VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Den orättvisa skönheten

Av Katarina Barrling

Skönheten lever farligt. Den hotar värden som vår tid håller som heliga: frihet och jämlikhet.

Varför hatar vår tid skönhet? Frågan är något tillspetsad, det medges. Det är klart att vår tid inte hatar skönhet. Det finns förstås ingen som hatar skönhet. Men ibland undrar man. Och det är i alla fall tydligt att vår tid, om inte hatar, så i alla fall förhåller sig ytterst skeptisk till skönhet.

Med vår tid menar jag inte alla människor i vår tid, inte ens majoriteten, utan det som är den tongivande hållningen i vår tid: normen. Enligt den skall man inte måla tavlor eller skriva dikter som bara är vackra för att säkra sin plats på kultursidornas hyllningslistor. Trots att människor, i strid med normen, fortsätter att efterfråga skönhet, vackra hus till exempel, och trots att de hus som betingar de högsta marknadspriserna ofta är i högst konventionell mening vackra, så har hus inte framförallt till uppgift att vara vackra. De skall vara intressanta. Provocerande. Mötesplatser. Utropstecken. Möjligen, i bästa fall, beboeliga. Men vem vill bo i ett utropstecken? En del verkar det som, men rätt många människor föredrar trots allt att bo i ett vanligt vackert hus med en vanlig vacker utsikt. Liksom en hel del människor uppskattar musik som bara är vacker, eller konstverk som bara är vackra.

Hat eller skepsis. I alla händelser är vår tids förhållande till skönhet komplicerat. Frågan inställer sig därmed vad det beror på. En hypotes är att skönheten står i strid med några av de värden vår tid håller för allra mest heliga, värden som skönheten kanske rentav hotar. Det är förhelighållandet av dessa värden som gör att skönheten lever så farligt i vår tid. Det rör sig om tidsbundna värden, det vill säga värden som inte är allmängiltiga, och som inte präglade till exempel antiken eller renässansen, för att ta ett par tidsperioder som vi brukar förknippa med dyrkan av det vackra och sköna.

Det är framförallt två värden jag vill peka ut: frihet och jämlikhet. Dessa värden är delvis oberoende av varandra, men jämlikhetens gränser har delvis att göra med friheten, varför jag tar min utgångspunkt i den.

Så här långt har jag behandlat skönheten som om det vore möjligt att objektivt fastslå vad som är vackert. Huruvida det verkligen finns något objektivt vackert är en fråga som sysselsatt filosofer under årtusenden. Vi kan ha olika idéer om hur det förhåller sig på denna punkt, men en sak vet vi: vi vet inte. I alla fall inte säkert. Och redan det att frågan om skönhetens objektiva natur är öppen gör skönheten till ett hot mot friheten. Den omständigheten att det faktiskt kan vara så att det finns någonting objektivt vackert gör skönheten suspekt från den frihetssökandes perspektiv, eftersom förekomsten av en objektiv skönhet skulle innebära en absolut gräns för vår frihet: den skulle hindra oss från att själva bestämma över skönheten; den skulle göra det omöjligt att besluta att skönheten ligger i betraktarens öga och att vad som är vackert har varierat genom tiderna. ”Det objektiva synsättet säger nämligen: Nej, ni kan inte påstå att vad som helst är vackert. I den delen är ni inte fria.”

Mest långtgående när det gäller vad som är objektivt sant i detta avseende är i vanlig ordning Platon. Platon hade en synnerligen sträng syn på vad skönhet är, där skönheten utgår från de rena formerna, vilka i sin tur hänger samman med matematiken, med harmoni och proportioner. Platons skönhet är det gyllene snittets skönhet. Det är helt enkelt inte så att vilka former som helst kan vara vackra. Skönhet är ingen social konstruktion. Skönheten är absolut, icke förhandlingsbar. Och det är till råga på allt så att alla inte kan uppfatta det sköna. Det sköna tillhör liksom det sanna den svårtillgängliga idévärlden, formernas värld.

Platon företräder en syn på skönhet som står fullkomligt i strid med vår tids relativistiska synsätt. För oss är skönhet nämligen mer en fråga om sociologi än om matematik. Den tongivande normen i vår tid är att det som anses vara vackert är vackert och det ankommer därför på var och en att definiera skönhet. Detta sätt att se på skönhet erbjuder en maximal frihet och är just därför så tilltalande för vår frihetsdyrkande tid.

En intressant och mer moderat syn på skönhet än hos både Platon och oss finner vi hos 1700-talsfilosofen David Hume. Hume tror inte på Platons objektiva skönhet men delar inte heller vår tids absoluta relativism. Hume menar att bara för att det vackra inte går att bestämma objektivt i Platons mening betyder det inte att det vackra är godtyckligt. Det ligger nämligen i den mänskliga naturen att utveckla olika gemensamma synsätt, på olika områden, så även i synen på vad som är vackert. Ett exempel på att det förhåller sig så är att konstens mästerverk kan tala till människor över både tid och rum. Det finns en mänsklig föreställningsvärld som vi alla är underordnade.

Det intressanta med Hume är att man alltså inte behöver gå så långt som till Platon för att finna ett uttryck för skönhetens gränssättande kraft. Också en mer relativistisk tänkare som Hume, med sin förankring i den empiriska världen, sätter upp gränser. Inte ens Hume kan lugna oss med att vi är alldeles fria när vi skall bestämma vad som är vackert. Dessutom menar Hume att vissa människor, i kraft av sin begåvning och kunskap, är bättre skickade att avgöra vad som är vackert. Detta i tydlig kontrast till vår tid där ord som ”smakdomare” har en negativ klang, frihetsbegränsande som det är.

Skönheten är alltså omgärdad av gränser: satta av formvärlden, som hos Platon, eller satta av mänskligheten, som hos Hume. Gränser som begränsar vår frihet, det vill säga begränsar ett av de värden som vår tid sätter främst.

Låt oss se närmare på ett exempel som visar hur dessa föreställningar kan löpa in i varandra. Låt oss säga att jag skulle hysa uppfattningen att många djur är betydligt vackrare än de allra vackraste människorna. Jag säger inte att det objektivt är så men utesluter inte heller att det objektivt kan vara så. Inte ens den vackraste människa skulle enligt mitt synsätt kunna konkurrera med en högst ordinär katt. Många djur drar här möjligen fördel av att de som regel har päls eller fjädrar, eller något annat som täcker dem, en förmån människor saknar. Vilket innebär att våra eventuella brister i harmoni och proportioner avslöjas så mycket lättare. Alla människor är förhållandevis nakna – och nakenheten är inte lika vacker (såvida den underliggande kroppen inte skulle vara perfekt) eftersom de imperfekta formerna syns mer om de inte täcks över av något, som päls och fjädrar till exempel.

Å andra sidan skulle jag som anser djur vara vackrare än människor inte självklart anse att en människa som är täckt av päls eller fjädrar är vackrare än en människa utan sådan beklädnad.

Exemplet visar att Hume är något viktigt på spåren när han lyfter fram den dimension som ligger i den mänskliga erfarenheten och känslan. Vi människor kan – även när vi låter oss begränsas av stränga konventioner rörande mänsklig skönhet – hysa uppfattningen att människor kan vara väldigt vackra. Många av oss kanske till och med tycker att en riktigt vacker människa – Greta Garbo, till exempel – är vackrare än en katt. Det betyder inte att Garbo objektivt sett, enligt ett platonskt synsätt, nödvändigtvis är vackrare än en katt. Men det finns en mänsklig erfarenhet av att anse att människor när de är riktigt vackra kan vara det vackraste som finns, trots att vi inte kan vara säkra på att de enligt strängt matematiska mått är det. Här tar vi oss med andra ord friheter i förhållande till Platons formvärld. Men vi är inte heller här hur fria som helst. Föreställningarna är inte godtyckliga utan bygger på en samlad mänsklig erfarenhet. Alla behöver inte vara lika hänförda inför Garbos skönhet. Å andra sidan är det sannolikt svårt att finna en person, åtminstone i västvärlden, som skulle hävda att hon är ful, motbjudande eller grotesk. Garbo överensstämmer helt enkelt med en mänsklig konvention om hur en vacker människa ser ut (Humes idé). Det här utesluter inte att hennes anletsdrag också speglar någonting objektivt vackert (Platons idé), till exempel genom att ha ett ansikte som motsvarar vissa krav på symmetri och det gyllene snittets mått.

Men vad exemplet också visar är att sättet att se på skönhet också handlar om att upprätthålla gränser. När gränserna överskrids tycker vi att saker blir fula. När pälsen eller fjädrarna uppträder på fel ställe går vi från det vackra till det monstruösa. Alldeles oavsett hur vacker pälsen eller fjädrarna är i sig, så anses de inte vackra längre om de uppträder på fel plats, hur matematiskt perfekt deras form än är (en infallsvinkel på skönhet som också återfinns hos Platons mer jordnära lärjunge Aristoteles). Och vad som är fel plats kan vara något som är mänskligt bestämt i Humes mening – men därmed alltså inte sagt att det är godtyckligt. Och hur vi än vänder och vrider på frågan är det tydligt att det alldeles uppenbart ryms idéer om skarpa gränser som omgärdar det vi anser oss kunna kalla vackert, gränser som begränsar den frihet vår tid håller så högt. Såtillvida hotar skönheten vår frihet, vare sig den är bestämd av matematiken eller människan.

Det andra grundläggande värde som skönheten hotar är jämlikheten. Genom att begränsa friheten begränsar den gränssättande skönheten även våra möjligheter att motsvara kravet på jämlikhet. Särskilt komplicerat för jämlikheten blir det eftersom skönheten inte bara är tillämplig på konstverk, utan även på verkliga människor. För en tid som är upptagen av att alla människor är lika mycket värda, blir den mänskliga skönheten (eller avsaknaden av skönhet) särskilt komplicerad eftersom den innebär att vissa människor kommer att ges ett försteg, bara genom sin yta.

Moden må växla, och vad olika människor eller olika tider uppfattar som attraktivt likaså. De ideala måtten för midjans omfång, läpparnas form, ögonbrynens vinkel, musklernas storlek, fettets placering – allt det här må skifta. Ändå framstår likheterna i vad vi människor uppfattar som vackert ändå som större än skillnaderna. Vi människor verkar förhållandevis överens om vad som är en vacker människa, som dessutom går över både kultur- och tidsgränser. En kropp eller ett ansikte som är symmetriskt till exempel uppfattar vi som vackrare. Matematiken och det gyllene snittet gör sig påminda. Man kan tycka att Garbo är mer eller mindre tilldragande men det är sannolikt svårt att finna någon som skulle beskriva henne som ful, ens ett litet barn, kanske inte ens om vi går utanför den västliga kultursfären.

Men alla kan ju inte se ut som Greta Garbo. Skönheten och tillgången till skönhet är helt enkelt ojämnt fördelad i befolkningen och därför sätter skönheten alltså plågsamt tydliga gränser för vår jämlikhet. Vi kan använda skatter och andra fördelningspolitiska instrument för att försöka sprida de ekonomiska tillgångarna jämnare över befolkningen. Men att jämna ut skönheten är svårare. Skönheten är helt enkelt orättvis, och det enda rättvisa med den är möjligen att den tenderar att mattas av med åren. Professorn i statsvetenskap, Gunnar Falkemark, har skrivit att vid sidan av stor begåvning finns det ingenting som är så avundsframkallande som skönhet. Rikedom och makt finns det i alla fall en teoretisk möjlighet för den som är avundsjuk att uppnå eller tilltvinga sig. Skönhet och begåvning är mer svåråtkomliga. Pengar och dyra bilar väcker enligt Falkemark inte alls samma aggressiva avund som skönhet. Skönheten är ojämlik och ses därmed som orättvis. Det enda sättet att få sådan avund att försvinna är att få föremålet för denna avund att försvinna. Falkemark lyfter här fram det förfärande exemplet med folkmordet på tutsier i Rwanda som bland annat eldades på av avundsjuka. De kvinnliga tutsiernas skönhet kom att spela en ödesdiger roll som katalysator för hutuernas hat. Tutsierna ansågs vackrare än hutuerna och det enda sättet att bli fri från denna avund var att förgöra dem, vilket också skedde, på de mest bestialiska sätt.

Möjligen är det i ett försök att jämna ut orättvisan och ojämlikheten som vår tid uppvisar en mer relativistisk syn på skönhet än många andra epoker, även när det gäller de yttersta skönhetsidealen. Om man jämför hur fotomodeller eller filmstjärnor ser ut i dag, jämfört med hur de såg ut fram till cirka 1970-talet, så präglades den tidens ideal i större utsträckning av det anslående undersköna, med harmonier och proportioner i enlighet med det gyllene snittets krav. Ju närmare vår tid vi kommer, desto mer lyfter modevärlden fram värdet i utseenden som är ”personliga”, eller har ”karaktär”. Asymmetrier och oproportionerliga delar i ett ansikte går från att vara en brist till att bli en tillgång. Det är inte längre bara den rena skönheten som räknas som vacker, utan även något annat, och det ”fulsnygga” blir ett ideal.

Det är med andra ord så att även inom ramen för vår tids skönhetsnorm ryms en betydande variation. Skönhetsteoretikern Umberto Eco har på sedvanligt humoristiskt vis illustrerat detta med ett tankeexperiment. Om en upptäcktsresande från framtiden skulle besöka vår tid och studera det estetiska ideal som sprids via massmedier skulle vederbörande förundras över den fullkomliga orgie av tolerans, synkretism, och fullständig månggudadyrkan som präglar vår tids syn på skönhet.

Vi finner alltså olika sätt att försvara vår frihet mot den hotfulla skönheten. Möjligen kan vår tids upphöjande av originalitet också ses som ett sätt att bemästra skönhet som vi alltså inte kan utesluta existensen av, oavsett om vi ansluter oss till Platons objektiva, eller Humes mänskligt bestämda variant. Genom att lyfta fram det originella som ideal kan vår tid markera att den vägrar underkasta sig några eviga skönhetsideal. Vad gäller originalitetsvurmen liknar vår tid romantiken – på många sätt framstår vår tid över huvud taget som en enda lång fortsättning på romantiken. Men den ursprungliga romantiken skiljer sig från vår tid genom att den parallellt med sin vurm för det originella också vördade skönheten.

Originalitetstanken vänder sig alldeles särskilt mot Platons skönhetsideal, som ju bygger på eviga oföränderliga former och därmed är allt annat än originellt – utan tvärtom i högsta grad förutsägbara, mätbara rentav. Men även om vi håller oss till Humes mindre absoluta sätt att se på skönhet så finns även här utrymme för smakdomare att göra klart vad som är vackert och vad som inte är det. Att lyfta fram originalitet som ett ideal kan därför ses som en frihetsmanifestation. Ett uppror för att hävda vår frihet gentemot det matematiskt och mänskligt bestämda. Och därmed också lägga grunden för större jämlikhet människor emellan – vem som helst kan måla en vacker tavla och, än viktigare, vem som helst kan vara vacker. Och går man in på ett modernt museum så är det inte säkert för att se vacker konst – såvida den inte är vacker från ett metaperspektiv, där konstnären visar sin förmåga att hålla distans till det vackra.

Det originella och provocerande i all ära, men det finns en längtan efter en form av icke-originell skönhet som inte verkar försvinna från människors önskevärldar även om den försvinner från museerna. För att åter citera Eco, så sammanfattar han det väl när han skriver att futuristen Marinetti fick rätt i att vår tids Nike från Samothrake inte är en klassiskt vacker marmorstaty, utan en klassiskt vacker rasande snabb bil. Den som vill finna skönhet gör klokt i att ta sig från konstsalongen till bilsalongen. Och eftersom människor verkar envisas med att vilja ha skönhet, så kommer det att vara ekonomiskt lönsamt att förse dem med just det – inte konstigt därför att just dyrbara bilar blivit en tacksam projiceringsyta för all denna uppdämda skönhetslängtan. Att ta bort skönheten från museerna betyder alltså inte att den inte kan dyka upp på andra ställen. Och inte ens vår tids normbildare lyckas tränga undan människors längtan efter skönhet.

Ett annat tydligt exempel finner vi i den extrema skönhetsvurmen på sociala medier, där mänskliga ansikten blir allt svårare att urskilja bakom mängden puder och filter. Fenomenet når ibland groteska nivåer, men kan också ses som ett tecken på att skönhet är något många människor tycker om, inte minst den där ouppnåeliga mänskliga skönheten.

De sociala medierna är till bredden fyllda av ambitioner att motsvara ett mer konventionellt och enhetligt skönhetsideal. Det finns visserligen filter för allt men skönhetsfiltren utmärker sig och syftar som regel inte till att göra människor ”personliga”, ”fulsnygga” eller 200 år gamla, utan just konventionellt vackra. Så om nu inte staten har en fördelningspolitik som jämnar ut människors ojämlika förutsättningar vad skönheten anbelangar, så kan tidens diverse tekniska funktioner åtminstone hjälpa henne en bit på vägen.

Vår tids strävan efter mänsklig skönhet har gått så långt att den slår över i karikatyrer, inte bara i en del, utan i allt: enorma läppar, enorma ögon, enorma hår, enorma kindben, till och med enorma ögonfransar, av ett slag som man förr bara fann på blunddockor. Och som pricken över i: enorma ögonbryn, som för säkerhets skull tatueras fast.

En enorm motreaktion kan det här beskrivas som men möjligen inte den enda. Platon och Pythagoras lurar nämligen också där vi kanske minst anar det. Eco påminner oss om att det inte bara är de förment originella och provocerande installationerna vi finner i den moderna konsten utan också någonting helt annat. Intill pissoarer och exkrementer står den matematiskt rena och absoluta skönheten, för vad är det vi möter i den abstrakta konstens figurer om inte det gyllene snittet. Geometrin och matematiken. Det objektivt vackra. Så hatad eller ej – inte ens vår tid kommer undan skönheten.

Mest lästa just nu

1) Fascismens gröna våg av Linda Jerneck

2) Det växande hatet av Magnus Ranstorp

3) De upplystas intolerans av Svend Dahl

4) Så illa är det inte av Peter Santesson

5) Politikens analfabeter av Susanne Wigorts Yngvesson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Boris Johnson har mer än brexit i kikaren av PJ Anders Linder

2) Känslostorm av Jonathan Rauch

3) Så illa är det inte av Peter Santesson

4) Det växande hatet av Magnus Ranstorp

5) Fascismens gröna våg av Linda Jerneck

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...