”Till mitt försvar kan jag säga att det var bråttom”, säger Johan Staël von Holstein i en karaktäristisk replik när han i efterhand tillfrågas om ett av sina beslut. Det gällde att bli störst i världen – före alla andra. Christian Albinsson, som driver företaget Oh My Interactive, har träffat honom och en rad andra personer som var med under de galna åren runt millennieskiftet. I Bubblan som aldrig sprack beskriver Albinsson den första svenska IT-vågen.

Det var inte bara champagne som vaskades de där åren – det var århundradets chans. Det oreglerade och småskaliga internet som fanns före millennieskiftet hade inte kunnat fortsätta. Men istället för något bättre fick vi något som hade framstått som en skräckvision 1999: ett nät dominerat av en handfull globala monopol som tjänar sina pengar på massövervakning.

I Entreprenörsstaten (2015) visade ekonomen Mariana Mazzucato att vi inte skulle ha pekskärmar, litiumjonbatterier eller internet utan offentliga investeringar. Men när grundforskningen väl är betald är det dags för staten att kliva åt sidan och låta de påstått kreativa företagen ta plats på scenen. Eller i Staël von Holsteins fall: skicka in clownerna.

Albinsson beskriver en generation företagsledare som inte klarade av att tjäna pengar. Spray hade problem med ekonomin trots att de fick 40 000–50 000 nya internetanvändare per månad; Wallenberg gav dem ändå en halv miljard. Självförtroendet var det däremot inget fel på. Jonas Svensson på Spray ville ”tjäna så mycket pengar att jag kan köpa SKF. För att sedan lägga ner det.”

Om de inte kunde gå med vinst kunde de i alla fall festa. Restaurangen Sturehof får ett eget, välförtjänt kapitel. Icon Medialab bjöd personalen till Åre och chartrade tre plan när det var dags att fara hem. Notan gick på 1,7 miljoner, samtidigt som företaget året innan gick med 295 miljoner i förlust.

Albinssons bok innehåller många anekdoter. När storkunden Volvo knackar på dörren behöver Framtidsfabriken visa upp ett kontor och skaffar ett på Ikea, som har 30 dagars öppet köp: ”Skulle det inte bli något uppdrag var det bara att montera isär möblerna och lämna tillbaka dem.” Du kunde få sparken för en ful skjorta, men det var helt okej att dra en chansning och köpa en container full av krucifix välsignade av påven. Allt gick för sig så länge du hade självförtroende och inte blev utbränd av tempot i ett jobb som slukade fritiden och privatlivet. Staël von Holstein behövde göra en hjärtoperation när han var 39.

Albinsson visar hur pengar ströddes som konfetti över folk som inte hade någon större vision än att sälja kläder utan att veta hur man gör. ”Boo.com kommer att revolutionera vårt sätt att handla”, förklarade grundaren Kajsa Leander. Efter två år gick Boo i konkurs med två miljarder i skulder. Det gick inte att handla på sajten om du hade en Mac eller en långsam internetuppkoppling, ”vilket får betecknas som en viss utmaning i sammanhanget”, kommenterar Albinsson.

”Många trodde att det går att gå direkt från studentrummen till att bli internationella företagsledare. Det går inte har det visat sig”, konstaterar Ola Ahlvarsson, tidigare vid näthandelsföretaget Boxman. Det går inte heller att flyga genom att hoppa ut genom fönstret och flaxa med händerna, men inte alla behöver prova innan de vet. Boxmans grej var att sälja skivor på nätet. ”Siktet var inställt på världsherravälde”, skriver Albinsson. ”Tyvärr fanns det inte någon plan för hur kunderna skulle få sina cd-skivor, i alla fall ingen som kostnadsmässigt rymdes i priset 99 kronor.”

När Boxman kraschar efter tre år har investerarna satsat och förlorat 600 miljoner. Vilka företag har vi gått miste om för att pengarna gick till grabbarna med störst käft? Vad kunde forskare, konstnärer, filmare och andra ha åstadkommit om de hade fått en del av de summor som fanns i omlopp? Hade vi kunnat ha ett annat internet idag om de pengar som fanns i överflöd hade investerats lite mognare och mer kreativt?

Nätet påstods vara en främmande planet, där de vanliga ekonomiska lagarna inte gällde. Det är förvånansvärt att så många vuxna människor svalde detta. Nätet är ingen främmande planet, det är vi. Det består av samma människor som du möter i verkliga livet, eller med andra ord: nätet är ett samhälle. Vad man än förväntar sig av företagare som Staël von Holstein – eller hans lite större internationella motsvarigheter – måste man inse att de aldrig kommer att kunna bygga ett samhälle. Det är inte deras uppgift. Därför borde de inte ensamma få avgöra hur nätet ska utvecklas.

En brist i boken är att Albinsson redovisar så mycket och tänker så lite. Hans personporträtt blir inte personligare än så här: Jonas Birgersson ”drivs av passion, visioner och storslagna idéer”.

Vi får veta vad folk sade och gjorde, vad deras företag värderades till på börsen – men vi får ingen analys. Det går inte att dra någon skarp gräns mellan journalistisk faktaredovisning och självständigt tänkande. De är inte varandras motsatser: de hör ihop. En skribent som inte tänker kommer heller inte att hitta särskilt mycket att redovisa.

Vad hade hänt när ”de annars så försiktiga svenskarna hade blivit fartblinda börshajar”? Så sent som 1977 köpte Göteborgs-Posten ett tryckeri kontant. Först spara, sedan investera; lånade pengar var omoraliskt. Här finns en story, en svensk mentalitetsförändring, som är värd att undersöka.

Hur gärna jag än skulle vilja se Johan Staël von Holstein diska ihop till notan när festen var slut gäller det att komma ihåg en sak: det gäller att inte göra ett litet antal personer till syndabockar i tron att galenskapen ligger bakom oss. Syndabockar utnämner man för att slippa se den verkliga boven i dramat: flockmentaliteten, tidsandan, den kollektiva hysterin. Det är värt att minnas vad de här personerna gjorde och sade, men inte för att peka finger åt dem, utan för att bättre känna igen nästa bubbla när den kommer.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Massmedierna slipper inte undan kritik i Albinssons bok, och det är bra. När medierna hade fattat grejen med internet gjorde de sitt bästa för att blåsa upp de nya företagsledarna till hjältar. De journalister som bevakar IT-världen borde ha större ambitioner än att delta i branschfesten för att snika åt sig några gratisdrinkar. De ska förstöra festen. De ska ställa frågor som får värden att sluta le. De ska förstå i vilken riktning de inte förväntas rikta blicken – det är dit de ska titta, och sedan dra sina slutsatser.

Folk som kritiserade nätets luftföretagare när de stod på toppen av sin berömmelse bemöttes med skuldbeläggande och en emotionell retorik som inte hade övertygat en tolvåring. I Veckans Affärer avfärdade journalisten Lotta Edling en skeptiker med att han gav uttryck för ”det fulaste karaktärsdrag vi har i vår folksjäl: den svenska avundsjukan”.

Albinssons slutsats är att utan de galna luftslotten hade vi inte haft dagens framgångsrika svenska IT-företag. ”Vi har ett ekosystem för start-ups i Stockholm av guds nåde och en mullrande govtech-sektor. Det har vi i stor utsträckning tiden runt millennieskiftet att tacka för”, säger Mikael Ahlström, tidigare vid Icon Medialab.

Ett par av de företag Albinsson beskriver som framgångar hade förtjänat att granskas lite närmare. Spotify behövde matas med pengar i tio år innan de gick med vinst. Hur många nystartade företag får lika generösa villkor? Klarna kallades förra året till Finansdepartementet för att förklara vad man tänker göra åt identitetsstölder, samt för att bemöta kritiken om att företaget medvetet driver folk till kronofogden.

Har vi lärt oss någonting här? Det tror jag inte. Snart kommer någon att peka och ropa: ”Det här – och bara det här – är framtiden! Om ni inte följer med är ni rökta!” Och lämmeltåget kommer att starta igen.