VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Utan historisk förankring

Av John Swedenmark

Arbetarrörelsens arkivs bibliotek läggs i malpåse och tillförs inga nya resurser. Det går ut över forskningen och väcker frågor om politisering.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek är inte nedläggningshotat. Vad styrelsen har beslutat är att stoppa biblioteksdelen i malpåse. Medan arkivverksamheten fortsätter ungefär som vanligt; man går in för en satsning på inflödet av digitalt material samt digitalisering av de egna samlingarna.

Det rika beståndet av böcker om facklig kamp och politik – inte minst arbetarlitteratur – kommer att finnas kvar, dock inte kompletteras eller fyllas på, och på så vis vara mer en depå i den nationella bibliotekskatalogen Libris än ett bibliotek.

På sikt finns dock alltid risken för gallring av dubbletter, varvid de unika titlarna skulle föras över till något annat bibliotek. Det föreligger knappast några konkreta planer, men det är ett möjligt scenario.

Mer direkt oroväckande är att om inga nya böcker kan köpas in, eller äldre relevanta böcker tillföras, då upphör den enda nationella kompetensen inom området. Ingen kommer att hålla koll.

Illa är också att själva arkivet kommer att utarmas om böckerna skjuts i bakgrunden. Det finns nämligen täta band mellan folkrörelser och bokutgivning. Här är tre exempel:

Det var böcker (och häften) som en gång formulerade politiken och gjorde den tillgänglig för de stora skaror som ville bilda sig, för egen förkovran och även för att kunna ta viktiga poster i samhället trots bristande skolgång.

Arbetarlitteraturen – utgiven både på folkrörelseägda förlag och hos kapitalisterna – hade omätligt inflytande på tolkningen av det svenska samhället och därmed också på politiken.

Och boomen av samhällsengagerad litteratur, mer eller mindre välskriven, var ett av fundamenten för vänstervågen från 1960-talet och framåt. Tillsammans bildar dessa böcker ett slags encyklopedi, men är idag mycket svåra att få tag i, till stor del beroende på dålig limning i ryggen av de lösa bladen.

Faktum är att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i stort sett har varit det enda ställe som kunnat erbjuda överblick på 1960- och 70-talens vårflod av teori- och rapportböcker. I de rullbara kompakthyllorna står böckerna nämligen i anskaffningsordning, så att hämtandet av en bok (låntagaren förväntas gå dit själv) ger en intuitiv orientering om tidsandan, och även, mer än ofta, leder till nya oväntade fynd.

Dessutom – och här börjar det göra verkligt ont – är Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek en nod i ett internationellt forskningsnätverk, främst kring fackliga frågor. Det utkommer nya böcker hela tiden på engelska och även andra språk som rör (och i många fall citerar) det material som finns i arkiven. Forskningen går nämligen hela tiden framåt och påverkar och fördjupar förståelsen också av protokollen och dokumenten. (De månatliga anskaffningslistorna från ARAB studerades noggrant av en stor skara intresserade.)

Men den stora skadan är ändå symbolisk. Nedläggningsbeslutet kastar tvivel över arbetarrörelsens förankring i sin egen historia, på samma sätt som när en nytillträdd Stefan Löfven 2013 vägrade låta sig fotograferas bredvid röda fanor, med motiveringen att de vore ”en förlegad symbol”.

Den ekonomiska bakgrunden är den följande. ARAB är vad som kallas en ”enskild arkivinstitution” som varje år ansöker om statliga medel ur en pott som förvaltas av Riksarkivet. Praxis är att LO sedan skjuter till lika mycket pengar, och Socialdemokratiska partiet ytterligare hälften. Men nu har tilldelningen från Riksarkivet legat stilla på exakt samma summa i flera år, 6 450 000 kr. Arkivutredningen (SOU 2019:58) konstaterar underfinansieringen – och föreslår faktiskt en framtida fördubbling av statens anslag till enskilda arkivinstitutioner. Men inte förrän 2022.

I det läget har ägarna alternativen att skjuta till mera pengar än överenskommet (vilket också tycks ha skett i begränsad mån) – eller att genomföra en amputation. Men LO/SAP borde ha räknat med de starka reaktionerna från forskare, författare och fackklubbar. Många upprop cirkulerar och fylls på. Min vän som forskar i arbetarrörelsens historia skakade på huvudet och sa: ”Dom förstör hela infrastrukturen.”

Också gamla sår rivs upp. Flytten 2012, efter 110 år i arbetarrörelsens klassiska kvarter vid Norra Bantorget, till ett industriområde i Flemingsberg sågs av många som en degradering, och som ett bevis på att inom rörelsen kommersiella hänsyn numera är viktigare än ideologiska. Avskaffandet av arbetarpressen var också ett missgrepp som nu aktualiseras på nytt. De socialdemokratiska tidningar som hade grundats som lokala initiativ slogs ihop till ett enda bolag, A-pressen, som gick i konkurs, varefter tidningarna köptes upp av konkurrenterna för att mjölkas på presstöd. Ett annat exempel, som dock kanske har fått ett lyckligt slut, var när Brunnsviks folkhögskola utanför Ludvika övertogs av skumma affärsmän och till slut fick läggas ned. Biblioteket ”Bokstugan” magasinerades efter en hjältemodig räddningsinsats men har i dagarna återuppstått, till stor glädje för många, och folkhögskolan är igång igen, om än utspridd på många platser.

Två problem löper samman i denna sorgliga historia.

Det ena är generellt och handlar om att institutionernas underfinansiering till slut går ut över kunskapen. Chefer som inte förstår verksamheten utan istället är företagsekonomiskt skolade ser historiska samlingar som ett förvaringsproblem och inte som levande kunskap. Budgetar som inte tar ansvar för att kompensera ökade omkostnader kan verka rimliga och förnuftiga på kort sikt, men verkställer en urholkning som till slut kan göra hela verksamheten meningslös.

Det andra problemet har med politikens personlighetskris att göra. I jagandet efter röster och opinioner, med tillhörande intriger och maktkamper, kan den egna historien bli en belastning, något som bör tonas ner för husfridens skull.

Men den politiska och fackliga historien har också en annan och mer ärofull sida: en pågående strid om hur medborgarna ser på samhället och om vem som har rätt att beskriva det. Detta har jag lärt mig i böcker av den franske historikern Jacques Rancière, väl representerad på ARAB. Han sätter in dokumenten och böckerna i en vidare tolkningsram, som med särskild tonvikt på olika mediers funktionssätt kartlägger de historiska villkoren för att komma till tals om sin egen verklighet. I Rancières efterföljd verkar den norske historikern Anders Johansen. Hans nyutkomna monumentalverk Komme til orde. Politisk kommunikasjon 1814–1913 (Universitetsforlaget) skulle ha varit ett självklart inköp på ett levande ARAB. Den skildrar framväxten av den politiska offentligheten på 950 sidor. Där finns följande resonemang, i ett kapitel om förra sekelskiftet:

I nationens självförståelse handlar det om att skapa och ta tillvara en ursprunglig särprägel som förts vidare av tidigare generationer – men mer avgörande är en nutidserfarenhet som gör det möjligt att landsmän kan upplevas som samtidiga. Det är inte kulturarvet som lägger grunden för den upplevelsen, utan – till att börja med – dagstidningen, med sina telegrafiska nyheter. [sid 793]

Striden om verklighetsbeskrivningen är alltså enligt Johansen framförallt färskvara. När vi med ständigt förfinad kunskap vänder oss till historien möter vi andra slags samtider livs levande, och därför desto mer relevanta som jämförelse och kanske inspiration.

En högersinnad bekant frågade lite avundsjukt varför vänstern alltid har varit bättre på bokutgivning och ideologiproduktion. Jag svarade att historiskt sett handlar det om en rörelse som kämpat i underläge och därför måst anstränga sig desto mer för att synas och kanske påverka. Men jag var samtidigt tvungen att medge att beträffande striden om verklighetsbeskrivningen har vänstern numera hamnat i bakvatten, trots stor dominans inom många akademiska ämnen, och trots flitigt och grundligt tankearbete, åtminstone utanför partiapparaterna. Det är som om vi numera verkar på en sidoarena, medan den stora finalen om hegemonin pågår någon annanstans, där vi inte har mycket att hämta. Initiativet ligger snarast hos nationalisterna. Desto större anledning att fortsätta hålla kontakten med historien, inte minst för att kunna tolka de politiska motsättningarna – såväl förr som idag – inte som en tävling med vinnare och förlorare, utan som den process som låter samhället förnyas och växa under ständigt nya omständigheter.

John Swedenmark är översättare och var 2004–2014 kulturredaktör på LO-Tidningen, som övertog namnet Arbetet när den anrika tidningen i Malmö lades ned.

Mest lästa just nu

1) En svensk intifada av Annika Borg

2) Utan historisk förankring av John Swedenmark

3) Ett högt pris att betala av Erik W Larsson

4) Propaganda och tystnad av Inger Enkvist

5) Allt förklarade allting av Johan Frostegård

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ett högt pris att betala av Erik W Larsson

2) Allt förklarade allting av Johan Frostegård

3) En svensk intifada av Annika Borg

4) En osynlig epidemi av Elisabeth Braw

5) Utmanare i rutten bransch av Anders Mathlein

NR 2 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...