VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Rysk hyrescirkus

Av Ulrika Carlsson

Hyresmarknaden i Moskva är en nyckfull historia. Några rättigheter kan man inte räkna med.

Varje sommar stängs Moskvabornas varmvatten av i en vecka – olika veckor i olika stadsdelar. Om man är för bräcklig för att duscha kallt så använder man sig av en skopa och en hink där man blandat i hett vatten från tekokaren. När jag och de andra nya forskarna på universitetet anlände i september 2016 hade den kalla veckan emellertid förlängts på obestämd tid i det studentboende vi inhysts i. Trots att vi blivit erbjudna att bo gratis i dessa i övrigt bekväma rum i två månader blev bristen på varmvatten en stark motivation att börja leta egen bostad inom några dagar. Jag gick och tittade på en första lägenhet på en lördag och flyttade in på söndagen.

Det var en tvåa i ett så kallat Stalinka – ”Stalin-hus” – ett ståtligt niovåningshus i tegel, målat i svag persikofärg med roströda ornament under taket och runt dörrarna. Det var under Stalin som Moskvas eminenta tunnelbana byggdes, och även på bostadsmarknaden står Stalin för kvalitet: gedigen ingenjörskonst, tjocka väggar och högt i tak. I Chrusjtjovhusen från sextiotalet bor man bara av nöd. Där är det trångt, lyhört och sönderfallet, med kök på bara sex kvadrat (jämför med Stalins generösa nio). Dessutom är Chrusjtjovbyggena fula – det är dessa betonglådor man ser framför sig när man tänker på sovjetisk tristess. Moskvas borgmästare Sobjanin har under ett par år, med Putins samtycke, planerat riva flera tusen av dessa höghus i staden och låta investerare komma in och bygga nytt. Men projektet är kontroversiellt. Ägarna har inte tillfrågats vad de tycker om saken, eller getts tillfredställande besked om hur de skulle ersättas ekonomiskt för förlusten av sina fastigheter.

Ägaren till min Stalinlägenhet var en elegant och högdragen dam – Tatjana – som sedan många år bodde i Genève. Även om hon fann det betryggande att jag talade franska verkade hon ganska nervös över hela affären. Lägenheten var trots allt hennes privata pensionsförsäkring. Det var med märkbar motvilja hon gav mig den extra nyckel jag bad om.

Hyreskontrakt som löper ett år eller längre måste registreras hos myndigheterna, vilket betyder att ägaren inte kan slippa undan skatten på ungefär 10 procent av hyresintäkterna. De flesta hyreskontrakt i Moskva löper därför elva månader. Min vistelse i den stalinska trevnaden blev emellertid mycket kortare. När min värdinna var i stan kring julen och kom förbi för att hämta hyran för december fann hon nämligen en av sina farhågor förverkligade – jag hade spikat i väggarna för att sätta upp tavlor. Knappt hade hon kommit innanför dörren innan hon blev hysterisk, kallade mig huligan och började ränna från rum till rum för att uppskatta vidden av katastrofen. ”Men hur kan man leva utan någonting på väggarna?” frågade jag. ”Om man hyr så får man klara sig utan!” svarade hon obönhörligt.

Hon hade rätt såtillvida att spikförbudet – enligt de efterforskningar jag sedan gjorde – är allmänt vedertaget här. Det stod i och för sig inget om detta i kontraktet, men som jag snart också upplystes om är dylika 11-månaderskontrakt inte giltiga i någon juridisk bemärkelse, trots att man skriver på dem tillsammans med en mäklare. Tatjana beordrade mig att flytta ut inom tre dagar, och behöll hela depositionen. Hon skulle ju behöva måla om hela stället. Hon ville gärna hyra ut till någon som jobbade på bank, och för sådana typer, förklarade hon allvarligt, är bara perfektion gott nog.

Min andra lägenhet hade varken målats eller möblerats om på flera decennier, och just för att den var lite sunkig kände jag mig säker på att jag där skulle slippa gå på tå. Ägaren var en snäll farbror som dessutom kunde svenska. I kökssoffan satt hans gamla nallebjörn, och i hans många bokhyllor stod ett brett urval ur världslitteraturen i rysk översättning. Han var inte rädd att lämna de sovjetiska sextiotalsmöblerna i mitt våld – däremot ängslade han sig över skattmasen. Liksom de flesta andra hyresvärdar uppmanade han mig att inte tala med grannarna, aldrig öppna dörren om jag inte visste vem det var som ringde på, och att säga att jag var en bekant till honom om någon frågade. Här hade jag fått en välrenommerad tjänst på universitetet och kunde hyra lägenhet på en adress som väckte avund hos mina ryska kolleger – men hemma fick jag smyga som någon rymling eller fattig student med svart andrahandskontrakt.

Tack och lov det var bara gumman som bodde precis intill som frågade något. Det är inte längre brukligt att bekanta sig med sina grannar i Moskva, och ofta hälsar folk inte ens på varandra. Varje lägenhet ägs av en privatperson och det finns ingen förening som har möten eller städar gården tillsammans. Det sitter ingen lista över de boende bredvid porttelefonen, och ingen skulle självmant sätta ut sitt namn på dörren eller brevlådan.

Medan man är anonym och likgiltig inför sina grannar är förhållandet med hyresvärden snarast familjärt och intimt, men på ett sätt som kan kännas påtvingat och spänt. Av rädsla för att skattefusket ska upptäckas brukar ägaren begära att få betalt kontant. Detta ger vederbörande en ursäkt att komma och hälsa på en gång i månaden, och då försiktigt kika runt lite för att försäkra sig om att man inte pantat tv:n eller hyst in en skock gästarbetare i vardagsrummet. Den svensktalande farbrorn brukade komma in och dricka te och prata lite, och fråga om det var någonting jag behövde. Kanske en ny dammsugare? Det var förstås inte en helt ny dammsugare han erbjöd, utan hans egna gamla dammsugare, som han inte gärna ville göra sig av med helt när han uppgraderat till en ny hemma hos sig.

Hyreslägenheter är nästan alltid möblerade, och de inreds i regel just med de avdankade soffor och slitna köksgeråd som ägaren tröttnat på och inte heller har plats med i sommarstugan. Märkligt, tyckte jag i början, att så många människor bor bland någon annans gamla prylar – och inte bara tillfälligt utan år ut och år in. Men den som hyr är inte sin egen herre. Vill man inreda sin lägenhet efter egen smak och kanske till och med sätta upp tavlor – eller slippa tassa på tå fram till titthålet när det ringer på dörren – då får man köpa sig en egen.

Mest lästa just nu

1) Sanningen svider av Jörgen Huitfeldt

2) Men man vänjer sig av Wilhelm Agrell

3) Hoten vi måste möta av Karlis Neretnieks

4) En svensk intifada av Annika Borg

5) Återvänd till det gamla av Adam Cwejman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Alla blev så arga av Katrine Marçal

2) En nation uppstår av Henrik Meinander

3) Känslostorm av Jonathan Rauch

4) De upplystas intolerans av Svend Dahl

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...