VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Om och om igen

Av Katarina Barrling

Människans kontrollbehov kan aldrig fullt ut tillfredsställas. Det kan tvärtom ge upphov till mer frustration och inte sällan fler risker.

I Balladen om döden i Rättvik berättar Carl-Johan Vallgren om en from präst som ”frälste själar på ackord med helga ande uti blicken”. Men det sedliga och rättrådiga livet till trots, en dag när prästen står i predikstolen ser han Döden på kyrkbänken längst bak. Och det är prästen själv som Döden pekar på. Förfärad flyr prästen till sin sedeslöse bror och ber denne om adressen till den mest syndfulla plats som tänkas kan. Brodern rekommenderar en ”massageklubb” i Leksand, lett av en häxa, och prästen konstaterar lugnad att: ”där letar väl knappast Döden efter fromma prästemän som vill undkomma sitt öde”. Han kastar sig på broderns cykel till Leksand. Prästens bror, i sin tur, går tillbaka till kyrkan där han finner att Döden sitter kvar, förbryllad bläddrandes fram och tillbaka i sin stora svarta bok. När brodern undrar hur i hela fridens namn Döden kan ge sig på den frommaste av de fromma svarar Döden att det faktiskt överraskade honom att finna denne präst i kyrkan. Enligt de uppgifter Döden har skall prästen nämligen leva ett utsvävande liv i Leksand. Och det är just dit Döden nu ämnar bege sig för att hämta honom.

Historiens sensmoral är lika tydlig som uråldrig: ingen kommer undan sitt öde. I långliga tider var det en given inställning. Att någon annan än vi själva styrde vårt öde var självklart: människan spår och Gud rår. Inte sällan förkroppsligades framtidsmakten också av specialiserade ödesföreträdare, påfallande ofta kvinnor (Fortuna och Tyche), påfallande ofta kvinnor arbetande i grupp (moirer, parcer och nornor). Att spinna ödestråd är komplicerade saker.

Ett av det moderna samhällets mest utmärkande drag är en vägran att acceptera att något annan än människan skulle styra händelseutvecklingen. Människan spår och Människan rår. Föreställningen om att allt skulle vara förutbestämt, eller bestämt av någon annan än människan, ligger helt enkelt inte för oss. Fatalism betraktas som ett tecken på inte bara vidskepelse, utan också som resignation och uppgivenhet – närmare dödssynder än så kan man knappast komma i ett positivt tänkande samhälle.

Men inte heller mer välbelagda faktorer än ödesgudinnor anses utgöra legitima bestämningar till människans och samhällets utvecklingsgång. Vår tid kan förvisso inte förneka betydelsen av biologiskt och socialt arv, men den kan göra vad den kan för att försöka tygla sådana variabler. Allt som på något vis styr och begränsar individen och det mänskliga samhället skall bemästras, för att inte säga bekämpas.

Samtidigt har vår kontroll förstås begränsningar – stora begränsningar. Ett av de tydligaste uttrycken för dessa begränsningar ligger i risken. I ett fatalistiskt samhälle behöver vi inte tänka på risker, eftersom det inte finns några. Risken förutsätter en osäkerhet i utfall som inte existerar när allt är förutbestämt.

I ett samhälle som vårt, som tvärtom menar att ingenting är förutbestämt, och att det är människan som bestämmer, kommer ansvaret också att vila tungt på människan att förebygga och undanröja risker. Det är ju hon som styr historiens gång.

Det här föranleder ett enormt kontrollbehov – som på grund av den osäkerhet som alltid ligger i risken, aldrig helt kommer att kunna tillfredsställas. I förhållande till risken saknar vi helt enkelt full kontroll. I risken ligger att vi inte kan veta hur det slutar. Vi kan göra vad vi kan för att minimera osäkerheten, och som Nicklas Berild Lundblad skriver i sin essä försöker vi besvärja den med hjälp av våra modeller i form av grafer och tabeller, som en sorts moderna trollformler. Men den säkerhet dessa frammanar är skenbar. Osäkerheten består. Ytterst kan vi inte säkert veta hur det går. Och i hanteringen av risker finns det ingen ångerrätt. Det räcker med en misstolkad graf, så har vi påverkat händelseutvecklingen i oönskad riktning, i värsta fall så att den osäkra risken övergår i säker olycka.

Det här över allt svävande kontrollbehovet gör att man med fog kan beskriva vårt samhälle som ett kontrollsamhälle. Det är svårt i sig, och det blir inte lättare av att detta kontrollsamhälle skall leva sida vid sida med, och dessutom förstärks av risksamhället.

Risksamhället utgör enligt Ulrich Beck, som myntat termen, en naturlig förlängning av industrisamhället. Samtidigt som industrisamhället skapar välstånd, skapar det också mängder av nya risker eftersom det bryter ned naturen, menar Beck. Och på motsvarande sätt som människan försöker bemästra allt annat som kommer i hennes väg – ofta i syfte att göra det mänskliga livet bättre – vill hon också bemästra riskerna.

När Becks bok om risksamhället först kom ut 1986 (i engelsk översättning 1992) var vi upptagna av risker som vi inte uppmärksammar på samma sätt idag: kärnkraft, kemikalier och föroreningar till exempel. Och på 90-talet var det galna ko-sjukan som fyllde oss med skräck. Att den här typen av risker inte intar en lika framträdande plats i våra riskmedvetanden idag betyder inte att de nödvändigtvis har försvunnit. Det visar bara att vad människan ser som risker inte enbart bestäms av vad som faktiskt är verkliga risker, utan också av vad vi människor väljer att just se som risker. Riskbedömningen rymmer alltid ett subjektivt element, det ligger i själva definitionen i och med att riskbedömningen delvis bygger på våra föreställningar om vad vi definierar som hotfullt och skadligt. Det finns också en objektiv komponent i risken. Risken är inte bara en social konstruktion: ett virus, en härdsmälta, en konjunkturnedgång – allt detta har en existens oberoende av vad vi anser om det. Men för att dessa omständigheter skall betraktas som just risker krävs alltså att vi betraktar dem som just risker. Risker är därför beroende av subjektiva uppfattningar, och på den kollektiva nivån också av kulturbundna föreställningar. Kulturen kommer också att inverka på hur vi väger olika risker mot varandra, det vill säga vilka risker som åtnjuter högst status och vad som ses som rättmätiga sätt att mota dem.

Se till exempel på skillnaden mellan individualistiska och kollektivistiska kulturer. I en kollektivistisk kultur, där individen inte tillmäts lika stor vikt, kan samhället utan större bekymmer sätta den kollektiva nyttan framför individens skydd och frihet, till exempel genom att låsa in eller på olika sätt offra sjuka människor i syfte att begränsa smittspridning utan att betala priset i form av nya risker, till exempel överbelastade intensivvårdsavdelningar eller ekonomisk depression. Och omvänt: i en kultur som lyfter fram skyddet av individen som överordnat andra värden kan konsekvensen i förlängningen bli att kollektivet skadas, direkt eller indirekt, till exempel genom att hela samhället stängs av i syfte att skydda vissa individer eller grupper. Sällan har denna typ av moraliska frågor blivit så påträngande som denna besmittade vår. Sällan har det blivit så tydligt hur olika vi människor kan väga dessa intressen mot varandra.

Och även inom ramen för en kultur kan bedömningen av vilken risk som väger tyngst skifta mycket snabbt. När en ny, och därmed ofta mer skrämmande, risk upptäcks glöms de andra, mer välbekanta, lätt bort. Risken med det förhållningssättet är att de gamla välkända riskerna försummas på ett sätt som gör att dessa kan växa sig ännu större, för att sedan, när de inte går att bortse från längre, på nytt hamnar i uppmärksamhetens fokus – med den konsekvensen att de risker som en tid fått stå i strålkastarljuset ges lägre prioritet, och därmed även de kan växa sig större och farligare – och så vidare, och så vidare.

Men det finns fler mekanismer som gör att den samlade risknivån höjs när vi försöker bemästra risker. När vi är fullt upptagna av att mota en risk så inte bara förbiser vi andra risker – vi skapar också nya. Kraven på social distansering och karantän innebär risker för ekonomin så som konkurser och arbetslöshet; arbete från hemmet innebär såväl arbetsmiljörisker som säkerhetsrisker – till exempel. De åtgärder som för inte så länge sedan skulle bemästra den då dominerande risken – klimatförändringen, det vill säga minskad flygtrafik och konsumtion – ses nu som rymmande nya risker.

Risksamhället påminner inte så litet om lerneiska hydran: för varje huvud vi hugger av växer det fram två nya. Och vårt kontrollbehov kan aldrig fullt ut tillfredsställas. I långa stycken kan det tvärtom ge upphov till mer frustration och inte sällan fler risker. I värsta fall försätter vårt kontrollbehov oss i en liknande situation som den fromme prästen i Rättvik. Det är just genom att försöka undfly det vi fruktar mest som vi framkallar det.

Katarina Barrling är docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Mest lästa just nu

1) Sovjets mack i Sverige av Blanche Sande

2) Ok, boomer av Jonas Elvander

3) Estlands parallella historier av Gustaf Lewander

4) Kommendanten i Auschwitz av Erik Hedling

5) Delade meningar av Bengt G Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Bakom galler av Bengt G Nilsson

2) Estlands parallella historier av Gustaf Lewander

3) Kommendanten i Auschwitz av Erik Hedling

4) Vår nygamla kantstötta värld av PJ Anders Linder

5) Kontrollapparaten av Jojje Olsson

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...