Höss var SS-Obersturmbannführer (överstelöjtnant) och högste chef för koncentrationslägret Auschwitz mellan 1940 och 1943 samt under en period 1944, då mer än 400 000 ungerska judar avrättades i lägrets gaskammare. Han skrev boken i polskt fängelse 1946–47. Föga förvånande blev han dömd till döden och hängd framför det raserade krematoriet i Auschwitz i april 1947.

Memoarerna har blivit beryktade för den kusliga uppriktighet som präglar Höss beskrivning av arbetet i lägret, med ingående skildringar av hur fångarna föstes in i gaskamrarna och hur andra fångar sedan fick transportera liken, inklusive spädbarn, till brännugnarna. Som mest kunde 10 000 människor förintas under ett dygn. Till synes utan ånger berättade Höss med iskall precision om hur allt detta gick till.

Men Höss historia hade berättats redan tidigare. Han greps av brittisk militärpolis i Nordtyskland efter en lång jakt i mars 1946 och blev inkallad som vittne i Nürnbergrättegångarna. I samband med detta genomgick han ett stort antal förhör av både britter och amerikaner. Protokollen från dessa förhör har förtjänstfullt översatts och kommenterats av journalisten, författaren och – skulle jag vilja tillägga – historikern Niclas Sennerteg. De utgör huvuddelen av hans bok ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont”.

Rent faktamässigt är det inte så mycket nytt som framkommer om man tidigare har läst Kommendant i Auschwitz. Man får förvisso en hel del insikter i Höss psykologi och det är onekligen intressant att mycket kretsar kring hur den tyska industrin byggde stora anläggningar i anslutning till lägret i syfte att till lågt pris kunna hyra lägerfångar som tvångsarbetare – dessa kunde mer eller mindre arbetas till döds. Här figurerar stora koncerner som till exempel IG Farben och Siemens. Man får också en hel del insikt i den nationalsocialistiska statens snåriga byråkrati, med dess myller av olika instanser.

Några av de poliser som grep Höss var av judisk börd och det är välkänt att man tog tillfället i akt att ge Obersturmbannführern ett rejält kok stryk efter gripandet. Detta faktum har använts av Förintelseförnekare som ett bevis för att Höss bekännelse var en följd av tortyr och att den därmed kan avfärdas. Hur fel de har framgår med all önskvärd tydlighet i Sennertegs utmärkta bok.

En dimension som inte kommenteras av författaren är hur unga samtliga inblandade är när de börjar det systematiska mördandet 1941. Himmler, högste SS-chef och vid tiden en av Tysklands mäktigaste män, var 40. Lika gammal var Höss, med direkt befäl över tusentals män. SS-Obergruppenführer (general) Heydrich, den som organiserade dödsmaskinen, var 36 år gammal och SS-Obersturmbannführer Adolf Eichmann – med ansvar för att lokalisera och transportera miljontals judar till dödslägren – endast 34.

I ett bitvis briljant slutkapitel reflekterar Sennerteg över hela skeendet och diskuterar hur man skall kunna förstå massmördare som Höss. En tolkning, knäsatt av filosofen Hannah Arendt i hennes berömda Eichmannstudie, sammanfattas i begreppet ”den banala ondskan”. Det handlade om intellektuella medelmåttor som skyfflade papper på sina skrivbord utan en tanke på att det handlade om människoliv. Sennerteg fokuserar istället på hur Höss och andra var produkter av den nationalsocialistiska ideologin, den rasistiska föreställningen om judarnas – och andra mindervärdiga folkgruppers – hot mot det rena, germanska blodet, ett hot som man uppfattade som i högsta grad verkligt. Den bästa redogörelsen för denna fasansfulla ideologi som jag har läst finns i Jonathan Littells roman De välvilliga, en bok som också Sennerteg hänvisar till.