Kejsar Theodosius hade tre döttrar. De två äldsta bedyrade honom sin kärlek, medan den yngsta sade sig älska sin far så mycket som han förtjänade. Kejsaren bestämde sig då för att belöna sina två äldsta döttrar och försumma den yngsta. När han senare hamnade i trångmål var det emellertid bara den yngsta som hjälpte honom.

Känns berättelsen igen? Shakespeare använder den i Kung Lear. Troligen var ett antal varianter av sagan i omlopp under hans tid. Just den här versionen återfinns i den medeltida samlingen Gesta Romanorum, som nu har kommit ut på Artos & Norma bokförlag. För urval och översättning från latinet står Hannah Bartonek Åhman.

Gesta Romanorum är en ganska brokig samling sagor och anekdoter som nedtecknades i England och Tyskland på 1300-talet. Samlingen rönte stor popularitet och trycktes för första gången i Utrecht på 1470-talet. Vissa av berättelserna har uppenbart antikt ursprung. Andra, som inte finns belagda i den antika litteraturen, handlar likväl om personligheter från den tiden. Berättelsen om kejsar Theodosius är ett sådant exempel. Alexander den store, Aristoteles, Caesar och Pompejus, är andra berömdheter som figurerar som huvudpersoner, ofta frånkopplade sin historiska verklighet. Anakronistiskt så det förslår blir det när den romerska kejsaren Claudius (död 54 e Kr) gifter bort sin dotter med Sokrates (död 399 f Kr).

”Genom att paketera budskapet med lättillgängliga historier hoppades man kunna nå de syndfulla själar som behövde förlåtelse och frälsning.”

Gesta Romanorum betyder ”romarnas bedrifter”, men det är en missvisande titel. Hjältedåd eller storverk från fornstora dagar rör det sig knappast om. Istället möter vi enskilda människor som utsätts för diverse prövningar. En riddare avbryter sin pilgrimsresa till Jerusalem efter att ha hört rykten om att hans hustru har varit otrogen. Vid hemkomsten upptäcker han att älskaren, en präst i svartkonst, ligger begravd under sängkammargolvet. Sankt Bernhard utmanas i tärningsspel av en man som satsar sin själ i utbyte mot hans häst. På samma sätt som antika personligheter placeras i en medeltida samtid förläggs medeltida stereotyper till antik tid, gärna med en tidsangivelse såsom ”under kejsar Titus regeringstid”, eller med en hänvisning till en romersk författare.

Gesta Romanorum är en sorts medeltida Bröderna Grimm-projekt med anspråkslösa litterära ambitioner, en sammanställning av folkliga berättelser som vandrat genom Europa under lång tid. Genom muntlig tradering har stoffet bearbetats och stöpts om i en sorts seklernas visklek.

I ett par fall är historien någorlunda intakt, men originalet okänt. Jag tänker på en av den romerska litteraturens mest kända berättelser, den om Lucretia, som våldtogs av en prins och indirekt blev upphov till den romerska republiken. Om hennes öde läser vi vanligen hos Livius, men Gesta Romanorum hänvisar till kyrkofadern Augustinus istället för den bortglömde historikern. Och trots att Ovidius Metamorfoser lästes flitigt under medeltiden, är det verket osynligt i sagan om den vita kon som bevakas av en hundraögd man vid namn Argus. Nog kan man ana att den bildade människan förstod att detta utgjorde upptakten till myten om Europa och tjuren, men berättelsen röjer inte det.

För egen del har jag störst behållning av Gesta Romanorums inledande berättelser, som utgår från lagar och deras tillämpning. Här kan jag nämligen identifiera källan i Seneca den äldre (54 f Kr–39 e Kr) och hans retoriska övningar. I Controversiae citeras professionella talare, som deklamerar över tänkta rättsfall. Seneca nedtecknar de argument som de har anfört i denna vältaliga lek för att försvara och åtala en anklagad.

I ett av Senecas fiktiva fall har en vestal (en romersk prästinna) som straff för sitt brutna kyskhetslöfte blivit utknuffad för ett stup, men mirakulöst klarat sig oskadd. I Gesta Romanorum har vestalen bytts ut mot en hustru. Också här överlever hon mot förmodan och reser sig helskinnad från fallet. När kvinnan döms på nytt tar hon själv till orda och hänvisar till en annan existerande lag samt till Gud, som hon menar har räddat henne från döden. Tack vare sitt försvar får hon gå.

I Senecas version får varken kvinnan eller någon annan av de inblandade komma till tals. Medan Gesta Romanorum bjuder på mustiga historier, är poängen med Senecas Controversiae först och främst att visa vilka retoriska medel som står till buds för en advokat eller åklagare. Att det har skapats spännande berättelser ur dessa övningar säger kanske något om deras utbredning och betydelse.

Men om nedtecknaren av Gesta Romanorum själv får bestämma skall vi inte fundera så mycket över sådant. Det finns nämligen anvisningar till hur historierna bör förstås. Efter varje berättelse följer en teologisk utläggning, i vilken läsaren får sig en lektion i kristen morallära. Därmed ges det en allegorisk innebörd åt dessa underhållande och tämligen ytliga skrönor.

Ett mönster i exegesen kan skönjas, men det är inte helt konsekvent utfört. Regenterna skall vanligtvis tolkas som Gud, som i historien med kvinnan som kastas från berget. Uttolkaren förklarar i det fallet att Gud kastar den som ”besudlar sin själ” ned från himmelriket. Men genom nåden frälser Kristus människan från synden, som representeras av den otrogna kvinnan. I andra berättelser kan regenten symbolisera djävulen. Kejsar Theodosius, däremot, skall läsas som en värdslig man som vänder ryggen till sin tredje dotter, som företräder Gud.

Läsningarna känns stundom finurliga, stundom krystade, stundom överflödiga. Det händer att berättelsen redan innehåller en tydlig sensmoral. I historien om riddar Julianus som av misstag dödar sina föräldrar, trots att han flytt dem för att undvika just det, lyser den antika sensmoralen igenom: man kan aldrig fly sitt öde. Men den kristna utläggningen bortser förstås från detta. I den är Julianus en god kristen och präst som strider mot djävulen och lyder Bibelns ord om att lämna sina föräldrar för att följa Kristus. Föräldrarna är världens frestelser som förföljer honom för att locka till det onda.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

För medeltidens lärde blev det ett projekt att uttolka antika texter allegoriskt för att göra dem förenliga med Bibelns lära. Särskilt kring Vergilius och Ovidius fanns en sorts magisk aura; de var inspirerade av Gud utan att veta om det. Deras texter hade därför en dubbel innebörd: under den hedniska ytan låg ett gudomligt budskap. Man må tycka att de teologiska kommentarerna i Gesta Romanorum stör den egna läsningen med sin förnumstighet, men om själva sagorna ger en inblick i en medeltida berättartradition, ger analyserna tillgång till deras reception, alltså hur de uppfattades och användes.

Om den uttolkningen hörde till den högre skolan, var Gesta Romanorum med sin enkla och underhållande stil ett tacksamt hjälpmedel för präster att undervisa menigheten. Så tror man nämligen att samlingen har använts. Med hjälp av historier som var bekanta eller som åhörarna lätt kunde ta till sig kunde predikanter nå folket med sin kristna undervisning. Man kan kalla det ett slags uppbygglig söndagsskola för vuxna, med utgångspunkt i profan berättartradition istället för bibelberättelser.

”Varför skall djävulen ha de bästa melodierna?” är ett citat som tillskrivs Frälsningsarméns grundare William Booth och ibland även reformatorernas psalmförfattare. Det skulle också kunna gälla för användandet av Gesta Romanorum som undervisningsmaterial. Genom att paketera budskapet med lättillgängliga historier hoppades man kunna nå de syndfulla själar som behövde förlåtelse och frälsning.

”Möt dina elever där de själva befinner sig”, är ett pedagogiskt motto som jag själv matades med under min lärarutbildning. Den som tror att den idén är ny har inte läst Gesta Romanorum.