VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Är det verkligen fred vi vill ha?

Av Håkan Arvidsson

Peloponnesiska kriget utkämpades mellan Sparta och Aten under åren 431–405 f Kr och slutade med Spartas seger. Kriget är noggrant skildrat i den atenske historikern Thukydides verk, Peloponnesiska krigets historia, som utmärks av en för sin tid sällsynt strävan efter stram opartiskhet.

För detta har det blivit berömt, men också för en geopolitisk tes, som det hävdas äger allmängiltighet. Tesen går i historieskrivningen under namnet Thukydides fälla.

Som den grundläggande orsaken till den ödesdigra konflikten anger Thukydides inte en av människan eller gudarna skapad tvist. Han ser kriget som ett resultat av krafter bortom mänsklig påverkan. Enligt honom handlar kriget mellan Sparta och Aten om den ofrånkomliga fiendskap som uppstår mellan en hegemonisk stat (Sparta) och en uppåtsträvande dynamisk makt (Aten), Han hävdar att varje sådan situation ofrånkomligen, förr eller senare, måste avgöras på slagfältet. Denna tes har kallats Thukydides fälla.

Med utgångspunkt i denna tes har den amerikanske politologen och Kinakännaren Graham Allison skrivit en bok – som försöker förstå förhållandet mellan den hittills hegemoniska amerikanska världsmakten och den uppåtsträvande konkurrenten Kina. Boken Destined for War ställer följaktligen frågan: Är ett krig mellan dessa båda aktörer på dagens världspolitiska scen oundvikligt eller kan de kan undgå Thukydides fälla? Svaret på frågan är avgörande för den nuvarande världsordningens framtid och kanske också för mänsklighetens överlevnad, med tanke på att båda dessa makter har kärnvapen i en omfattning som kan ödelägga allt intelligent liv på vår planet.

Allison inleder sin bok med att redogöra för ett frågeformulär som han brukar låta sina studenter vid Harvard besvara och som gör en jämförelse mellan USA och Kina beträffande de resurser de förfogar över – ekonomiska, politiska, vetenskapliga, kulturella och militära. Detta slutar, enligt Allison, alltid i chock och bestörtning. Det avslöjar nämligen att USA inte längre är den största och starkaste makten, annat än möjligen militärt. Ekonomiskt, liksom på en rad andra områden, har Kina under 2000-talet passerat USA.

Efter andra världskriget och i synnerhet efter Sovjetunionens sammanbrott i slutet av 1980-talet blev USA obestridligen världens dominerande makt. Men om man får tro Allison har Kina under de senaste årtiondena inte bara utjämnat styrkeförhållandet utan även detroniserat Amerika. Kina är idag världens största tillverkare av fartyg, stål, aluminium, möbler, kläder, textiler, mobiltelefoner och datorer. Under åren 2011–2013 producerade och använde Kina mer cement än USA förbrukade under hela 1900-talet. Vad gäller kommunikationer byggde Kina under åren mellan 1996 och 2005 närmare fem miljoner kilometer nya vägar, inklusive cirka 130 000 kilometer höghastighetsjärnväg. En fullkomligt osannolik siffra.

Som en jämförelse nämner Allison att Kalifornien år 2008 beslöt att bygga en höghastighetsbana mellan San Francisco och Los Angeles på ungefär 1 000 kilometer. Den planerades stå färdig 2020, men nyligen meddelade staten att den inte kommer att bli färdig förrän 2029 och att kostnaden kommer att överskrida budget med 38 procent och belöpa sig till 35 miljarder dollar. Under samma tidsperiod planerar Kina att bygga ytterligare 29 000 kilometer höghastighetsjärnväg.

Kina har sedan början av 1980-talet lyft sin befolkning ur djupaste fattigdom till ett betydande välstånd och skapat en välbärgad medelklass, som idag konsumerar hälften av världens produktion av lyxartiklar. 2015 passerade landet USA som hemvist för merparten av världens miljardärer.

Också när det gäller utbildning har Kina under det senaste decenniet överträffat Amerika. År 2015 rankade U.S. News & World Report Tsinghua-universitet i Peking högre än det amerikanska MIT i Boston och placerade det som världens främsta utbildningsanstalt för teknik och ingenjörsvetenskap. Ett annat uttryck för Kinas framstormande inom teknik visar sig i att Kina 2015 sökte dubbelt så många patent som USA.

Kina är alltså inte längre den fattiga kusinen från landet. Det är tvärtom, som Financial Times häpet utropar, världens rikaste och resursstarkaste samhälle. Det förhållandet underbyggs av att Internationella Valutafonden år 2014 beräknade den amerikanska ekonomins storlek till 17,4 triljoner dollar och den kinesiska till 17,6, och fortsatte med att notera att år 2005 var Kinas ekonomiska omfattning mindre än hälften av Amerikas.

Allison tecknar tydligt den skarpa konkurrensen mellan USA och Kina och målar därmed bilden av den fälla Thukydides formulerade. Och det råder knappast någon tvekan om att det föreligger en stark fientlighet mellan de båda konkurrenterna, frågan är bara om den oundvikligen måste leda till krig. För att belysa det problemet radar Allison upp en rad liknande scenarier ur vår historia, både ur den äldre och den moderna.

Historiska paralleller är emellertid lömska, även när de tycks slående. De inrymmer alltid ett flertal tidstypiska element som inte låter sig jämföras och som om man bortser från dem riskerar att vilseleda forskaren. De mest slående och tänkvärda fall, som Allison anför, är hämtade ur den moderna historien eftersom tidsfärgen här är snarlik den som präglar dagens värld. Allison uppehåller sig tämligen ingående vid 1900-talets kollision mellan Tyskland och England, den kollision som ledde till både första och andra världskriget. Litet ytligare diskuterar han även kalla krigets motsättning mellan USA och Sovjet. Av dessa båda konflikter ledde den förstnämnda till krig, medan den senare ebbade ut med Sovjets sönderfall.

Olikheten mellan dessa konflikters utfall vill Allison härleda till en skillnad i de rivaliserande makternas beväpning. Kalla kriget utspelades i kärnvapnens skugga och innebar att de båda konkurrerande stormakterna var väl medvetna om att ett krig med kärnvapen aldrig kunde kora en segrare. Den faktorn fanns inte vid kollisionen mellan Tyskland och England. Då gällde bara krigets traditionella logik. Allison menar att just tillkomsten av kärnvapen omöjliggör en krigisk konfrontation. Det ligger en hel del i denna uppfattning. De strategier efter vilka efterkrigstidens stormakter arbetade uteslöt att ett kallt krig övergick i ett hett. Båda makterna hade utvecklat strategier som gav dem möjlighet att vedergälla ett angrepp även efter det egna landets utplåning. Denna strategi, ”Mutual Assured Destruction” (MAD), blockerade åtminstone det överlagda angreppet. Och den mekanismen fanns varken vid första eller andra världskriget.

Ingen stormakt kan riskera ett krig så länge det finns kärnvapen i tillräcklig omfattning för att vedergälla varje nukleär attack. Det innebär såvitt jag kan förstå att ett krig mellan Kina och USA är lika uteslutet som ett krig mellan USA och Sovjet var. När ledarna för två fientliga kärnvapenmakter överväger möjligheten att avgöra en konflikt på slagfältet, måste de enligt denna logik alltid komma till slutsatsen att det inte är möjligt. Konstigt nog drar inte Allison den uppenbara slutsatsen av sitt resonemang, nämligen att ett krig mellan Kina och USA sannolikt är uteslutet och att Thukydides fälla följaktligen är överspelad. Kanske vill han inte utesluta ett nukleärt krig, trots att hans resonemang gör det. Kanske anser han att ett kärnvapenkrig inte nödvändigtvis måste börja med noggrant övervägande av vad det kan uppnå. Det kan börja med att de ömsesidiga hoten mellan de konkurrerande makterna växer dem över huvudet, att de tappar kontrollen över sitt handlande.

Ändå tror jag att man kan utesluta ett krig mellan Kina och USA, men inte bara för att de båda makterna har ett överflöd av nukleära stridsspetsar, utan på grund av den kulturella olikheten. Kring denna reflekterar Allison ingående, men utan att lyckas fånga den komplexa frågans kärna. Stundtals tycks han likställa hotet från Kina med hotet från Sovjet, och den parallellen haltar. Hotet från Sovjet var övervägande ideologiskt. Det syftade till att införa en kommunistisk planekonomi i global skala. Det misslyckades såväl ideologiskt som praktiskt i det ögonblick det stod klart att kommunismen inte kunde besegra USA och väst med vapenmakt utan att det ideologiska målet bara kunde uppnås i ekonomisk tävlan. I den tävlingen fallerade Sovjet. Planekonomin var inte överlägsen den kapitalistiska marknaden, tvärtom kunde den aldrig mäta sig med de västliga ekonomiernas förmåga att producera ett hav av användbara konsumtionsvaror.

När det gäller Kina är situationen radikalt annorlunda. Det moderna Kina är bara till namnet en kommunistisk stat. Det har sedan 1980-talet helt och hållet kapitulerat för marknaden. Kvar finns bara ett politiskt parti med monopolistisk makt över staten och medborgarna. Ett slags orientalisk despoti, som styr folkets liv med en övervakande statsbyråkrati som inte tolererar någon opposition. Det är en partistat, men den vägleds inte längre av en marxistisk ideologi. Kina har utvecklat en statsmakt, som är djupt avhängig den kinesiska kulturens konfucianska livs- och världsåskådning. Dagens kinesiska stat har formats av landets långa historiska erfarenheter och dess särpräglade kultur. Denna historia och denna kinesiska kultur hyllar en utpräglat hierarkisk social ordning, där härskaren är skyldig att visa undersåtarna välvilja och undersåtarna är skyldiga sin härskare lojalitet och lydnad. Varje människa ska veta sin plats och vara nöjd med den.

Det är en livs- och samhällssyn som radikalt skiljer sig från Västerlandets och i synnerhet från amerikansk kultur. I väst läggs vikten på den enskildes rätt att söka sin egen lycka och tvånget att göra det i ensam individuell förkovran. Denna västliga idévärld har utmynnat i en syn på individen som medborgare – inte som undersåte, västvärldens ideal är ett fritt samhälle, bebott av fria individer, styrt av en demokratisk stat byggd på medborgarnas vilja. Det idealet har manifesterat sig i idén om mänskliga rättigheter. Dessa hållningar är den kinesiska kulturen främmande och förblir den främmande alldeles oavsett hur mycket den än accepterar och anpassar sig till marknadens ekonomiska logik.

I väst har vi utgått från att en fri marknad också måste leda till ett fritt, demokratiskt samhälle befolkat av fria individer. Kina visar att så inte måste vara fallet. Den västliga civilisationens ändlösa debatt om förhållandet mellan individ och stat, mellan stat och civilt samhälle, liksom mellan stat och marknad, saknar aktualitet i kinesisk kultur och politik. Dessa för västvärlden grundläggande tankefigurer tycks överhuvudtaget inte finnas i den kinesiska kulturen. Här finns ingen konflikt mellan individ och kollektiv, eller mellan det civila livets spontana ordning och statens planerande och organiserande makt – åtminstone ingen synlig. Kollektivet överskuggar allt, också det individuella livet. Därmed blir kollisionen mellan Kina och den västliga världen på en och samma gång både mer djupgående, men samtidigt mindre konfrontativ.

Kina var aldrig någon expansionistisk och/eller aggressiv makt. Det var ett inåtvänt kejsardöme, som ständigt strävade efter att skydda sig mot den omgivande världens makthungriga krigsherrar och beskäftiga entreprenörer. Den kinesiska muren är ett uttryck för denna avskärmning från en främmande och farlig omvärld. Kinas långa historia, dess inåtvända kultur, dess frånvaro av expansiv individualism, antyder att det inte heller i framtiden kommer att inlåta sig på någon krigisk expansion. Det kommer att bli eller är redan världens ekonomiska centrum och det kan inte nekas rätten till inflytande i världen.

I väst inbillar vi oss fortfarande att vi med vårt blotta exempel ska kunna övertyga Kina om att vår individualistiskt frihetliga ordning är den enda möjliga vägen till social lycka och ett harmoniskt samhällsliv. Det kommer vi knappast att lyckas med, tvärtom löper vi risken att vi i vår självbelåtna enfald hamnar i underläge och på sikt inlemmas i någon variant av kollektiv lojalitetskultur och tvingas att leva i ett kollektivistiskt samhälle, utan individuella rättigheter men med en maktfullkomlig byråkratisk stat, som sörjer för vårt välmående men förnekar oss vår frihet. Det är den utvecklingen, inte kriget, som är det verkliga hotet från Kina. Och det blir desto farligare eftersom det utkämpas med de medel som vi har skapat och som vi har definierat som de enda rättfärdiga, nämligen marknadens ekonomiska logik.

Vi kan glömma Thukydides fälla. Med kärnvapnen har den blivit obsolet. I vår tids världsordning kan inga segrar vinnas på slagfältet. Kina kommer knappast att hota oss krigiskt. Till skillnad från Sovjet har det böjt sig för marknaden och kapitalismen och gjort det med sådan framgång att det idag är denna marknads despot eller i varje fall dess tyngsta aktör. Den fråga Allison reser är helt enkelt felaktigt ställd. Västvärlden löper inte risken för en krigisk kollision med Kina. Den risken har ju bortfallit enligt hans egen analys, som han på oklara grunder plötsligt bortser ifrån. Faran ligger tvärtom i att Kina håller på att konkurrera ut den västliga världen och göra det på dess egen hemmaplan och med dess egna metoder.

Graham Allisons panikslagna resonemang om hoten mot den moderna världsordningen skjuts i sank av hans egen argumentation, men hans bok stämmer likväl till eftertanke. Förledd av sin vilja att bekräfta analogin med Thukydides går han själv i anakronismens fälla och ser inte att hans egen analys tyder på att det snarare är freden än kriget som väst har att frukta. Det är i en fredlig tävlan vi riskerar att komma till korta. Hotet från Kina är inte militärt, utan ekonomiskt och kulturellt. Det kan bara avvärjas med samma medel och på just dessa områden.

Mest lästa just nu

1) Sovjets mack i Sverige av Blanche Sande

2) Kommendanten i Auschwitz av Erik Hedling

3) Ok, boomer av Jonas Elvander

4) Estlands parallella historier av Gustaf Lewander

5) Delade meningar av Bengt G Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Migrationsfrågan av Thomas Gür

2) För många fingrar i nattvardskalken av Annika Borg

3) Förspillda år av Susanna Birgersson

4) Till Inge Jonssons minne av Nathan Shachar

5) Kina propagerar av Wilhelm Behrman

NR 5 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...