VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

En dag bland livets alla dagar

Av Henrik Nilsson

Octavio Paz essäer är en veritabel skattkista att ösa ur. Nu har ett urval av dem kommit på svenska.

För några år sedan besökte jag Octavio Paz barndomshem. Det är beläget i Mixcoac, som i början av 1900-talet var en by men numera sedan länge är sammanvuxet med mångmiljonstaden Mexico City. Huset såldes för många år sedan och omvandlades till ett dominikankloster, men det går att besöka det kapell som en gång utgjorde farfaderns bibliotek. Att träda in i detta rum – som under författarens uppväxt sägs ha rymt 10 000 volymer – var som att nå själva källsprånget till den rika föreställningsvärlden hos en av 1900-talets verkligt stora poeter och intellektuella. Detta bibliotek lade grunden till en bildning och perspektivrikedom som förbluffar inte enbart i ett latinamerikanskt perspektiv. Författaren har själv berättat om platsens betydelse i sin Nobelföreläsning Sökandet efter nuet 1990.

Trettio år har alltså förflutit sedan Octavio Paz (1914–1998) som första och hittills enda mexikanska författare tilldelades Nobelpriset i litteratur. I Latinamerika är han alltjämt en ofrånkomlig referenspunkt. På våra breddgrader torde han inte längre höra till de mest lästa Nobelpristagarna. Så är ofta fallet med utövarna av hans dubbla domän – poesin och essäistiken. Våra inhemska poetiska konjunkturer har dessutom sedan länge avlägsnat sig från den bildrika modernism som Paz utgår ifrån. Därtill har han ett rykte om sig att vara något av en ”författarnas författare”. Helt missvisande är inte denna syn; det rör sig om en tänkande poet med hisnande intellektuellt djup. Ändå skulle jag inte beskriva honom som svårläst. När jag själv upptäckte Paz som gymnasist bländades jag av hans metaforer och sinnlighet. Först senare skulle jag också successivt börja tillägna mig de filosofiska och mytologiska dimensionerna i hans verk. Så är det med Paz; man kan läsa honom på ett både ögonblickligt och långvarigt sätt.

Octavio Paz samlade verk på spanska upptar fjorton volymer på vardera runt fem hundra sidor. Allting med en språklig skärpa och koncentration som vore formuleringarna skurna med en kniv av obsidian. För att knyta an till den vulkaniska bergart som spelade en viktig roll i de förcolumbianska kulturer som Paz refererade till. Här återfinns allt från långdikten Till klarhet (på svenska 1982) och prosadiktsamlingen Örn eller sol? (1991) till den klassiska essän om mexikansk identitet Ensamhetens labyrint (1994). Det finns emellertid en stor mängd essäer som har förblivit oöversatta hos oss; en veritabel skattkista att ösa ur. Jag skulle exempelvis gärna se att Paz innerliga text om ett möte med Robert Frost i Vermont 1945 fann sin väg till svenska läsare.

Det måste därför ha varit något av ett kärleksarbete för Paz långvariga översättare och tillika vän Lasse Söderberg att göra det urval essäer som nu föreligger på svenska under titeln Till analogins lov (Ellerströms). Essäerna sträcker sig över fem decenniers produktion och behandlar ofta poesin och andra poeter – men också exempelvis konst (Picasso, Miró och Munch), fotografi och film. I sitt förord poängterar Söderberg Paz rörlighet i geografisk, konstnärlig och intellektuell mening. En mexikansk kritiker har sagt att Paz ”mexikaniserade surrealismen”; det är bara en av de estetiska broar som han slog i sitt verk. Flera av texterna handlar om surrealismen och om dess förgrundsgestalt André Breton. Paz hade täta kontakter med rörelsen under sin vistelse i Paris efter kriget, när dess storhetstid var förbi men glöden fortfarande kunde ”antända fantasin och värma anden”. Med avseende på den subversiva karaktären i Luis Buñuels filmer talar Paz om hur ”de spöklika konventioner (sociala, moraliska och konstnärliga) som vår verklighet bygger på rasar samman så snart poesins hand snuddar vid dem”. Det skulle lika väl kunna ha varit en karaktäristik av hans egen konstnärliga utgångspunkt.

Så fort upproret stelnade i dogmatism eller förtryck var dock Paz redan på väg någon annanstans. Om hans vördnad för Breton är påtaglig rymmer essän om Sartre desto fler invändningar. Dessa grundar sig inte bara på fransmannens rättfärdigande av kommunistiska tyrannier – ”för honom lyste aldrig verklighetens sol” heter det i en frätande formulering. Under ett samtal med Sartre gör Paz dessutom en besvärande upptäckt; kollegan har i själva verket inte läst de spanskspråkiga författare han brukar referera till utan endast andras sammanfattningar av deras verk. Att ta intellektuella genvägar, att på ett sådant vis använda litteraturen enbart som ett verktyg eller en illustration var helt främmande för den mexikanske författaren. Hans krav på hur man läser var istället både passionerat och strängt på ett sätt som kan föra tankarna till en annan stor intellektuell, den nyligen bortgångne litteraturhistorikern George Steiner.

Essäsamlingens titel Till analogins lov ger en nyckel till de tankemässiga språng som texterna rymmer. Oavsett om det rör sig om att definiera likheterna mellan Pablo Picasso och dramatikern Lope de Vega eller om att avtäcka den franske diktaren Jules Laforgues inflytande på såväl anglosaxiska som spanskspråkiga poeter – som därmed kom att bli sinsemellan besläktade utan att veta om det. Av alla skiljetecken fanns ett som Paz tycktes använda sig av med en särskild förtjusning: kolonet. Det representerar den korta andhämtningen före sammanfattningen, analogin, syntesen; det bultande hjärtat i hans språkliga universum.

Också resonemangen kring översättningskonsten knyter an till analogins princip. För Valéry handlade den idealiska diktöversättningen om att med andra medel åstadkomma snarlika effekter. För Paz råder ”en ständig och ömsesidig befruktning” mellan att översätta och att dikta. Han påminner om att de stora skapande perioderna i Västerlandets poesi har föregåtts eller åtföljts av korsningar mellan olika poetiska traditioner. Bland Paz egna tolkningar finns för övrigt en antologi med fyra svenska poeter – Harry Martinson, Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren – som han gjorde tillsammans med Pierre Zekeli i början av 1960-talet.

Den text som hos mig lämnar längst efterklang i det här urvalet är bokens sista, ”Ögonblicket och kalendern”. Den publicerades först i den franska tidskriften Le Nouvel Observateur 1994 och i Paz egen tidskrift Vuelta året därpå. Det finns här en livfull konkretion, en personligare och vardagligare ton, som de flesta av de andra essäerna saknar. Uppdraget var att skriva om en helt vanlig dag i strömmen av dagar. Poeten ser ut genom sitt fönster medan skymningen faller över Mexikodalen och tänker på timmarna som har förflutit sedan en fågel på terrassen väckte honom på morgonen. Essän är skriven med lättare hand än de andra, men låter oss också komma närmare författaren och hans tid – den innefattar det mexikanska och europeiska nyhetsflödet, några reflektioner om de spanska guldåldersdiktarna och mynnar ut i en sublim betraktelse över ögonblickets betydelse: ”Ögonblicket är det som passerar. Historiens levande väv är dess baksida. Tack vare ögonblicket tynger seklen mindre och det förflutna krossar oss inte. Ögonblicket genomborrar tiden och befriar oss från dagarnas, månadernas och årens kedja.”

När jag läser sådana rader påminns jag om varför jag en gång började läsa Octavio Paz. Hans verk fortsätter att utsöndra betydelser också på den här sidan av millennieskiftet.

Mest lästa just nu

1) Rationalitetens rötter i religion av Torbjörn Elensky

2) Jihad mot etablissemanget av Karin Henriksson

3) Denna svåra insikt av Bengt Ohlsson

4) Skäl för pessimism av Blanche Sande

5) Kapplöpning på stället av Ulla Gudmundson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Man älskar den gamle skurken av Lars Lönnroth

2) Allt är inte kommunikation av Alfred Sjödin

3) Blanda boendet av Simon Westberg

4) Livet någon annanstans av Susanna Birgersson

5) När allt avstannar av Annika Borg

NR 4 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...