I Stig Wennerström. Myten om en svensk storspion ger Wilhelm Agrell en detaljerad redogörelse för utredningsarbetet som ledde fram till att han dömdes för grovt spioneri 1964. Läsaren guidas genom de olika faserna i dramat. Boken är emellertid främst en djupdykning i Wennerström som person och en granskning av vilken sorts spioneri han egentligen ägnade sig åt.

När han greps hade han redan hunnit lämna den militära banan. Istället innehade han en tjänst som rådgivare i nedrustningsfrågor vid Utrikesdepartementet. Efter några dagars förhör erkände Wennerström att han från slutet av 1940-talet hade ägnat sig åt, som han formulerade det, ”den mest avancerade och farliga formen av agentarbete”. Han uppgav sig ha varit dubbelagent, periodvis verksam för både USA:s och Sovjetunionens räkning. Med tiden kom han att skifta lojalitet och i allt större utsträckning bekänna sig till den sovjetiska saken.

Bevisningen mot Wennerström byggde på hans egna bekännelser och berättelser om sitt spioneri. Genom hela undersökningen framhävde han gång på gång sin egen betydelse för det internationella spioneriet i allmänhet och för GRU i synnerhet. ”Det är tydligt att händelserna i Moskva […] innebar en närmast ofattbar stimulans av hans ego”, skriver Agrell. Vidare tycktes själva rättegången och det mediala intresse som Wennerströmaffären skapade i sig utgöra en bekräftelse för översten.

Boken beskriver ett fascinerande stycke svensk underrättelsehistoria men är också ett läsvärt psykologiskt porträtt. Genom att detaljerat redogöra för vad som framkommit i förhör, för utredarnas val av förhörstekniker och bemötande av Wennerström som person, målar Agrell upp bilden av en bekräftelsesökande och karriärlysten man.

Agrells bok är också ett porträtt av 1960-talet som tidsperiod. Det framkommer inte minst i skildringen av arbetet hos den så kallade Ag W II-gruppen, en topphemlig avdelning som fått i uppdrag att gräva vidare i fallet Wennerström efter att domen hade fallit. Liksom tidigare utredare intresserade sig gruppen för spionens motiv. Stor möda lades på att hitta de bakomliggande faktorerna till Wennerströms ”abnorma kompensations- och bekräftelsebehov”. I tidstypisk anda trodde man att hans beteende berodde på ett påtagligt faderskomplex, en slutsats som också rättsläkaren landat i. Men Wennerströms förräderi tycks främst ha handlat om att vilja bli sedd och uppskattad.

Trots att Stig Wennerström dömdes för grovt spioneri lämnades utredarna med intrycket att det fanns väsentliga delar i dennes berättelse som inte stämde. Flera lösa trådar blev hängande genom rättegång och fällande dom. Detta var därför Ag W II-gruppen fortsatte att bedriva efterforskningar, för att utreda huruvida Wennerström lämnat ut fler känsliga uppgifter än han erkänt. Agrell redogör detaljerat för hur detta arbete fortlöpte. Istället för att blottlägga djupare dimensioner i spioneriet framträder emellertid stora mått av okunskap, överdrifter och rena påhitt i den dömdes berättelse.