VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Vi får ta oss tid

Av Nicklas Berild Lundblad

Framtiden beskrivs som ett system i kollaps. Mera realistiskt och hoppfullt är att se den som ett gemensamt projekt.

Den 23 januari i år ställdes domedagsklockan fram. Denna symbol för hur nära slutet mänskligheten står har under 73 år aldrig tidigare placerat oss så nära undergången. Vi är nu 100 sekunder från midnatt. Accelererande klimatförändringar, nymornat kärnvapenhot och oförutsägbar teknik citerades alla som anledningar till att mänsklighetens framtid nu ser mer dyster ut än någonsin tidigare. Klockan sätts av en grupp vetenskapsmän och årets drastiska framflyttning beslutades redan i november – före Irankris och pandemier. Under presskonferensen försökte en celeber grupp politiker och vetenskapsmän förmedla allvaret i situationen. Den förre kaliforniske guvernören Jerry Brown illustrerade det bäst när han förklarade att vi måste ta saker och ting på allvar, nu, eftersom vi befinner oss 100 minuter från domedagen. Mary Robinson, tidigare president på Irland, lutade sig fram och viskade sekunder. Browns svar summerade upp ögonblicket fint:

– ”Seconds?” replied Brown. ”Well, it just shows you, we don’t even know what the hell we’re talking about! There’s Exhibit A of why we’ve got a problem! It is definitely more serious than minutes – it’s seconds.”

Domedagsklockans bild av världen som ständigt på väg mot undergången summerar upp den sköra framtidstro som vi lever med idag. Det vi kan göra är att försena undergången, inget annat. De olika risker som domedagsklockan representerar är alla djupt komplexa: geopolitiska spänningar, tekniska landvinningar och miljökatastrofer är stora systemiska hot som rullar in likt vemodet hos Monica Törnell.

Vi är alla fast i ett system som håller på att kollapsa.

Där finns något intressant att gräva i, i just bilden av världen och framtiden som ett system. Rättsfilosofen Paul W Kahn publicerade nyligen en bok i vilken han föreslog att vi kan lära oss mycket om hur juridiken fungerar genom att skifta mellan två olika perspektiv: system och projekt. Den som ser rätten som ett system tenderar att förhålla sig till den passivt, men den som ser rätten som ett projekt upplever att vi kan ta del i rättens utformning på olika sätt. För Kahn ligger en del av skillnaden mellan hur konservativa och liberala domare ser på rätten just i spänningen mellan dessa synsätt.

System och projekt är också användbara för att försöka förstå hur vi kan återvända till en mer realistisk framtidstro. När framtiden förvandlas till ett komplext och kollapsande system förlamas vi och framtidstron bleknar snabbt bort. Skulle man då inte kunna se världen som ett projekt också? Hur skulle det se ut?

Ett svar på den frågan byggs just nu i ett berg i närheten av Van Horn i Texas. Där konstruerar The Foundation for the Long Now en prototyp till en klocka som mäter tiden i tiotusenårscykler och klingar varje millennium. Klockan, som utformats av mångkonstnären Danny Hillis, vill öppna det långa nu som stiftelsen menar består i tiotusen år av historia och tiotusen år av framtid från idag.

Där domedagsklockan skildrar ett system som tickar ned mot ett oundvikligt slut öppnar det långa nuets klocka upp framtiden som projekt. Som svar på frågan om hur klockan skall kunna drivas i tiotusen år noterade Hillis att det var uppenbart: den måste regelbundet vridas upp. Endast mänsklig omsorg kan skapa en lång framtid.

En realistisk framtidstro bygger på att vi lyckas skifta perspektiv på framtiden från det kollapsande systemet till det öppna projektet, alltså. Men det är allt annat än enkelt att omsätta i politik. Särskilt som det är mycket framgångsrikt att skildra samhället som ett kollapsande system. Den politiska strategi som bygger på systemsynen måste bara erbjuda antingen en eskatologi eller en reträttplats – en framtida utopi bortom kollapsen eller en trygg plats i det förflutna som vi kan återvända till. Ett ekoparadis, en socialistisk dröm, den varma familjen eller den starka nationen – som politiska tyngdpunkter är dessa bilder kraftfulla och effektiva, och idag sker mycket av konkurrensen om väljarna på just denna arena.

Systempolitiska agendor är mycket effektiva, men det blir snabbt konkurrens om vem som har bäst biljetter till utopin eller reträtten.

Alternativet, en politik byggd på tanken om samhället och framtiden som projekt, är alltmer sällsynt. Här finns dessutom två diametralt olika perspektiv. I det ena är det politiken som skall driva projektet och leda det, ett folkhem skall konstrueras (den gamla socialdemokratin var ett mästerligt projektpolitiskt parti) och staten vet bäst hur. I det andra skall politiken möjliggöra projektet, men det skall drivas av entreprenörer och innovation – som i sin tur vidare öppnar samhället i sin helhet för fler projekt. Här ligger en skiljelinje som traditionellt sett delat höger och vänster, men som idag spelar mindre roll eftersom det projektpolitiska rummet är nästan tomt.

En realistisk framtidstro kräver emellertid inte bara ett projektpolitiskt perspektiv, utan också något mer utmanande: en samhällelig organisation av mening. Framtidstro – den sorts framtidstro som bygger katedraler – fordrar att vi upplever det vi gör som meningsfullt. Mening och tid är nära förbundna, och som sociologen Hartmunt Rosa noterat så leder accelerationen i vår tid till att det blir allt svårare att hitta institutioner som organiserar tiden på ett sådant sätt att vi kan skapa mening. De en gång intergenerationella perspektiven kollapsar i accelerationen till intragenerationella och sekulariseringen sveper undan den organisation av mening som religionen erbjöd.

Vi saknar en social infrastruktur för mening och då söker vi den istället i identitet. I systempolitiken förvandlas identiteten till en stamtillhörighet och offermentalitet – knappast idealiska förutsättningar för framtidstro.

Vår realistiska framtidstro vilar alltså på ett skifte till projektpolitik, en social infrastruktur för mening och kanske också – till sist – på insikten att en avsaknad av framtidstro kan vara rationell och baserad på verkliga problem som vi måste gripa oss an, och inte kapitulera inför. Sverige står idag inför ett antal reella utmaningar där en sjunkande framtidstro kan uttrycka en insikt om det arbete som återstår.

Då måste vi se den sjunkande framtidstron som en utgångspunkt och inte ett slutomdöme. Som ett skäl att handla och inte en ursäkt för raljant resignation.

Nicklas Berild Lundblad är fil dr i informatik.

Mest lästa just nu

1) En svensk intifada av Annika Borg

2) Utan historisk förankring av John Swedenmark

3) Ett högt pris att betala av Erik W Larsson

4) Propaganda och tystnad av Inger Enkvist

5) Allt förklarade allting av Johan Frostegård

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Med monopolen i levande minne av PJ Anders Linder

2) En svensk intifada av Annika Borg

3) De rätta orden av Henrik Nilsson

4) Vinden ur seglen för flaggskeppet av Stephen Castle

5) När frosten nalkas av Jenny Sonesson

NR 2 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...