viktigt genombrott redan 1905, när Karl Staaff blev statsminister. Det är en hårdragen tolkning. Förvisso var inte Oscar II överförtjust i Staaff, men animositeten gentemot denne från hovets sida var ännu inte så stark att utnämningen av denne kan beskrivas som en tydlig eftergift för den parlamentariska principen. Annorlunda var det sex år senare när Staaff bildade sin andra regering; då försökte Gustaf V aktivt att undvika att ge honom uppdraget.

Krisuppgörelsen 1933 beskrivs i boken som ett nederlag för Socialdemokraterna. Det är en svårbegriplig tolkning; partiet lyckades förutom att få behålla regeringsmakten få igenom sin ekonomiska politik i utbyte mot att det utpräglat intresseinriktade Bondeförbundet fick gehör för några jordbrukspolitiska käpphästar. Krisuppgörelsen är ett formativt moment av dignitet i vår politiska historia: efter 1920-talets turbulens, i en tid när vurmen för auktoritära ledare och principer var stor, lade den grunden för en partiell majoritetsparlamentarism med stabilitet och handlingskraft som kännetecken. Den innebar också ett ideologiskt genombrott för föreställningen om att det politiska systemet var i stånd att lösa svåra samhällsproblem. Även inom borgerligheten växte det fram en mer positiv syn på statens roll i ekonomin. Må vara att det var regeringen Ekmans devalvering 1931 som var den främsta orsaken till att den ekonomiska krisen kunde ridas ut, men i allmänhetens föreställningsvärld var det krisuppgörelsen som låg bakom vändningen. Detta gav socialdemokratin legitimitet som ett ansvarsfullt och regeringsdugligt parti.

I inledningen av boken preciserar Nordin vad modern historia är. Den börjar egentligen med Gustav Vasa men den ”riktigt moderna historien” börjar 1905, då unionen med Norge upphör och parlamentarismen får ett genombrott (enligt Nordin). Fram till dess att den ”riktigt moderna” historien inträder är Nordins bok utmärkt. Med pregnans skildras tiden från vikingatiden till det gustavianska enväldet; även gestaltningen av 1800-talet är intressant läsning. Smärre missar finns dock: representationsreformen 1865 innebar inte att andra kammaren valdes indirekt utan i direkta val (däremot valdes första kammaren indirekt). När det gäller den viktiga tullstriden missar Nordin den politiska dynamiken kring beslutsprocessen, liksom de konstitutionella implikationerna av det sätt tullfrågan löstes på. Den frihandelsinriktade Oscar II utsåg den protektionistiske riksmarskalken Gillis Bildt till statsminister efter frihandelsvännen Robert Themptander, när tullvännerna hade erövrat majoriteten i andra kammaren. Därmed kunde konungen undvika ett parlamentariskt prejudikat eftersom Bildt var hans närmaste man.

När Nordin kommer närmare vår egen tid blir framställningen i mindre grad reflekterande och problematiserande kring skeendets implikationer och mer av en redovisning av kända förhållanden. Även om det bär mig emot att anmärka på småsaker kan jag inte undgå att notera en del slarv. Vår nuvarande konung sedan 1973, Carl XVI Gustaf, påstås exempelvis ha tillträtt med ”den nya regeringsordningen” som innebar att han saknade den formella makt som hans framlidne farfar, Gustaf VI Adolf, hade haft. Den nya regeringsformen trädde dock i kraft först 1975.

Olof Palmes roll engagerar Nordin men beskrivs på ett sätt som inbjuder till frågor. Palme var som bekant en uttalad antikommunist. Nordin menar dock att ”Palme föreföll fast besluten att länka Sverige till det socialistiska lägret”. Att politiken drevs åt vänster är en sanning med modifikation. För att förstå Palmes handlande är kontexten viktig: vänstervinden blåste starkt när han tillträdde som partiledare och statsminister 1969. Genom sin bakgrund sågs Palme med misstro inom delar av socialdemokratin. Han luktade överklass, som Nancy Eriksson uttryckte det. Därför var det för Palme nödvändigt att markera en vänsterposition i sin retorik. Men trots sin konfrontatoriska stil tillhörde Palme aldrig den radikala delen av rörelsen. Tvärtom var han en utpräglad pragmatiker, vilket inte minst var tydligt under jämviktsriksdagens tid 1973–1976. Palme använde sin retoriska förmåga, som retade gallfeber på den borgerliga delen av landet, till att hålla samman socialdemokratin under den vänsterradikala anstormningen.

Mest lästa just nu

1) Sanningen svider av Jörgen Huitfeldt

2) En svensk intifada av Annika Borg

3) Men man vänjer sig av Wilhelm Agrell

4) Hoten vi måste möta av Karlis Neretnieks

5) Återvänd till det gamla av Adam Cwejman

NR 9 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...