VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2020

Wägner var före sin tid

Av Lena Kåreland

Det är en lockande titel Ulrika Knutson har valt för sin biografi: Den besvärliga Elin Wägner. På vad sätt var Wägner (1882–1949) besvärlig? Läsaren blir nyfiken, börjar ivrigt läsa och inser att det besvärliga med henne tycks vara ett slags motsägelsefullhet.

Wägner var till exempel en ivrig rösträttskämpe som tvivlade på rösträttens värde och en feminist som mer talade om kvinnors skyldigheter än om deras rättigheter. Hon ställde krav, kunde vara stenhård. Manssamhället tog hon i örat innan det ens visste att det var ett patriarkat. Stridbar och rastlös men också blyg och självkritisk.

Att placera Wägner i en fålla låter sig självklart inte göra. Hon var mångsidig. Som författare fick hon sitt genombrott med Norrtullsligan (1908). Med Pennskaftet (1910), en roman om de svenska suffragetterna, gjorde hon succé. Dessutom var hon journalist, aktivist, civilisationskritiker och stridbar debattör, med stort engagemang för frågor rörande kvinnors medbestämmande, miljön och freden. Hon var totalpacifist som under andra världskriget, inspirerad av Gandhis tänkande, ansåg att kvinnor borde vägra att bära gasmask. I mycket var hon före sin tid, inte minst beträffande miljöfrågan. Hon var en visionär med dragning till mystiken, och hennes stora intresse för religion fick henne att ansluta sig till kväkarna.

Biografin är upplagd i kronologisk ordning och de tjugo kapitlen är välmatade. Knutson rör sig inte enbart inom det litterära området. Hon knyter an lika mycket till politik, sociologi och idéhistoria och ger breda utblickar över samtiden och de två världskrigen, som satte djupa spår i Wägners liv och författarskap. Kvinnoperspektivet är tydligt, och vi får veta åtskilligt om förhållandena under 1900-talets början, då kvinnorna började ta plats i arbetslivet. Särskilt på journalistikens område var kvinnans framryckning påtaglig, och Wägner medverkade i flera tidningar, bland annat Dagens Nyheter och Idun. I den senare var hon under en tid redaktionssekreterare.

Elin Wägner växte upp i ett strängt och konservativt hem i Helsingborg. Som tonåring vantrivdes hon i flickskolan men fick inte studera filosofi. Hennes far, lärare och rektor, ansåg inte att det lämpade sig för flickor. Hon upplevde tidigt att hon begränsades av en kvinnoroll som stängde många dörrar, och livet igenom kände hon sig i underläge i förhållande till sina manliga kolleger för att hon aldrig hade bedrivit några akademiska studier. Sin journalistiska karriär inledde hon på Helsingborgs-Posten, där hon var den enda kvinnan på redaktionen. Här blev hon snabbt en driven kåsör och lärde sig behärska de flesta tidningsgenrer.

Ofta var hon pionjär i manliga miljöer. När hon 1944 efterträdde Hans Larsson i Svenska Akademien blev hon den andra kvinnan i denna ärevördiga församling efter Selma Lagerlöf. Men enligt Knutson blev hon aldrig riktigt akademifähig.

Knutsons biografi är tecken på det stora intresset för Wägner under de senaste decennierna. På 1950- och 60-talen omtalades hon inte särskilt ofta. Ett skifte inträffade när Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders magistrala biografi i två band utkom 1977 och 1980, ett arbete som alla Wägnerforskare har att förhålla sig till. Knutson har själv i andra sammanhang skrivit om henne, bland annat i Kvinnor på gränsen till genombrott (2004), som handlar om Fogelstadgruppen. Flera av 2000-talets avhandlingar som ägnats Wägner har mer fokuserat på ideologiska än skönlitterära aspekter, vilket inte är så förvånande med tanke på att åtskilliga av hennes texter tar upp moraliskt laddade samhällsfrågor.

Det gäller särskilt Väckarklocka (1941), en debattbok skriven med starkt patos. Den uppfattades som provocerande, mottogs svalt och gav upphov till en del förundran bland socialdemokratins kvinnor såsom Alva Myrdal och Karin Koch. Ville Wägner att kvinnan skulle återvända till bondehemmet? Var hon antimodern? Tiden var inte mogen för det civilisationskritiska budskapet. Det var först i samband med 1970-talets miljörörelse som Väckarklocka blev något av en kultbok.

Wägners egna livserfarenheter kunde också, i omgestaltad form, ge stoff till de skönlitterära verken. Debutboken Från det jordiska museet (1907), en samling noveller, är delvis inspirerad av en olycklig kärleksrelation till en journalistkollega på Helsingborgs-Posten, Nils Hjalmar Jönsson. Wägner var ständigt förälskad, även i kvinnor, men oftast var kärleken olycklig, särskilt den till männen. Äktenskapet med filosofen John Landquist var komplicerat, mest på grund av hans ständiga otrohet, och slutade med skilsmässa. Men de förblev vänner och stod i brevkontakt med varandra livet ut. Fast Wägner hade svårt att stå ut med Landquists sympatier för Tyskland under 1930-talet.

Den två år långa relationen med Sigfrid Siwertz under 1920-talet var intensiv och uppslitande, åtminstone för Wägner. Knutson ger en ironisk sammanfattning av denna historia. Och i en jämförelse mellan de båda författarnas verk konstaterar hon att Norrtullsligans kontorister har stått sig bättre än Mälarpiraternas läroverkspojkar.

Kanske hade Wägner det lättare med kvinnorna än med männen. Hon var engagerad i de flesta av 1900-talets stora kvinnoprojekt, förutom i rösträttsrörelsen i Fogelstadgruppen, Kvinnliga medborgarskolan och tidskriften Tidevarvet, som med start 1923 kom att ges ut i fjorton år. Flera av Wägners romaner gick först som följetonger där. Fogelstad var en viktig tankesmedja för henne. Här fick hon stimulans och inspiration, men nog fanns det konflikter, spänningar, svartsjuka och starka känslor också i denna grupp. Vad annat kan man vänta av viljestarka och okuvliga kvinnor såsom Ada Nilsson, den frejdiga läkaren, och Honorine Hermelin, den lysande pedagogen?

Kvinnorna i Wägners nätverk syntes och hördes i debatten under 1900-talets första hälft, och Knutson låter dem passera revy i träffsäkra miniporträtt. Ellen Key var en beundrad vän genom åren, men deras åsikter gick inte sällan isär. Wägner var kritisk mot Keys kärlekslära och syn på moderskapet. I romanen Hemlighetsfull (1938) ger hon ett porträtt av Key, som fyndigt benämns ”yrkeströsterskan”. Knutson skriver också om Barbro Alving, som Wägner var ett slags mentor för, Emilia Fogelklou, ”vårt enda kvinnliga geni”, Amelie Posse, stridbar demokrat, och Flory Gate, den nära vännen under de sista decennierna i livet. Inte minst lyfter hon fram Wägners trogna hushållerska Linnea Johansson, pigan kallad.

Elin Wägner var en flitigt resande person, en viktig förmedlare av utländska tänkare och deras idéer. Hon for 1919 till Wien, där nöden efter kriget var stor. Där lärde hon känna Elsa Björkman Goldschmidt, som ledde den svenska hjälpinsatsen i Wien. Hon besökte också berömdheter som Sigmund Freud, som hon intervjuade. Upplevelserna resulterade i romanen Den förödda vingården (1920), som återger krigsatmosfären i Österrike.

Det är ingen hagiografi om Wägner som Knutson har skrivit. Hon väjer aldrig för de motstridiga tendenserna och det besvärligt utmanande hos sitt föremål, vilket får henne att emellanåt lite mästrande ta Wägner i örat. Hur kunde hon uttrycka sig så här, kan Knutson indignerat utbrista. Vad tänkte hon egentligen? Sådana små tjuvnyp piggar upp läsningen, i den mån det skulle behövas. Knutson skriver rappt och välformulerat, med en lika spetsig penna som Wägner.

Den besvärliga Elin Wägner är också en rikt och vackert illustrerad bok. Här kan man njuta av foton av framförallt en stor mängd av dåtidens kvinnor till vardags och fest, ofta stiligt klädda med tjusiga hattar. Wägner var själv klädintresserad och mån om att vara elegant. Men detta är grädden på moset. En av bokens förtjänster, som jag vill lyfta fram, är att den visar Wägners stora aktualitet för vår tid. Redan på 1920-talet varnade hon för plundringen av naturen och jordens energikällor, industrialismens resursslöseri och konsumtionssamhället. Men hon talade för döva öron. Man kan bara hoppas att vi en dag har förstånd att lyssna bättre.

Mest lästa just nu

1) Sovjets mack i Sverige av Blanche Sande

2) Kommendanten i Auschwitz av Erik Hedling

3) Ok, boomer av Jonas Elvander

4) Estlands parallella historier av Gustaf Lewander

5) Delade meningar av Bengt G Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Migrationsfrågan av Thomas Gür

2) För många fingrar i nattvardskalken av Annika Borg

3) Förspillda år av Susanna Birgersson

4) Till Inge Jonssons minne av Nathan Shachar

5) Kina propagerar av Wilhelm Behrman

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...