VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Sanningen svider

Av Jörgen Huitfeldt

Medierna har återupprepat missuppfattningar och låtit tveksamma och rent felaktiga påståenden om migrationen stå oemotsagda. Priset betalar vi nu i form av växande invandringsmotstånd och minskat förtroende för medierna.

Medierna spelar en avgörande roll för hur opinionen formas kring viktiga samhällsfrågor. Inte minst är det via dessa som politiker och andra beslutsfattare tar del av medborgarnas åsikter – vad de ser som problem i samhället och vilka av dessa som de uppfattar som viktigast eller mest akuta. Medierna fungerar, sociala medier som Facebook och Twitter till trots, fortfarande som en länk mellan dem som styr och dem som blir styrda. Därför är det av vitalt intresse för en demokrati att medierna i allmänhet uppfattas som trovärdiga av befolkningen.

2015 ställde SOM-institutet svenska folket inför följande påstående: ”Svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.” Det visade sig att över hälften av de tillfrågade (54 procent) helt eller delvis höll med om det, medan bara drygt en fjärdedel (27 procent) menade att påståendet var helt eller delvis felaktigt. När samma fråga ställdes ett år senare – det vill säga efter flyktingkrisen och den debatt som då rasade kring svensk migrationspolitik – instämde så många som två tredjedelar (65 procent) av de tillfrågade helt eller delvis. Bara 23 procent ansåg att påståendet var helt eller delvis felaktigt.

I just frågan om migrationens konsekvenser är förtroendet således allvarligt skadat. Någon annan slutsats kan inte dras om så många som två av tre medborgare anser att medierna inte berättar sanningen om detta. Varför?

Fenomenet har diskuterats flitigt sedan mediernas rapportering i kölvattnet av händelserna 2015 successivt började anpassas till en mer högljudd invandringskritisk opinion. Så det är något av en utmaning att komma med något nytt i ämnet. Hur medierna agerar och hur de bidrar till opinionsbildningen är en mycket komplex process där påverkan ofta sker subtilt. Exempelvis kan forskning och rena fakta som går på tvärs med en allmän uppfattning inom journalistkåren ha svårt att få fäste. Genom att ta några exempel på sådan forskning och sådana fakta hoppas jag kunna belysa varför förtroendet för medierna i så hög grad har sjunkit hos allmänheten.

Men innan dess skulle jag vilja påminna om journalistikhistorikern Daniel Hallins klassiska modell för att beskriva vad som styr journalisters agerande.

Hallin delar in frågor, företeelser och problem i tre olika sfärer: konsensus, legitima konflikter och avvikelser. Frågor som befinner sig i den första sfären är sådana där det finns en grundläggande enighet i samhället – åsikter, värderingar och företeelser som ingen eller få ifrågasätter. Exempelvis att planeten jorden är rund. När journalister rapporterar om denna typ av frågor eller händelser känner de inget behov av att låta olika sidor komma till tals eller att kritiskt ifrågasätta. Tvärtom reproducerar de den rådande uppfattningen genom att låta dessa värderingar prägla rapporteringen som självklarheter. Journalistiken gör likadant när det gäller sfären av avvikelser, men på motsatt sätt. Frågor, värderingar eller personer i denna sfär ligger bortom sådant som det är legitimt att göra journalistik om; de får ingen plats i rapporteringen just därför att samhället i stort definierar dem som alltför avvikande. Den som exempelvis hävdar att månlandningen 1969 aldrig har inträffat utan var en gigantisk iscensättning i en av Hollywoods filmstudior skulle med god marginal hamna i den sfären.

I sfären för legitima konflikter finns allt det andra: Är det bra eller dåligt att höja skatten? Ska välfärden vara gratis för alla eller ska man som medborgare förutsättas betala en större del av vård och omsorg ur egen ficka? Och så vidare.

Jag har funderat och reflekterat kring hur migrationsfrågan har bevakats av mig och andra journalister genom åren och kommit fram till att ett antal grundläggande påståenden om hur Sverige påverkas av invandring länge befann sig i sfären för konsensus när de istället borde ha varit i sfären för avvikelser, eller i vart fall i den för legitima konflikter.

Ett av dessa påståenden är att asylinvandringen till Sverige skulle vara lönsam. Professor Jan Ekberg kunde redan på 1990-talet visa att invandringen – i strikt nationalekonomiska termer – var lönsam så länge den i huvudsak utgjordes av arbetskraftsinvandrare och att den i takt med ökande flyktinginvandring blev alltmer olönsam. Åtminstone om man undersöker hur den offentliga sektorn omfördelar skattemedel mellan invånarna.

I en uppföljande ESO-rapport från 2009 skriver han:

Sammanfattningsvis visar resultaten att den offentliga sektorn fram till omkring 1980 årligen omfördelade inkomster från invandrare till infödda. Under denna period hade invandrarna ett gott sysselsättningsläge och en i detta perspektiv gynnsam ålderssammansättning. […] I takt med att invandrarnas sysselsättningsläge försämrades minskade den årliga intäkten för att nå ett noll-läge i mitten/slutet av 1980-talet. Under 1990-talet övergick nettointäkten till en nettokostnad, dvs. en inkomst- omfördelning från infödda till invandrare.

Vid seklets slut omfördelades årligen mellan 1,5 och 2 procent av Sveriges BNP från inrikes födda till utrikes födda via den offentliga sektorn varje år. Ingenting tyder på att den siffran skulle ha sjunkit under 2000-talets första decennier. Detta skulle med dagens BNP innebära en kostnad för skattebetalarna på mellan 63 och 84 miljarder kr. Dessa rön har sedan bekräftats gång på gång av andra forskare och borde därmed vara okontroversiella. Joakim Ruist kom exempelvis 2018 fram till att en asylinvandrare i genomsnitt kostar ungefär 74 000 per år under sin livstid i Sverige.

Således borde alltså påståendet: ”Asylinvandringen är lönsam för Sverige” av journalisterna bemötas ungefär på samma sätt som ”jorden är platt”. Istället har det länge varit tvärtom. De debattörer som kommit med sådana påståenden ifrågasattes sällan utifrån saklighetsskäl utan på sin höjd tussades de ihop med någon som hävdade motsatsen. Med andra ord har påståendet om den lönsamma invandringen befunnit sig någonstans i gränslandet mellan konsensus och legitim konflikt.

Frågan är varför när forskningen säger något annat.

Ett ytterligare och delvis besläktat påstående handlar om demografin. ”Sverige har egentligen inget val. Vi måste ha en relativt stor invandring för att klara av trycket från en åldrande befolkning.” Detta har definitivt – under många år och i viss mån fortfarande – behandlats som ett ”jorden-är-rund-påstående”. Men vad säger forskningen? Det tycks inte finnas något stöd för ett sådant påstående enligt flera demografiska experter.

Skälet är egentligen logiskt. Även de som invandrar hit – också om de snabbt skulle komma i arbete – blir själva gamla och behöver vård och pensioner. För att bibehålla försörjningskvoten intakt måste vi då ha en ännu större invandring. Och så vidare.

Martin Kolk, docent i demografi vid Stockholms universitet, beskrev det så här i Svenska Dagbladet:

Demografer har sedan länge dokumenterat att ökad invandring inte kan balansera en åldersstruktur på sikt i ett land där medellivslängden ökar [...] forskarna visar att för att hålla Sveriges åldersstruktur år 2015 konstant fram till år 2080 så behövs 38,1 miljoner nettoinvandrare under perioden, och Sveriges befolkning 2080 blir 54,6 miljoner. Det rör sig alltså om en befolkningsökning på 450 procent.

Likväl upprepas detta påstående gång på gång av politiker, myndighetschefer och opinionsbildare som vore det lika självklart som att jorden är rund. Och journalister som ställs inför detta påstående agerar därefter. De invänder sällan eller aldrig vilket leder till att publiken bibringas uppfattningen att det självklart ligger till så.

Frågan är varför om forskningen säger något annat.

Ett tredje exempel är påståenden om asylinvandrares höga utbildningsnivå som – inte minst under migrationsvågen 2015 – upprepades många gånger. I gruppen av invandrare från Syrien, Irak, Afghanistan, Somalia och Eritrea skulle det finnas många högutbildade som Sverige behövde. Ingenjörer, läkare, sjuksköterskor och så vidare. Sveriges Television talade om ett veritabelt ”kompetensregn” som väntade Sverige:

I Sverige sker just nu en massiv import – av kunskap. Av de flyktingar som kommer till Sverige har många med sig universitets- och högskoleutbildningar. En utländsk examen måste godkännas av universitets- och högskolerådet, UHR. Och myndigheten har aldrig haft fler ansökningar än nu.

Det var naturligtvis inte helt felaktigt. Det fanns onekligen en hel del högutbildade människor bland migranterna från Mellanöstern och Afrika. Men det intressanta är förstås hur den genomsnittliga utbildningsnivån hos hela gruppen migranter ser ut jämfört med genomsnittsnivån hos alla som redan finns i landet de migrerar till. Är den lägre dras utbildningsnivån i genomsnitt ned, är den högre dras den upp. Enligt SCB:s statistik hade det dessvärre varit mer korrekt att tala om ett inkompetensregn om man över huvud taget skulle använda sig av den typen av metaforer när man talar om människor. För den stora skillnaden i utbildningsnivå mellan utrikes och inrikes födda är inte andelen högutbildade. Den är nämligen ungefär lika stor. Den avgörande skillnaden är istället andelen mycket lågutbildade som är mer än dubbelt så stor hos utrikes födda.

Detta var inte särskilt svårt för SVT att kolla upp om man verkligen hade velat. Istället valde man att utgå från hur många som ansökt om att få sina utländska utbildningar godkända hos universitets- och högskolerådet, UHR. Om mängden invandrare ökar är det tämligen logiskt att även mängden sådana ansökningar gör det. Men hur det påverkar befolkningens utbildningsnivå som helhet säger det förstås ingenting om.

Det finns en ytterligare – av journalister ofta negligerad – faktor som gör att utbildningsnivån hos utrikes födda inte nödvändigtvis säger så mycket om vad dessa kommer att arbeta med i Sverige. Spetsutbildningar som de till läkare eller ingenjörer har ofta visat sig vara svåra att få validerade, vilket i sin tur leder till att högutbildade invandrare hamnar i helt andra arbeten än dem som de har utbildat sig till i hemlandet. Och även de som får sina utbildningar validerade kan möta svårigheter på grund av diskriminering på den svenska arbetsmarknaden. De flesta av oss har nog träffat läkare eller ingenjörer från Mellanöstern och Afrika som försörjer sig som taxichaufförer eller servitörer.

Att istället för att titta på sysselsättning undersöka förvärvsinkomster bland flyktinginvandrare kan ge en fördjupad bild. När Finanspolitiska rådet gjorde just detta 2016 fann det bland annat att:

Andelen högutbildade flyktinginvandrare som var sysselsatta efter sju år uppgick till 60 procent. Fyra av tio var alltså fortfarande inte i sysselsättning efter sju år i Sverige.

Bland de 60 procenten som var sysselsatta låg den genomsnittliga förvärvsinkomsten på 250 000 kr per år.

Jämfört med en färdig specialistläkare som i genomsnitt tjänar 767 000 kr per år eller en civilingenjör med tio års erfarenhet som lyfter 540 000 kr per år är det således stor skillnad.

Detta är inte särskilt svåra siffror att ta fram. För mig tog det några minuter. Ändå behandlades påståenden om kompetensregn och en injektion av högutbildade till Sverige som en okontroversiell sanning.

Frågan är varför när siffrorna säger något annat.

Ett sista påstående som ofta framförs är att asylinvandringen visserligen kan innebära en viss kostnad för skattebetalarna – åtminstone på kort sikt – men att vi genom vår allmänna öppenhet tjänar så mycket på arbetskraftsinvandringen att det i stort sett går på ett ut. I en riksdagsdebatt svarade statsminister Stefan Löfven på en fråga från Jimmie Åkesson om varför antalet beviljade uppehållstillstånd även 2019 var så relativt stort (119 577) samtidigt som regeringen kommunicerar budskapet att invandringen kraftigt stramats åt:

När Jimmie Åkesson räknar upp siffror på över 100 000 – då räknar han också in egna företagare, gästforskare, civilingenjörer, IT-designers. Det är de människor som vi behöver här i landet.

Den som studerar siffrorna över beviljade uppehållstillstånd förra året lite närmare finner att andelen arbetskraftsinvandrare (exklusive deras anhöriga) uppgick till 19 procent. Och bland de kategorier som Stefan Löfven särskilt höll fram utgjorde arbetskraftstillstånden för yrken med krav på högskolekompetens 7 procent av samtliga beviljade uppehållstillstånd. Gästforskarna stod för 1 procent, de egna företagarna för 0,8 promille.

Jag har efter varje exempel på felaktiga eller tveksamma påståenden som behandlats som självklarheter eller möjligen debattämnen retoriskt ställt frågan: Varför?

Under mina 23 år som journalist har jag sällan eller aldrig stött på kolleger som medvetet vill desinformera sin publik. Ibland har jag visserligen mött kolleger som alldeles uppenbart har sökt sig till yrket för att frälsa människor till att dela samma övertygelser som de själva gör kring feminism, miljöfrågor eller något annat de brinner för. Men dessa journalister tillhör trots allt undantagen. Efter att ha funderat mycket kring detta har jag kommit fram till att den enklaste förklaringen sannolikt är den bästa.

Sverige är visserligen världens kanske mest sekulariserade land. Men det innebär inte att det djupt mänskliga behovet av att tro på något större – en idé, en moralisk värdegrund, något som definierar mig som människa – har upphört. Och på vissa områden i samhällsdebatten finns detta med. Man vill helt enkelt inte tro på uppgifter om att invandring inte lönar sig ekonomiskt, att den inte behövs för att förbättra vår åldersstruktur eller att det inte i första hand handlar om migranter som vår arbetsmarknad behöver. Man vill inte ta till sig sådana uppgifter. Och man vill inte heller sprida dem. Detta eftersom man har en övertygelse, ja eftersom man sedan barnsben har lärt sig, att invandring, även om den kan innebära en del svårigheter i början, är något som i grunden är bra. Något som vi måste ha och som gärna får vara stor.

Det knepiga med tro är att den troende inte är särskilt benägen att förutsättningslöst söka fakta – oavsett vad den leder till för slutsatser. Tvärtom tenderar den troende att söka sig till källor och auktoriteter som stöder den egna tron – oavsett vad dessa källor och auktoriteter har för grund för det de påstår. Jag tror också att det har funnits en oförmåga att skilja på individer med invandrarbakgrund som man kanske känner, är god vän med eller beundrar och själva policyfrågan invandring på makronivå. Att man – genom att lyfta fram argument eller fakta som talar emot en stor asylinvandring som policy – på något sätt kränker eller ifrågasätter sin väns eller förebilds rätt att vistas i Sverige. Såväl tro som den här typen av sammanblandning mellan den privata och den offentliga sfären är mänskliga beteenden. Men som grund för journalistiken på ett område som tycks bli alltmer avgörande för Sverige och Europa är den osund.

Detta tycks också en stor del av publiken ha förstått vilket i sin tur har påverkat förtroendet för journalistkårens förmåga att rapportera sakligt och förutsättningslöst i frågor om migration. Ska förtroendet återvinnas är det dags för journalisterna att lämna sin tro hemma när de går till jobbet.

Att lyfta fram tveksamma eller felaktiga påståenden som obestridliga fakta för att på så sätt påverka människors attityder till invandring i positiv riktning är en kortsiktig och farlig strategi. För ingen reagerar positivt på upplevelsen av att ha blivit förd bakom ljuset. Och precis som migrationsforskaren Joakim Ruist flera gånger har framhållit är idén om att invandringsmotstånd i första hand skulle handla om pengar troligen felaktig. Sannolikt är en stor andel av befolkningen faktiskt fortsatt beredd att ta emot ett ganska stort antal asylinvandrare om det inte känns helt okontrollerat och om politiker och medier vädjar till solidariteten snarare än egenintresset.

Jörgen Huitfeldt är chefredaktör i Kvartal.

Mest lästa just nu

1) En historia om känslor av Joel Halldorf

2) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

3) Fler dör av krossat hjärta av Lars Åke Augustsson

4) Revolutionen passerar Stockholm av Emil Uddhammar

5) Se om ditt eget hus av Torbjörn Elensky

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Livets mångfald och mysterium av PJ Anders Linder

NR 3 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...