Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger dom är vals
Och stämmer inte alls.

Fast där Fugelstad oroade sig för koloxidförgiftning, prostitution och vätebombsarméer hoppas dagens refrängsångare på att covid-19 ska bana väg för en bättre och ädlare värld. Smittan ställer flygplansflottorna på marken, bilarna i garagen och minskar utsläppen från kraftproduktion och fabriker. Regeringar och parlament hamnar i händelsernas centrum och reglerar och spenderar så att det står härliga till. Tillväxtmotståndare och statskramare vädrar morgonluft: De kallade oss drömmare, men krisen visar att det verkligen är möjligt med stora förändringar.

Jodå. Det är bara det lilla abret att de stora förändringarna inte är stora förbättringar utan stora försämringar. Tvärstoppet i ekonomin kommer att få dramatiska konsekvenser såväl socialt som hälsomässigt för många människor även i den rikare delen av världen. Den amerikanska arbetslösheten har i skrivande stund nått upp i 15 procent och växer snabbt, och man kan bara ana misären som kommer att följa i dess spår. Södra Europa har redan prövats hårt och kommer att prövas än hårdare när notorna för pandemin ska betalas. You’ve ain’t seen nothing yet.

I fattigare länder innebär det livsfara redan på kort sikt att handel och utbyte upphör. Daglönare utan buffertar drabbas ögonblickligen när samhällen stänger och kunder och uppdragsgivare försvinner. Hur ska de betala sin mat? Mängder av anställda förlorar jobbet, remittenserna från anhöriga ebbar ut. Att ”ingenting är längre som förut” väcker inte spänd förväntan utan förtvivlan och skräck.

De som gör sig föreställningar om Krisen som en möjligheternas moder tar sällan med krisens offer i kalkylerna.

Det är angeläget för framtiden att mänskligheten bränner långt mindre av olja och kol, och det finns områden där statsmakten behöver agera med större skärpa och pondus än förut. Men tesen att det är nolltillväxt och politisering som våra samhällen behöver håller inte på att bekräftas i detta nu, den håller på att vederläggas i grunden.

Men Himalaya då? Att människor i norra Indien kan se bergen från långa avstånd för första gången på åratal? Är inte det fantastiskt? Jo, men sannolikt i mindre grad för dem som just förlorat sin utkomst och gett sig av till fots mot oklara öden i hemtrakterna som de en gång lämnat.

Inte ens naturen blir någon entydig vinnare. Nyligen nåddes jag av ett budskap från naturvårdsorganisationen Fauna & Flora International, som erinrar om hur sammantvinnade djurens och människans villkor har blivit. Perspektivet har inte kommit fram så värst väl i svensk rapportering, varför jag återger några rader:

Vi hade redan sett den illegala handeln med afrikanska elefantdelar stiga till industriella nivåer. Vi hade redan nått punkten där tjuvjägare skjuter med maskingevär från helikoptrar ner i hjordarna. Vi slet redan med att försäkra oss om nog med skydd, nog med finansiering och nog med stöd för att bekämpa det.

Världen höll redan på att få slut på elefanter att skydda.

Men det blev just värre, eftersom vi just har förlorat ett av de mest kraftfulla verktygen i vårt bälte.

Turismen har finansierat så mycket av Afrikas naturskydd. Den bidrar med miljarder till kontinenten varje år och sysselsätter miljoner människor – ofta från några av de fattigaste områdena. Den betalar vakternas löner och ger potentiella tjuvjägare andra möjligheter. Den är ingen silverkula men när den sköts på rätt sätt är den otvivelaktigt en kraft för det goda.

Nu har den försvunnit. Helt och hållet.
Mer eller mindre över en natt.

Färre flyg innebär minskade utsläpp. Och färre elefanter. Det duger inte att kräva väldiga förändringar utan att ta in hela bilden.

Förhoppningarna om en annorlunda värld i krisens spår kommer till uttryck även på ett mer vardagligt plan i den svenska inrikespolitiken. Äntligen ska gamla hederliga höger-vänster-frågor som skatter, socialförsäkringar och arbetsmarknad återta sin rättmätiga plats i strålkastarljuset och de senaste årens fokus på integrationsproblem och brottslighet mattas av. Särskilt socialdemokrater men även moderater gnuggar händerna vid tanken. Inget är som att få kivas hemma på mammas gata.

Jag tror de tar ut glädjen i förskott.

Naturligtvis kommer mycket att handla om ekonomi och offentlig sektor. Hur ska staten få kontroll över utgifterna när verksamheter över hela samhällets bredd ropar på stöd och resurser? Ska skatterna höjas eller vore det tvärtom att skada företagens återhämtning och urholka hushållens köpkraft? Hur ska sjukvården komma ikapp? Hur kan äldreomsorgen reformeras till det bättre?

Färdriktningen är i motsats till vad många tycks tro inte given. Brister i omsorgen talar för större offentliga satsningar. Brister i beredskapen talar för att offentligt ansvar knappast är någon mirakelkur. Regeringen har plockat förtroendepoäng under krisens akuta skede, men när hanteringen ska utvärderas kan det bli oppositionen som drar det längsta strået. Politiken blir ny – och sig lik.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Och den kommer inte undan vare sig integration eller brottslighet, ty dessa frågor är sedan länge marginella endast i vissa politikers och opinionsbildares fantasier. För medborgarna förblir de centrala, i alla fall så länge verkligheten ser ut som den gör.

Att det har skrivits mindre om gängvåld under pandemin beror inte på plötslig pacifism hos den organiserade brottsligheten. Tvärtom har skjutningar och sprängningar snarare ökat än minskat i år jämfört med ifjol. När smittospridningen så småningom klingar av kommer krevaderna att höras allt tydligare och ta allt större plats på den gemensamma dagordningen.

På motsvarande sätt finns ingen möjlighet att ducka integrationen, allra helst som den är intimt sammanbunden med den heta höger-vänster-frågan arbetsmarknaden.

I en lika distinkt som klargörande studie, När blir utrikes födda självförsörjande (Entreprenörskapsforum) av Johan Eklund och Johan P Larsson, visar författarna att det traditionella sysselsättningsmåttet grovt överskattar invandrares anknytning till arbetsmarknaden. Det tar i själva verket 12–13 år för hälften att nå upp i den beskedliga inkomstnivån 12 600 kr i månaden efter skatt. ”År 2016 var drygt 600 000 utrikes födda i arbetsför ålder inte självförsörjande.”

Man kan bara ana hur bekymmersamt läget kommer att vara i höst efter ytterligare år av hög invandring samt de varsel-, konkurs- och uppsägningsvågor som följer i coronakrisens spår. Risken är överhängande för ökat utanförskap och stigande sociala spänningar, och även om regering och riksdag sätter in betydligt mer ambitiösa utbildnings- och näringspolitiska åtgärder än hittills ska man ha rimliga förväntningar på vad dessa kan uppnå. Att ge samhället och staten andrum och rådrum genom en migrationspolitik som är vitt skild från dagens ter sig för mig som en självklarhet. Men att hoppas på enighet om saken lär visa sig lika fåfängt som att hoppas på den förlösande, smärtfria krisen. Vår nya sköna värld lär visa sig minst lika kantstött som den gamla.