Kontrollapparaten

Nicolas Chapuis, EU:s ambassadör i Kina, fick den 21 april ett telefonsamtal från Wang Luotong, generaldirektör för den avdelning inom Kinas utrikesministerium som sköter kontakterna med Europa. Wang var upprörd. Han hade fått nys om att European External Action Service (EEAS), i praktiken EU:s utrikesdepartement, var på väg att publicera en rapport om desinformation och covid-19.

Där stod bland annat att kinesiska myndigheter och medier spridit desinformation om coronaviruset. Det konstaterades även att landet försökte skylla ifrån sig ansvar och skuld för att bättra på Kinabilden utomlands. Wang lät nu Chapuis veta att om EU likt USA kritiserar Kina öppet på grund av viruset kommer Peking i sin tur att bjuda motstånd på samma vis som man gjort mot USA. Den kinesiska toppdiplomaten tillade att detta vore ”olyckligt”.

”Kinesisk centralmakt har en lång tradition av att förfalska nyheter och information. Den har dragits till sin spets under de drygt 70 år som kommunistpartiet styrt landet.”

Det var en av minst tre varningar som Kina enligt Financial Times (26/4) på kort tid utfärdade mot EU med anledning av rapporten. Yang Xiaoguang, ytterligare en tjänsteman inom det kinesiska utrikesministeriet med fokus på Europa, meddelade EU:s ambassad i Peking att publiceringen av rapportens slutsatser skulle innebära ”allvarlig skada” för relationen mellan Kina och Europa. Han underströk att en publicering skulle göra Peking ”mycket besviken” och ”mycket arg”. En tredje varning framfördes direkt till EU:s diplomater i Bryssel på hög nivå.

Varningarna fick EU:s utrikesrepresentant Josep Borrell att stoppa publiceringen för att se över språkbruket. När rapporten sedan släpptes den 24 april, ett par dagar senare än planerat, hade bland annat formuleringar om Kinas ”globala desinformationskampanj” strukits. Borta var också ett stycke om hur Kinas ambassad i Paris på sin hemsida publicerat falska uppgifter om att åldringar på franska vårdhem lämnades att ”dö av sjukdom och svält” under pandemin.

Debaclet visar på en ny ambition hos kinesiska myndigheter, nämligen att kontrollera narrativet kring bekymmersamma frågor internationellt på samma vis som man sedan länge är van att göra inrikes. Denna ambition har även uppmärksammats kring de politiska fånglägren för etniska minoriteter i regionen Xinjiang. Men covid-19 är det tydligaste exemplet hittills på hur regimen skriver om historien i realtid.

Kinesisk centralmakt har en lång tradition av att förfalska nyheter och information. Den har dragits till sin spets under de drygt 70 år som kommunistpartiet styrt landet. Efter att tiotals miljoner kineser dog av svält och överarbete under femårsplanen stora språnget (1958–1962) likviderades även kampanjens kritiker under den påföljande kulturrevolutionen. Strikt informationsmonopol över såväl traditionella medier som internet, gör att detaljerna kring massakern vid Himmelska fridens torg 1989 fortfarande är okända för den stora majoriteten av landets invånare.

Därför var det knappast överraskande när läkare och medborgarjournalister tystades av polis och lokala tjänstemän, då de på plats i Wuhan varnade för viruset redan i slutet av december. Särskilt sorgligt var läkaren Li Wenliangs öde. Efter att polis tvingat honom att underteckna ett dokument med förbud att fortsätta att tala om viruset, återgick Li till sitt arbete utan nödvändig skyddsutrustning. Han insjuknade snart i covid-19 och avled i början av februari.

Det kom heller inte som någon överraskning att statliga medier skickade hundratals journalister till de drabbade områdena för att rapportera om kampen mot viruset med fokus på självuppoffring och patriotism. Eller ens att Kinas centrala propagandadepartement redan i februari gav ut en bok om president Xi Jinpings resoluta åtgärder mot viruset, som enligt den statliga nyhetsbyrån Xinhua ”reflekterar över generalsekreterare Xi Jinpings hängivenhet till folket, hans känsla av uppdrag, hans långtgående strategiska blick och enastående ledarskap som ledare för en stormakt”.

Även tjänstemännen behöver påminnas om sin plats. I februari höll Xi personligen en telekonferens med 170 000 partikadrer, där han klargjorde att framgångarna i kampen mot coronaviruset återigen bevisar de tydliga fördelarna med kommunistpartiets ledarskap och ”socialism med kinesiska förtecken” som politiskt system.

Så långt allt väl och bekant. Men en betydande skillnad från exempelvis stora språnget eller massakern vid Himmelska fridens torg är att Kinas välsmorda propagandaapparat denna gång i större utsträckning även försöker prångla på omvärlden sitt narrativ. I slutet av februari publicerade Xinhua en intervju med en kinesisk medicinsk expert som menade att det inte är säkert att viruset har sitt ursprung i Kina bara för att det första fallet registrerades i landet.

Något som landets diplomatkår inte var sen med att plocka upp. Zhao Lijian, en ung och ambitiös diplomat som nyligen befordrats till vice ordförande för utrikesministeriets informationsdepartement, twittrade i mitten av mars ut att viruset planterats i Kina av amerikansk militär. Budskapet att viruset inte uppstod i Kina har sedan kablats ut av flera diplomater inför utländska journalister och organisationer, samt av flera ambassadörer i intervjuer med medier i länder där de är posterade.

Med sin aggressiva stil personifierar Zhao Lijian en ny generation kinesiska diplomater som kallas för ”vargkrigare”, i en referens till en patriotisk actionfilm. Dessa konfrontativa och ofta unga diplomater har en betydligt hårdare ton främst mot USA. Enligt uppgifter från bland annat Reuters har detta skapat oro bland äldre och mer erfarna diplomater vana vid ett mer pragmatiskt förhållningssätt från tiden då Kina ännu var relativt isolerat internationellt och Deng Xiaopings utrikespolitiska maxim om att ”bida vår tid” fungerade som ledstjärna.

Förändringen sägs följa på instruktioner från Xi Jinping ifjol. I ett handskrivet meddelande uppmanade presidenten landets diplomatkår att visa större ”kämpaglöd” och inta en tuffare hållning då de ställs inför internationella utmaningar som protesterna i Hongkong, eller nu alltså utbrottet av covid-19.

”Retoriskt frågade ambassadören varför kinesiska turister skulle åka till Australien, samt varför kineser skulle dricka vin eller äta biffkött från ett land som inte är vänligt inställt?”

Sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet har på kort tid blivit ett av vargkrigarnas viktigaste verktyg, låt vara att tjänsten är blockerad i Kina sedan ett årtionde tillbaka. Graeme Smith från Australian National University uppgav i april att antalet Twitterkonton som startats av kinesiska diplomater, ambassader eller konsulat ökat med över 250 procent sedan mars ifjol.

Vargkrigarna twittrar ofta på felfri engelska, använder sig av smileys och förkortningar tillsammans med bilder och filmklipp. Alltså raka motsatsen till de regisserade presskonferenser och föråldrade faxmaskiner som den kinesiska utrikesförvaltningen länge varit ökänd för.

Man vänder sig inte bara till en engelsk publik. Boken om Xi Jinpings insatser mot viruset ska ges ut på sex olika språk. Det statliga tv-nätverket China Global Television Network har bland annat producerat en video med tittare i Mellanöstern som målgrupp. Där berättas på arabiska om de ”nya bevis” som indikerar att viruset först fördes till Wuhan av amerikansk militär.

Att förvirra kring virusets ursprung är ett av två steg i ledet för Kinas regim att framställa sig som lösningen av coronakrisen, snarare än dess orsak. Av samma skäl accepterar Peking nu ingen kritik eller några diplomatiska ansatser att internationellt nysta i hur ett mindre virusutbrott i centrala Kina kunde utvecklas till en global pandemi.

Detta blev Australien varse i slutet av april då Kinas ambassadör Cheng Jingye hotade med bojkott om landets regering fortsätter att efterfråga en oberoende utredning om spridningen av covid-19. I en intervju med australiska medier varnade Cheng för faran med att en sådan efterfrågan gör den kinesiska befolkningen frustrerad och besviken.

Retoriskt frågade ambassadören varför kinesiska turister skulle åka till Australien, samt varför kineser skulle dricka vin eller äta biffkött från ett land som inte är vänligt inställt? Illa förtäckta hot utfärdades till och med angående antalet kinesiska studenter, en viktig inkomstkälla för australiska universitet.

”Därför är covid-19-pandemin så politiserad”, var rubriken på en text publicerad av Kinas ambassad i Paris. Förklaringar som erbjöds var att ”vissa västerlänningar” börjar förlora tron på liberal demokrati, samt att ”flera västländer” är psykologiskt svaga. Också i Storbritannien har en kinesisk toppdiplomat avfärdat tanken på en utredning kring spridningen av covid-19 som politiskt motiverad.

Richard McGregor, en välkänd analytiker av kinesisk politik vid Lowy Institute i Sydney, sade nyligen att Kina ser situationen som ett sällsynt bra tillfälle att stärka sin globala position på USA:s bekostnad, vilket är viktigt för Pekings uttalade ambition att exportera sitt politiska system utomlands. En oberoende utredning kan sannolikt bidra till att förhindra liknande katastrofer av samma magnitud i framtiden, men för Kina är det alltså viktigare att stoppa sådana utredningar i syfte att framstå som hjälten i dramat snarare än skurken.

Ett annat sätt för Kina att uppnå detta är den så kallade ansiktsdiplomatin. Under de senaste månaderna har stora mängder ansiktsmasker, snabbtest, respiratorer och annan utrustning mot covid-19 skeppats till minst 80 länder världen över. De kommer ofta med krav på omedelbar hyllning eller offentlig tacksamhet, vilket är högst ovanligt för hjälpinsatser i en humanitär kris.

Populärt

The Lost Centre of the Cultural Debate

The intellectual reflections emanating from the daily press' cultural pages are becoming increasingly homeless. Mechanisms that quantitatively benefit the democratic debate could, at the same time, be eroding its quality.

”Förmaningarna kommer i en tid då Europa är beroende av Kina dels för skyddsutrustning, dels som exportmarknad för att få igång ekonomin post-corona.”

Detta hindrade dock inte Serbiens president Alexander Vucic från att kyssa den kinesiska flaggan inför en samling tv-kameror när ett plan med sådan utrustning landade i Belgrad i mitten av mars. Även ledare i Italien och Ungern har likt Vucic tackat Kina och samtidigt i hårda ordalag fördömt EU:s passivitet. Nu har förvisso miljontals av de produkter som skickats från Kina varit trasiga och odugliga. Dessutom handlar det inte alltid om hjälpsändningar som kinesiska medier och politiker vill göra gällande; tvärtom har myndigheter i väst ofta betalat dyrt för utrustningen.

Men dessa bekymmer glöms snabbt då EU jobbar hårt för att balansera konfrontation och samarbete med ett alltmer konfrontativt Kina. I mars – alltså månaden innan han själv stoppade publiceringen av rapporten om kinesisk desinformation – sade Josep Borrell att en ”global kamp” pågår om narrativet kring covid-19 där Kina aggressivt förmedlar bilden att man till skillnad från USA är en ansvarsfull och pålitlig samarbetspartner.

Mycket riktigt var kinesiska diplomater i käbblet om rapporten från EEAS noga med att påpeka hur relationen med Europa är bättre än den med USA, samt så subtilt som möjligt antyda vad som väntade vid öppen kritik mot Kina.

Förmaningarna kommer i en tid då Europa är beroende av Kina dels för skyddsutrustning, dels som exportmarknad för att få igång ekonomin post-corona. Till skillnad från de flesta andra länder förväntas Kinas ekonomi, i alla fall enligt officiella siffror, växa i år. Många analytiker spår en tillväxt på omkring 10 procent nästa år.

Ekonomiska repressalier var också underliggande för att ändra rapportens innehåll. ”Kina hotar oss redan med restriktioner om rapporten kommer ut”, skrev mycket riktigt Lutz Güllner, chef för strategiska kommunikationer för EEAS, i ett mejl till sina kolleger efter de inledande påstötningarna. Episoden visar tydligt Kinas framgångar med att så split mellan världens demokratier och inom EU, vilket ju är ett av desinformationens främsta syften.

Flera diplomater och tjänstemän inom EU protesterade högljutt. Några krävde en förklaring från Josep Borrell personligen, medan andra direkt drog slutsatsen att förändringarna utgjorde censur i syfte att blidka Kina. EEAS förnekade dock att språket ändrades på grund av kinesiska påtryckningar, och dess presstjänst anklagade västerländska journalister – istället för Kina – för att fara med desinformation.

I Peking lutade man sig tillbaka för att se politiker, diplomater och journalister inom EU bråka över rapporten. Inte konstigt att man redan nästa vecka med blodad tand gick vidare genom att hota Australien.

Jojje Olsson

Journalist och författare.

Mer från Jojje Olsson

Läs vidare