VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Vår osäkra värld

Av Nicklas Berild Lundblad

Vi lever våra liv genom att ta ställning till risker och sannolikheter. Men med pandemin har den stora osäkerheten gjort entré.

Ordet ”kris” har också bibetydelsen avgränsning. Vi kan urskilja skiljelinjer och förkastningar som vardagen dolt och även uppfatta möjliga förändringar som kanske skulle kunna göra oss starkare, som samhälle och som individer.

En pandemi är en grym lärare, och kanske just därför borde vi göra vårt absolut bästa för att lära oss de läxor den ger och många av dessa läxor utgår just från olika avgränsningar som nu blir tydligare.

Ibland rör det sig om avgränsningar som blir tydliga när något går sönder. Den tyske filosofen Martin Heidegger noterade att våra verktyg blir synliga för oss först när de går sönder. Då förskjuts de från oss själva och vi ser dem tydligt för vad de är. Så är det också med många av våra institutioner och kanske också med samhället i stort. Det är först när något faller isär som vi kan se det klart.

Vi lever i sannolikhet. Vår värld är uppbruten i händelser som har olika sannolikheter, och vi räknar på allt från risken att dö till hur vi bäst skall planera vår pension. Sannolikheten – som risk – är den hinderbana som vi lever oss igenom på väg till en gård på Österlen eller en stilla tillvaro på hemmet. Livet är ett antal vad som vi ingår och deras utfall avgör vår lycka och vårt välbefinnande. Vi slår vad om att vår övervikt inte leder till hjärt- och kärlsjukdom eller att våra ultramaraton kan räknas oss till godo i extra år. Vi söker oddsen på allt från våra äktenskap till att vi väljer rätt ny mobiltelefon. Summan av våra vad blir en ekonomi; vårt samhälle och världens gång avgörs i vad efter vad.

Detta, att vi lever i sannolikheter, är en av de märkligaste konsekvenserna av moderniteten, en av de saker som en medeltida människa skulle ha svårast att förstå om hon placerades i vårt nu. För henne var världen inte sannolik, utan fylld av slumpens osäkerhet.

Den romerske filosofen Boethius bild är kanske den vackraste – fru Fortunas hjul som snurrar och skiftar världens öde utan att vi kan veta hur eller varför. Vi måste söka vår fred med denna osäkerhet och leva bäst vi kan i slumpens mönster – vi kan inte besvärja den. Det finns inga sannolikheter i fru Fortunas spel, inga odds kan ges det mäktiga, gåtfullt snurrande hjulet.

Vi har nästan glömt osäkerheten helt. I bästa fall reducerar vi den till att singla slant; vi säger att osäkerhet betyder att vi måste ge alternativen 50 procents sannolikhet. Men det är nonsens. Osäkerhet betyder att oddsen inte fäster, att det inte finns några vad att ingå och att vi måste inta Boethius position. Vi måste acceptera att vi inte vet.

Avgränsningen mellan sannolikhet och osäkerhet framträder allt tydligare i pandemin. Vi försöker besvärja osäkerheten med modeller, trollformler som ger oss skenbilder i vackra grafer och tabeller, men osäkerheten består.

Sannolikheten kröp in i samhället via ekonomivetenskaperna, och det är egentligen mycket märkligt – eftersom de ekonomer som studerade frågan tidigt, som Frank Knight och John Maynard Keynes, noterade att osäkerheten inte kunde reduceras till sannolikhet, utan att osäkerheten utgjorde en punkt där det enda svar vi kan ge med någon stadga är att vi inte vet.

Senare ekonomer, som Paul Samuelson, glömde detta. Snart kröp sannolikheterna vidare in i andra beteendevetenskaper och spelteorin växlade formalism mot realism till kurser som såg goda ut, men visade sig vara dyra. Människor, visade det sig, var dåliga på att förstå sannolikheter. Det var åtminstone den slutsats som drogs i den beteendevetenskapliga ekonomin – som byggde på först Nobelpristagaren Herbert Simons observation att vi inte nöjer oss, och inte maximerar våra sannolika vinster i världen.

Sedan utvecklades och förvanskades Simons perspektiv av Daniel Kahneman och Amos Tversky. Kahneman, även han Nobelpristagare, menade att vår oförmåga att hantera sannolikheter kunde tas till intäkt för att vi hade djupgående och obotliga brister i vår rationalitet.

Det är värt att göra två observationer: den ena är att Simon inte såg det mänskliga beteendet som problemet, han menade istället att det visade att den ekonomiska teorin var skakig. Det som sedan skedde var emellertid att teorin vann och människan hamnade på de anklagades bänk. Idag späker vi oss gärna med vilka olika ”biases” vi har och försöker inrätta system för att lära oss att tänka bättre.

Mervyn King och John Kay noterar i sin bok Radical Uncertainty att detta är ett märkligt sakernas tillstånd, eftersom hela resonemanget bygger på en missförtroendeförklaring mot evolutionen. Vårt förnuft har utvecklats över årtusenden och när vi tar sannolikheternas modeller till intäkt för att förklara vårt tänkande trasigt bryter vi mot kemisten Leslie Orgels berömda andra regel: evolutionen är smartare än vad du är.

Det evolutionära förnuftet bygger inte på sannolikheter, utan på berättelser. Därför att världen är berättelser, och inte sannolikheter. Världen är osäker, den kan, i väsentliga avseenden, inte förutses eller reduceras till odds. Den förlöper i unika berättelser som kräver en grundläggande kunskapsteoretisk ödmjukhet.

Den andra observationen är att vi lider, som samhälle, av en särskild sorts apofeni, en sjukdom som gör att vi ser – måste se – mönster i allt och sedan överlagra sannolikheter på dessa mönster. Det är en sorts imperativ i en värld som förlorat sina teologiska språkspel, eftersom vi då tvingas ersätta mening med förklaring. I sociala medier bildas skolor kring olika mönster, byggda på datamängder som både är ofullständiga och fyllda till bredden av brus.

Men sakta, sakta träder avgränsningen fram och vi ser förkastningen, klyftan, mellan osäkerhet och sannolikhet allt tydligare. Och vi hör kanske, om vi lyssnar noga, hur hjulet snurrar i slumpens mörker.

Pandemin påminner oss också om rummets olika avgränsningar. Det internationella rummet bröts omedelbart upp och kvar blev spillror av nationer och regioner. Sedan gick även de rummen sönder när bybor förskräckta bad regeringar världen över att stoppa storstadens innevånare från att besöka sina sommarställen.

Mellan rummets olika delar såg vi så plötsligt alla de spänningar som globaliseringen målat över med framgångsberättelser. Nationer införde exportförbud av medicinsk utrustning, reseförbud och karantänkrav på andra medborgare. Ett växande berg av skuld började skyfflas runt mellan nationerna och viruset skulle plötsligt ges medborgarskap.

De nätverk vi organiserat rummet i föll också ihop och plötsligt såg vi hur sköra de var, hur lätt de bröts sönder. Hyllorna i matbutikerna tömdes av rädsla när vi såg hur snabbt de löstes upp, och vår egen okunskap om hur dessa kedjor ens såg ut blev uppenbar när vi hamstrade det toapapper som Sverige skulle kunna producera även i den djupaste zombieapokalyps.

Rummet fortsatte att pulvriseras och i USA vaknade delstaterna upp ur sin djupa sömn och mindes att de var de stater som förenats, och att nu var det upp till dem. Presidenten å sin sida försökte samla ihop alla fragmenten och spegla sig i dem, utan framgång – i spegelskärvorna stirrade en brokig samling guvernörer tillbaka på honom med krav och anklagelser.

Europa – det kanske viktigaste rummet vi skapat de senaste århundradet – blev plötsligt tvådimensionellt: varje enskilt medlemsland för sig mot de andra, mot resten av världen. Den europeiska dimensionen blev som upplöst och Italien, mitt i den rasande pandemin, lämnades ensamt. EU-kommissionens ordförande såg sig senare tvingad att be om ursäkt, men det var som om ingen då visste vem hon var eller representerade. I det vakuum som uppstod valde andra, som Ungern, att koncentrera nationen till en person – Viktor Orbán – och fullfölja rörelsen mot det autokratiska. Fördömandena som följde saknade också en europeisk linje och Europa blev som ett tunt pappersark som liksom inte syntes: ett skört papper fyllt med förhoppningar om den inre marknaden.

Många nationer valde att krympa rummet ytterligare och införde husarrester, men kallade dem karantän. De offentliga rummen slöts och livet försköts in i vardagsrum och kök, som plötsligt blev synliga i strömmar av videokonferenser. Missförståndet fick sina egna ritualer – och vi lärde oss att inte lämna mikrofonen stum, att stänga ned kameran om vi satt nakna framför datorn samt att alltid vara beredda på att familj och husdjur plötsligt kunde vandra planlöst genom vår professionella självbild.

”Utomhus” fick en underbart förbjuden klang, och alla bakade surdegsbröd som en sorts besvärjelse för att fylla det krympande rummet med doften av en lycka, som dock alltid hade en överton av desperation.

Pandemin stod tyst vid sidan av och visade med handen på rummets alla sprickor och avgränsningar, samtidigt som världen alltmer liknade ett komplicerat pussel utstrött över oss alla.

Om rummet gick sönder fort så gick tiden sönder i sin egen takt. Vi vet – från relativitetsteorin – att rummet och tiden hör samman, så det borde kanske inte vara överraskande att också tiden gick sönder – men det blev ändå det. Vi hade liksom aldrig hört den globala ekonomiska klockans tickande och förstod nog inte hur märklig den moderna samtidigheten egentligen är. Den visade sig lika skör som rummet och snart hade vi inte bara sommartid utan olika tider i olika länder. En del hade valt att stanna tiden helt och trycka bort pandemin – med förhoppningen att klockan, när den startades på nytt, inte skulle bjuda viruset åter. Andra lät tiden löpa vidare och långsamt – eller snabbt, vem vet? – föll länder ur takt med varandra i en sorts rubato.

Innan pandemin är över måste vi försöka hitta samma takt igen. Det är en känslig dans, med hundratals länder och regioner och tillverkningsindustrier och tjänstesektorer och taktpinnen hålls av ett virus som vi fortfarande inte riktigt förstår.

Den globala samtidigheten vrider sig bort från oss, men även vår individuella tid har börjat hacka. Även de med familj börjar bli litet dagvilla, och de ensamma känner hur tiden krymper till ett ”igår” och ett ”imorgon” som flyter samman. Alltfler får svårt att hålla reda på när något egentligen hände och det förflutna blir märkligt nog lika rörigt som den framtid som nu saknar horisonter.

I ett reportage som nyligen passerade i flödet kunde man läsa om hur fångar använde rutiner för att få tiden att gå fortare, få den att flyta samman så att tiden i fängelse inte bara löpte snabbare utan också blev ett mindre minne, tog mindre plats i det egna livets berättelse. Många av oss sitter nu fast, utan att kunna hjälpa det, i samma strategier. Kommer vi att minnas pandemin? Vad vi gjorde? Eller har dessa månader gått förlorade i rutin?

Vår egen tid beror av andra. Vår egen samtidighet produceras tillsammans med andra. Pandemin ställde om alla våra klockor och nu – när det nu är – måste vi återerövra en samtidighet. Nuet visade sig ha avgränsningar som vi höll i schack utan att vi visste det.

Vetenskapen var fylld av människor som inte höll med varandra. Vad värre var såg vi plötsligt hur denna oenighet rörde sig längs en mängd olika skiljelinjer – man kunde inte ens enas vad man var oenig om. Epidemiologin blev en folksport, men epistemologin var märkligt frånvarande även från mycket av den vetenskapliga diskussionen. Disputerade forskare blottade sig som modellmonogama och angrep varandra i allt gällare ton.

Ibland kollapsade debatten i personangrepp och medvetet körsbärsplockande i datamängderna, men överraskande ofta visade oenigheten upp sig från sin bästa sida och påminde oss om att vetenskapen bygger på just denna oenighet – men också på att vi surrar oss vid masten med våra hypoteser och gör dem så tydliga och klara att de enkelt kan falsifieras.

Även vetenskapen visade sig ha svårt med osäkerheten – men långsamt kämpade debatten till sig en viss kunskapsteoretisk ödmjukhet. Det blev tydligt att både komplexiteten i en modern pandemi och det okända virusets fundamentala osäkerheter faktiskt krävde att vi ibland blev svaret skyldiga.

I spelet med pandemin är det svårt att säga vem som vinner innan de sista pjäserna har flyttats och vi ser brädet klarare. Partiet spelas ut i sin egen tid och under osäkerhetens tecken.

Vi blev uppmärksamma på hur avskild från det offentliga samtalet vetenskapen varit – när vetenskapens hantverkare kom utrusande ned ur elfenbenstornet visade de sig vara en oregerlig skock oeniga individer – och det gav vetenskapen åter en del av sin glöd. Plötsligt kändes vetenskapen mer som ett verb än ett substantiv, och kanske kommer det att ge oss nya forskare i kommande generationer.

Till sist blev den yttersta avgränsningen tydlig: den mellan livet och döden. Döden, dold bakom välfärdssamhällets kulisser, klev fram och påminde oss om att vi alla bär vårt slut inom oss. Kanske är det som ett kluster av underliggande sjukdomar, kanske är det bara de år som vi samlat på oss som vävs samman till vårt slut – men det finns där och den ridå vi dragit för döden kan inte förändra det.

Döden framträdde först i sifferserier där den växte sig allt starkare, sedan i berättelser om en pappa, en mormor, en vän som gått bort och sedan i sidor efter sidor med dödsannonser i papperstidningarna. Den död som vi nästan glömt av stod stilla på torgen i Italien, utanför akutsjukhusen och på ålderdomshemmen. Där räknade den in sina offer och lämnade oss med frågor om ansvar och skuld.

Men sjukdomen gjorde också något annat, den suddade ut avgränsningarna mellan oss människor. Vi såg varandra. Vi stannade hemma. Vi tvättade händerna. Vi köpte mat till en ensam granne. Vi gick på restaurang och såg att restaurangerna, butikerna och kaféerna egentligen var gjorda av drömmar som pandemin nu löste upp. Vi gjorde vad vi kunde för att de drömmarna skulle överleva och med dem den större dröm som vi drömmer tillsammans i ekonomin.

Pandemin är ett rovdjur som äter förhoppningar och planer och projekt och även när viruset bleknar bort kommer den att smyga genom gatorna och fälla sina offer – om vi inte enas om att jaga bort den.

Kris har också en annan, äldre bibetydelse: dom. De avgränsningar vi gör nu kan sammanställas till en dom. Över samtiden, över oss själva. Nu slipar de efterkloka sina knivar och letar efter syndabockar, men en pandemi har inga förövare, bara offer. Det egentliga måttet på oss alla är om vi orkar lära oss av vad pandemin visat oss utan att fördela skuld, och om vi kan välkomna tillbaka osäkerheten in i livet utan att lamslås av ödestro.

Nicklas Berild Lundblad är fil dr och chef för global samhällsanalys på Google. Åsikterna i artikeln är hans egna.

Mest lästa just nu

1) Sovjets mack i Sverige av Blanche Sande

2) Ok, boomer av Jonas Elvander

3) Kommendanten i Auschwitz av Erik Hedling

4) Estlands parallella historier av Gustaf Lewander

5) Delade meningar av Bengt G Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Vår nygamla kantstötta värld av PJ Anders Linder

2) Kontrollapparaten av Jojje Olsson

3) Bakom galler av Bengt G Nilsson

4) Om och om igen av Katarina Barrling

5) På rättsstatens grund av Mårten Schultz

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...