VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Den oheliga alliansen

Av Piotr Wawrzeniuk

Den ryska kyrkans och statens behov går hand i hand. Kontrollen och inflytandet i det postsovjetiska området måste bibehållas.

Den ryska ortodoxa kyrkans kanoniska territorium har döpts till ”den ryska världen” (russkij mir). Termen syftar på kombinationen av religion och kulturella och språkliga band med framförallt Belarus och Ukraina. De ortodoxa i ”den ryska världen” ses som religiösa och kulturella anförvanter. Om de troende däremot avviker i fråga om val av kyrka och kultursfär, ses de som subversiva element, inplanterade av främmande kyrkor och makter. Det polsk-litauiska samväldet som upphörde 1795 har från ryskt perspektiv lämnat ett ovälkommet arv i de belarusiska och ukrainska länderna. Det kan röra sig om den med Rom unierade östkristna kyrkan som varit verksam i området sedan 1500-talet, men också den romersk-katolska kyrkan.

Efter Rysslands annektering av Krim 2014 trycktes en medalj för halvöns ”återbördande” till Ryssland av dess försvarsdepartement. I slutet av 1700-talet trycktes en minnesmedalj för det framgångsrika inlemmandet av ett ”bortslitet” territorium då ukrainska och belarusiska länder som tillhörde Polen-Litauen införlivades med Ryssland. Om Vladimir Putin hävdade försvaret av den rysk- och ryskspråkiga befolkningen som orsak till interventionen, hävdade Katarina II och tidigare ryska monarker från Peter I:s far Moskvastorfursten Aleksej Michajlovitj och framåt försvar av de ortodoxa i Polen-Litauen i en tid när den religiösa toleransen där minskade.

Den ryska ortodoxa kyrkans begrepp russkij mir går i väsentliga drag att översätta till den ryska statens koncept ”det nära utlandet”. Det senare förekommer i landets utrikespolitiska doktrin och syftar på länder som tillhört Sovjetunionen med ryska eller ryskspråkiga minoriteter. Översatt till geopolitiska termer rör det sig om en hävdad intressesfär och buffertzon som skyddar det ryska hjärtlandet från det fientliga väst, där Ryssland förbehåller sig rätten att ingripa om den uppfattar att ryssars eller rysktalandes rättigheter kränks.

Den ryska kyrkans och statens behov går i sammanhanget hand i hand. Kontrollen och inflytandet i det postsovjetiska området måste bibehållas. Det mest åskådliga fallet är den ryska militära aggressionen mot Ukraina och den ryska ortodoxa kyrkans motstånd till en självständig ortodox ukrainsk kyrka. Den kulminerade 2018–2019 när patriarken i Konstantinopel efter 333 år ”återupptog” administreringen av Ukraina och gav den ukrainska ortodoxa kyrkan en självständig ställning.

Den ryska kyrkans ukrainska autonoma dotterkyrka har under det gångna året förlorat uppemot 600 församlingar varav två stiftskyrkor, vilket kan tyckas blygsamt med tanke på dess hävdade innehav av ett tiotusental. Antalet troende som i stillhet bytt församling är okänt, men i ukrainska opinionsundersökningar minskar andelen ortodoxa som identifierar sig med Moskvapatriarkatet.

Att patriarken Kiril i december 2018 syntes på det ryska försvarsministeriets rådssammanträde, med presidenten och försvarsministern i spetsen, stärker knappast Moskvapatriarkatets ställning bland många av dess ukrainska troende. Hans närvaro visar den vikt som den ryska ortodoxa kyrkan och staten tillskriver varandra. Samtidigt kommer varje uppdykande i sådana sammanhang att nogsamt utnyttjas av ukrainska politiker och troende som upprörs över det ryska agerandet.

Att den ukrainska ortodoxa kyrkan erhöll självständighet genom Konstantinopels försorg skapar en potentiellt farlig situation för den ryska ortodoxa kyrkan. Fler kyrkoområden kan avknoppas. Även också om, högst teoretiskt, Belarus som liksom de ukrainska länderna tillhörde metropolitanatet i Kiev fram till 1686. När Konstantinopel 1924 hävdade sitt kanoniska område i de polsk-litauiska länderna från 1686 och tillkännagav den polska ortodoxa kyrkan självständighet skapades en praxis. När Ryssland i dess sovjetiska tappning återfick kontrollen över Polen 1945 tvingades ortodoxa kyrkan där åter söka självständighet – denna gång från Moskva, allt för att hävda rysk suveränitet i flera avseenden över området. Geopolitiken är inte skild från religionen, och vice versa.

Kirils närvaro på försvarsministeriets rådssammanträde har nog mer en symbolisk eller representativ betydelse. Den ryska ortodoxa kyrkan anses allmänt bevara inrikes stabilitet genom att bidra till att göra befolkningen motståndskraftig mot skadlig (västlig) påverkan utifrån. Detta genom just att stå för fasta och absoluta värderingar.

Läser man ryska säkerhetspolitiska tänkare framkommer det bland annat att staten måste föra en politik som syftar till att forma och stärka traditionella värderingar, historiskt medvetande, och ”allryssländsk identitet” hos befolkningen. När hot mot den egna säkerheten som oberoende medier i stort tystats ned, NGO:er ofta stämplats som ”utländska agenter” och när staten kontrollerar internetflödena, återstår det fortfarande luckor genom vilka potentiell subversion kan sippra in. Problemet är att alla inte kan identifiera sig med denna institution; 70 procent av tillfrågade definierar sig som ortodoxt kristna.

I Ryssland har den ortodoxa kyrkan stärkt sina ställningar sedan Sovjetunionens fall. Den klassas sedan 1990-talet som en av de fyra ”traditionella” ryska religionerna, dit även islam, judendom och buddism räknas. Den ortodoxa kyrkan betraktas som en de facto statskyrka och favoriseras med statligt finansiellt stöd, markdonationer med mera. Dess dominanta och favoriserade ställning från tiden före 1917 är tillbaka de facto, om än inte de jure.

Befolkningens tilltro till kyrkan är hög eftersom den inte bara ses som en viktig del av den ryska kulturen utan även en oskiljaktig del av statens historia. Genom att ställa sig i statens tjänst och få dess uppbackning in- och utrikes fortsätter den ryska ortodoxa kyrkan dock att tappa troende i ”det nära utlandet”, inte minst i Ukraina. Dess anseende kommer också att ta skada i ett scenario där det nuvarande ryska ledarskiktet tappar folkets tilltro. Dess kapacitet att vara en ”ryssländsk” (rysk säkerhetsjargong för förmåga att motverka inre sönderfall) är begränsad med tanke på att uppåt en tredjedel av befolkningen inte är ortodox.

Konstantinopel har än så länge haft det ganska motigt med fler erkännanden av den ukrainska ortodoxa kyrkan. Hittills har den grekiska ortodoxa kyrkan och patriarkatet i Alexandria erkänt den. Den ryska ortodoxa kyrkans gren i Belarus var först med att förkasta den ukrainska kyrkliga självständigheten genom en akt som andades oro över att ett farligt prejudikat hade skapats.

Den sedan tsartiden tämligen russifierade polska ortodoxa kyrkan avböjde också att erkänna, liksom den serbiska, som befarar att tappa kontrollen över troende i de tidigare jugoslaviska länderna. Dess företrädare har deklarerat att Konstantinopels beslut var västs sätt att attackera den sista institutionen med potential att ena de ortodoxa i det postsovjetiska området och i före detta Jugoslavien. Även om den bulgariska kyrkan och ortodoxa kyrkan i Tjeckien och Slovakien inte erkänt den ukrainska har deras företrädare förrättat gudstjänster med ukrainska kyrkorepresentanter. Sympatiyttringen kan tyda på att ett erkännande övervägs, men fördröjs på grund av ryska påtryckningar.

Konstantinopel har också erfarit mindre motgångar. Efter att dess separat etniskt baserade stift för ryska immigrantförsamlingar i Västeuropa upplöstes för att uppgå i geografiskt baserade stift i området samlades en mängd församlingar snabbt under Moskvapatriarkatets paraply. Stockholms Kristi förklarings ortodoxa församling anslöt sig dock till bulgariska patriarkatets utlandsstift för USA, Kanada och Australien. Fastän församlingens hemsida deklarerar att den verkar i ”rysk tradition” ansåg majoriteten uppenbarligen inte att den gynnades av band till patriark Kiril och hans med president Putin lierade kyrka.

Mest lästa just nu

1) De upplystas intolerans av Svend Dahl

2) Den orättvisa skönheten av Katarina Barrling

3) Så illa är det inte av Peter Santesson

4) Känslostorm av Jonathan Rauch

5) Boris Johnson har mer än brexit i kikaren av PJ Anders Linder

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Boris Johnson har mer än brexit i kikaren av PJ Anders Linder

2) Den orättvisa skönheten av Katarina Barrling

3) Känslostorm av Jonathan Rauch

4) De upplystas intolerans av Svend Dahl

5) Leta bortom politiken av Arvid Åhlund

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...