VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Ett samspel i kropp och själ

Av Henrik Brändén

Arv och miljö, förnuft och känsla, kropp och själ är inte åtskilda utan sammanvävda. Själsliga aktiviteter äger rum i vår fysiska hjärna som ständigt utvecklas och förnyar sig.

De senaste årtiondena har dramatiska framsteg skett i forskningen om våra själsliga funktioner. Vad som händer när vi minns, tänker, blir medvetna om något. När vi blir förälskade, aggressiva, deppiga eller får gåshud av musik. Eller när trauman i barndomen för evigt sätter märken i vår själ.

Fantastiska möjligheter öppnas därmed för att förstå oss själva och vad det innebär att vara människa. Men tre falska föreställningar, alla djupt rotade i den västerländska kulturen, riskerar lägga hinder på vägen: Föreställningen att det antingen är arvet eller miljön som förklarar olikheter mellan människor. Tanken att vi måste välja mellan att följa vårt förnuft eller våra känslor. Och föreställningen om en åtskillnad mellan kropp och själ.

Om vi inte kan ta oss förbi de tre tankevurporna riskerar vi att fundamentalt missförstå den kunskap som nu växer fram. Men att navigera runt dem kan vara svårt. De är alla tre djupt rotade både i vår kultur och i vårt språk.

I alla tider har människan förundrats över att vi på en och samma gång påminner om våra föräldrar, ändå är så olika varandra, och påverkas av den miljö vid möter. Under 1900-talet har genetiken förklarat de första iakttagelserna. Den har beskrivit hur arvsanlag kan föras vidare genom generationer och vid varje generationsväxling finna nya kombinationer. Samtidigt har psykologin beskrivit hur människor påverkas av barndomsupplevelser och sociologi och kulturvetenskaper förklarat hur hon kan formas av sin sociala miljö och de kulturella föreställningar som omger henne.

I svensk kulturdebatt har länge ett narrativ dominerat om en oförsonlig motsättning mellan dessa perspektiv. Biologism har ställts mot ”humanism”. En medfödd mänsklig natur har ställts mot social och kulturell konstruktion. Arv har ställts mot miljö.

För den som följt forskningen i biologi har debatten varit plågsam att följa. Under de senaste årtiondena har nämligen hjärnforskning och molekylärbiologi undersökt hur det rent konkret går till när miljön avgör vad våra gener betyder. När det som händer omkring oss bestämmer hur hjärnans nervceller ska koppla ihop sig. Och när miljön styr hur våra celler ska använda våra arvsanlag – idag och i framtiden.

Det vill säga: Biologin försöker idag beskriva hur social och kulturell konstruktion går till, rent mekanistiskt, på cellernas och molekylernas nivå.

För det första har det nämligen visat sig att den mänskliga hjärnan hela livet, även på ålderns höst, ständigt utvecklas och förnyar sig. Nervceller skickar nya utskott och bildar nya kopplingar. Även om vissa grova drag i hjärnans struktur och vissa kopplingar är givna av våra gener är de exakta mönster som bildas inte på något sätt förutbestämda utan avspeglar vad man är med om, vad man gör, och vilken stimulans ens hjärna får.

För det andra har den mest spännande delen av molekylärgenetiken de senaste trettio åren handlat om att kartlägga hur det går till på molekylnivå när arv och miljö hjälps åt. Lite förenklat utförs nästan allt som sker i en levande varelse av proteiner, och varje protein beskrivs av en gen. Bredvid beskrivningen av proteinet finns dessutom en styrsekvens, en snutt dna-molekyl med information om hur mycket och när genen ska användas till att bygga nya proteiner.

Till denna styrsekvens kommer reglerande proteiner (på fikonspråk transkriptionsfaktorer) som kan hjälpa eller försvåra för genen att användas. Dessa reglerande proteiner kommer vanligen in till generna i cellkärnan som resultat av olika omständigheter i miljön. Ett visst reglerande protein kan vara ett tecken på god näringstillgång, ett annat på stress eller en fara, ett tredje på att något gjort en lycklig.

Miljön bestämmer vilka reglerande proteiner som ska finnas i cellkärnan, arvet avgör exakt hur styrsekvenserna ska se ut. När styrsekvenser och reglerande proteiner binder varandra styr arv och miljö hand i hand vad som ska hända i kroppen här och nu.

Den kanadensiske psykologen Michel Meaney har dessutom visat att miljön kan påverka hur generna kommer att användas långt fram i tiden. Han undersökte råttor av en speciell linje som kallas Long-Evans, där somliga honor pysslar om sina ungar mycket, medan andra behandlar dem illa och knappt ens låter dem komma åt att dia.

Meaney visade att råttungar som blir illa behandlade av sina mödrar i en speciell del av hjärnan (hippocampus) fäster kemikalier på en del av dna-molekylen så att det för all framtid blir mycket svårare att använda genen för det protein som tar emot och reagerar på stresshormoner. Det gör att de illa behandlade råttungarna hela livet får svårt att hantera stress, och själva kommer att behandla sina ungar illa.

En rad andra undersökningar har sedan visat att många olika slags traumatiska upplevelser hos olika försöksdjur leder till att kemikalier på liknande sätt tas bort eller fästs på skilda ställen på dna-molekylerna i olika delar av hjärnan. Detta påverkar allt från stress och inlärning till hur benägna unga råtthonor är att lyfta på svansen för en uppvaktande kavaljer.

Vi har goda skäl att tro att liknande mekanismer förekommer hos människor, även om uppenbara etiska skäl hindrar forskare från att göra motsvarande experiment på oss.

Även om vi tittar på egenskaper som musikalitet och aggressivitet är arvets och miljöns bidrag nära sammantvinnade.

För musikalitet är det uppenbart att det spelar roll om det sjungs och spelas i hemmet, och om det står eller inte står ett piano i vardagsrummet. Vi har också länge vetat att mängden träning är avgörande för hur skicklig en musiker blir.

Den svenska neuroforskaren Fredrik Ullen har dessutom tagit det stora svenska tvillingregistret till hjälp för att undersöka om även arvet har betydelse. Han såg då att par av enäggstvillingar hade väldigt mycket större likhet än par av fleräggstvillingar vad gäller flera grundläggande musikaliska förmågor (som taktkänsla och tonsäkerhet). Eftersom enäggstvillingar har alla sina genvarianter gemensamt, medan fleräggstvillingar bara har hälften, visar det att arvet spelar betydande roll. Dessutom visade undersökningen att arv har stor betydelse för hur mycket man tränar.

Vad gäller aggressivitet visar liknande tvillingundersökningar att arvet spelar en viktig roll även där. Forskare har till och med hittat ett par gener som tycks vara med och påverka hur aggressiv man är. Vi vet vidare att kön och ålder påverkar – ju mer testosteron man har, desto större sannolikhet för aggressivitet.

Från helt andra håll vet vi att också miljön är betydelsefull. Vi vet att den nervbana som styr vår emotionella impuls till vrede (som får oss vilja smälla till den som står mitt emot) sätts igång om man känner sig hotad, eller om någon vill ta något från en som är värdefullt för en. Nervbanan kommer därför oftare att sättas igång i ett samhälle där folk slåss om knappa resurser än i ett välmående samhälle, och oftare i en laglös miljö än i en med ordning.

Till och med så små kulturella skillnader som den mellan norra och södra USA kan ha betydelse. I ett omtalat experiment fick manliga försökspersoner från nord- respektive sydstater sitta i ett rum och fylla i en blankett som de sedan skulle gå genom en korridor och lämna in. Strax efter de rest sig kom en medhjälpare till försöksledaren och trängde sig förbi, knuffade försökspersonen och sade ”asshole”.

De flesta försökspersoner från syd förklarade att de blivit upprörda, medan de flesta från nord tyckte det bara var en lustig episod. När man mätte testosteron och stresshormoner var halterna mycket mer förhöjda hos syd- än nordstatare. Och i ett chickenracetest, där en annan medhjälpare kom rakt mot försökspersonen i korridoren och man mätte hur snabbt försökspersonen vek av, påverkades nordstatare knappt alls av episoden medan sydstatare vek av när en knapp meter återstod till mötet om de blivit förolämpade, mot över tre meter om de inte blivit det.

Man kan gå genom en rad olika mänskliga egenskaper och komma till samma slutsats. Arvet påverkar, tillsammans med miljön. Så intimt sammanvävt att de två näppeligen går att sära från varandra.

Vi har hört frågan åtskilliga gånger: När vi fattar beslut ska vi då lita på våra känslor, eller tvärt om hålla dem stången och tänka logiskt och förnuftigt? Olika vänner har olika åsikter, liksom olika tänkare under historien. Men ett har de flesta som uttalar sig om saken gemensamt – de tänker sig känsla och förnuft som två närmast oförenliga storheter, som vi måste välja eller kompromissa mellan.

Vid en första anblick ser neurobiologin ut att stödja den uppfattningen. Vårt förnuftsmässiga resonerande äger rum i den evolutionärt nyaste delen av hjärnan, hjärnbarken. Det sker särskilt i dess främre del som är ofantligt mycket större hos människor än andra djur. Där är nervcellerna dessutom som allra mest förgrenade och nätverken som allra mest komplexa.

Känslomässiga reaktioner sköts däremot av evolutionärt gamla och betydligt ”enklare” strukturer djupt nere i hjärnans centrum. Man talar ibland om området som ”reptilhjärnan” eftersom även kräldjuren har dessa strukturer. På den allra mest grundläggande nivån fungerar också känslomässiga reaktioner på samma sätt hos oss som hos kräldjur.

Låt oss som exempel se på rädsla och stress.

En rad olika sinnesintryck kan bära budskap om fara och de skickar alla signal till ett litet nervknippe i en körtel i reptilhjärnan (som kallas hypotalamus). Oavsett vilket meddelande om fara som dyker upp kommer körteln att göra samma sak: slå på en kaskad av stresshormoner och ställa om signalerandet i ett stort antal nervceller ut i kroppen. Därmed ställs kroppen om för att fly eller slåss. All energi och allt syre ska till hjärta och muskler, inget till tarmar och immunförsvar. Smälta mat och bekämpa infektioner får man göra någon annan gång. Då ökar chansen att det blir en andra gång!

När hjärnan sedan upptäcker att alla dessa kroppsliga förändringar skett känner man obehag och rädsla. Har man en hjärnbark blir man antagligen också medveten om varför. Man kopplar exempelvis ihop rädslan med bilden av rovdjuret framför sig.

Även andra känslomässiga reaktioner är standardiserade paket av signaler som radikalt ställer om kroppens funktioner för att hantera en viss situation. Vrede förbereder mig för att försvara det som är mitt, sexuell lust att föröka mig, en nervbana som leder till att dopamin utsöndras gör mig nyfiket entusiastisk och motiverad att ge mig ut i den farliga världen för att skaffa mat, dryck, svalka, värme eller något annat som saknas.

Mer komplexa känslor är legeringar av flera sådana reaktioner.

Är alltså förnuftet resultatet av människans unikt stora komplexa hjärna medan våra känslor är enkla och primitiva? Nej, så enkelt är det inte. Hos människan är den komplexa, avancerade hjärnbarken också med och styr de emotionella reaktionerna.

Vi processar till exempel många sinnesintryck på ett mycket detaljerat och noggrant sätt i hjärnbarken, varpå resultaten av analyserna skickas ner till reptilhjärnan och kan stimulera eller hämma olika emotionella reaktionspaket.

Dessutom tänker vi ofta på saker som hänt eller ska hända, och sådana tankar kan både sätta igång, stänga av och omforma våra känslomässiga reaktioner. Jag kanske reflekterar över chefens konstiga röst häromdagen och blir plötsligt rädd att inte få förlängd anställning.

Många människor kan till och med medvetet viljemässigt stänga av och slå på emotionella reaktioner. Skådespeleri handlar om att locka fram sådana reaktioner i kroppen, pokerface om att stänga av dem.

Förnuftet har alltså stort inflytande över våra känslor. Dessutom vet vi att förnuft och känslor är oskiljaktiga när vi ska fatta beslut. Hjärnan är nämligen i grund och botten en beslutsmaskin och har varit det sedan långt innan våra förfäder utvecklade vare sig hjärnbark eller förnuft.

Grunden i detta beslutsmaskineri är just de emotionella reaktionerna. De är laddade med antingen positiva eller negativa upplevelser. När vi bedömer en situation eller ett handlingsalternativ väger vi helt enkelt samman hur stark positiv och negativ laddning den sammantaget väcker. En situation som huvudsakligen skapar olust skyr vi, den som skapar entusiasm och njutning söker vi oss mot. Och när vi står inför ett val väljer vi det handlingsalternativ som maggropen förknippar med mest positiva och minst negativa känslor.

Förnuftets roll i sammanhanget är att analysera de olika situationer som väcker känslorna. Exakt hur rädd behöver jag egentligen vara för att förlora det nya jobbet. Hur säker kan jag vara att jag verkligen skulle gilla de nya arbetsuppgifterna bättre? Hur illa är det egentligen om Pettersson blir chef för den avdelning jag söker till? Efter att jag analyserat situationen logiskt och förnuftigt kan paletten av känsloreaktioner se rätt annorlunda ut än innan jag började tänka. Men i slutänden är det mitt emotionella system som gör sammanvägningen och fattar beslutet.

Det har vetenskapen om inte annat lärt sig från en patient som i litteraturen kallas Elliot. Han hade haft en hjärntumör som skapat en skada rätt långt fram i hans hjärna. Efter det hade han fullständigt förlorat omdömet och fattat det ena katastrofala beslutet efter det andra. Han kunde göra sådant som att strunta i att skicka ut beställda varor till femtio kunder för att istället rita ett handgjort julkort till en av dem. Han kom till neurologen Antonio Damasio för att få hjälp.

Damasio konstaterade att Elliot hade sitt förnuft helt i behåll. Han var fullständigt förmögen att i alla led räkna ut konsekvenserna av sitt beteende: att kunderna skulle bli arga, ringa chefen, som skulle bli arg, att han riskerade få sparken, inte skulle kunna köpa julklappar till sina barn och så vidare. Men de konsekvenserna var känslomässigt stumma för honom. De berörde honom inte mer än tanken på att julkortets mottagare nog skulle bli glad.

Med hjälp av ett antal kolleger hittade Damasio allt fler patienter med skador på samma ställe och kunde konstatera samma fenomen hos dem alla: De hade förlorat förmågan att låta känslorna styra deras beslut, vilket ledde till att de agerade fullständigt omdömeslöst och lade sitt liv i ruiner. Slutsatsen var glasklar. Utan känslor är det inte möjligt att fatta förnuftiga beslut.

Trots att de flesta människor idag i teorin vet att våra själsliga aktiviteter äger rum i vår fysiska hjärna lever en stark föreställning kvar i samhället om en dualism mellan kropp och själ, mellan fysik och psyke, materia och ande.

Flera av mina vänner kan vara hur övertygade materialistiska ateister som helst när jag diskuterar abstrakt filosofi med dem. Men om jag antyder att deras konstnärliga upplevelser, kreativa inspiration eller romantiska kärlek skulle gå att hänföra till elektriska och kemiska reaktioner i deras hjärnor blir de ändå förnärmade och upprörda.

På något sätt verkar de tycka att deras upplevelser och känslor devalveras av att det går att beskriva hur de uppkommer på en materiell nivå. Ändå kan de vara lika andlöst fascinerade som jag över hur spetsbågarna i Uppsala domkyrka reser sig upp i rymden, fastän de vet lika väl som jag att fysiker sedan länge kan förklara hur valven kan bära de tunga konstruktionerna. Uppenbarligen uppfattar många det som sker inne i hjärnan som något kvalitativt helt annorlunda än det som sker utanför den.

Vi märker det redan i vårt språk. Att måla en tavla kallas för en själslig sysselsättning, men att måla en vägg en kroppslig. Att få en spark sägs orsaka kroppslig smärta, en förolämpning själslig. Och allra tydligast märker man smygdualismen i vår attityd till psykisk ohälsa: en stukad arm viftar man med, en panikångestattack gömmer man. Diabetes berättas om för alla, en depression för några få. Hjärtinfarkter diskuteras vitt och brett, psykoser sopas under mattan.

Detta trots att psykisk ohälsa är precis lika kroppslig som all annan ohälsa. Exempelvis handlar depressioner precis som diabetes om obalanser mellan signalämnen som leder till att viktiga delar av kroppen skadas och fungerar sämre. Det rör sig om komplexa nätverk av orsaker som i bägge fallen bland annat har med kost, stress och motion att göra.

Den bild som växer fram ur den moderna hjärnforskningen är dock mycket tydlig. Var och en av de funktioner som västerländska filosofer i årtusenden placerat i en icke-kroppslig själ kan förklaras och beskrivas som processer i vår fysiska hjärna. Vi förstår hur organisationen av nervceller i hjärnan gör det möjligt för dem att representera olika begrepp, som kan sorteras i hierarkier, där vissa begrepp innesluter andra. Våra minnen vet vi utgörs av kopplingar mellan nervceller som representerar exempelvis olika bilder, begrepp, händelser, platser och känslor.

Vi vet att tänkande handlar om en aktivitet i hjärnan och vi har starka misstankar om hur det kan gå till när vi får en ny idé – att en helt ny koppling bildas mellan två nervceller som representerar två tankar eller minnen eller begrepp som man tidigare inte föreställt sig kunna ha något med varandra att göra. Vi har en god teori om hur hjärnan kan göra oss medvetna om somliga men inte andra delar av det som försiggår där. Vi vet rätt väl grunderna för hur känslomässiga reaktioner går till.

Det betyder inte på långa vägar att vi vet allt om hur hjärnan fungerar. Det finns mängder av viktiga hål att fylla och den centrala frågan om hur tänkande går till är ännu inte besvarad. Vi börjar dock få ett sammanhängande skelett av kunskap om hur hjärnan fungerar och hur den ger oss våra själsliga egenskaper och förmågor.

Men för att vi ska kunna använda de kunskaperna för att verkligen förstå oss själva behöver vi alltså hålla tre falska dikotomier i schack och minnas att arv och miljö samverkar intimt för att forma oss till dem vi är. Att förnuft och känslor lindar sig om varandra och bägge behövs när vi fattar beslut och att våra själsliga egenskaper bygger på precis lika kroppsliga processer som andning och blodcirkulation.

Mest lästa just nu

1) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

2) Olika färg på utsidan av Patrik Lindenfors

3) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

4) Bygget skakar av Patrik Oksanen

5) I öppna hyllors landskap av Johan Sundeen

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Kontrollapparaten av Jojje Olsson

2) På allvar nu av Fredrik Haage

3) Bakom galler av Bengt G Nilsson

4) Vår osäkra värld av Nicklas Berild Lundblad

5) Om och om igen av Katarina Barrling

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...