VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Aldrig mätt

Av Karin Brunsson

Akademiska artiklar följer en mall som gör dem förutsägbara och outhärdligt tråkiga. I samhällsvetenskaplig forskning har formen blivit minst lika viktig som innehållet.

Vid universitetens samhällsvetenskapliga fakulteter cirkulerar två sanningar: att forskare som vill göra karriär måste publicera sig, och att karriär är vad alla forskare strävar efter. En tredje sanning gäller publiceringsform. Högskolelagen innehåller generösa bestämmelser om att forskarna själva får bestämma hur deras resultat ska göras tillgängliga för utomstående. För den som vill meritera sig gäller det dock att skriva artiklar i bestämda, ansedda – och engelskspråkiga – tidskrifter.

Dessa artiklar får inte se ut hur som helst. Förlagen ger utförliga anvisningar för vad som ska finnas med. Anvisningarna är påfallande samstämmiga och många gånger detaljerade. En vetenskaplig artikel ska inte innehålla några berättelser om hur forskningen har gått till – hur forskarna har fått sina idéer eller vilka svårigheter de har stött på under arbetets gång. Inte heller får de sluta med obesvarade frågor. Istället ska artiklarna disponeras enligt bestämd mall.

Det finns bara två sätt att börja: antingen genom den intetsägande överskriften Introductioneller utan vare sig rubrik eller överskrift. Avslutningen – där de intressanta upptäckterna ska presenteras är lika intetsägande: Discussion, Conclusion eller (med både hängslen och livrem): Discussion and Conclusion. Däremellan ska det finnas en tydlig forskningsfråga, en litteraturgenomgång och ett metodavsnitt, innan forskarna – äntligen! – får tillfälle att berätta vad själva arbetet har gått ut på.

I den lilla boken Om konsten att läsa och skriva (1985) beskriver Olof Lagercrantz läsare som medförfattare. Upp emot 50 procent av en text skrivs av läsarna, påstår Lagercrantz. Därför krävs att texten har rytm. Rytm är enligt Lagercrantz ”en svåråtkomlig inre organisation”, att jämställa med ”en språkets andning”. (Lagercrantz använder Marcel Proust och James Joyce som avskräckande exempel. Dessa författare glömde sina läsare – med påföljd att alla som försöker läsa mer än en liten bit av På spaning efter den tid som flytt eller Odysseus får kvävningssymtom.)

Forskare som följer mallen för vetenskapliga artiklar behöver inte fundera över läsvänlighet eller rytm. De behöver inte tänka på några läsare överhuvudtaget. Mallen är utformad för effektiv produktion, inte njutbar konsumtion. Den ska underlätta för tidskriftsredaktörer, externa bedömare och forskare som letar efter referenser att stoppa in i sina egna manuskript. Ingen behöver läsa en hel artikel, och knappast någon läser heller en akademisk artikel på sin fritid. Den förutsägbara dispositionen gör akademiska artiklar outhärdligt tråkiga. Man behöver snus, naglar och kaffe för att stå ut, ansåg litteratur- och religionsvetaren Lina Sjöberg. För forskarna blir publiceringen avgörande. När en artikel väl är tryckt ska ingenting mer hända.

rapporteringsmallen tycks bygga på föreställningen att form och innehåll kan och bör skiljas åt. Det nytänkande och den samhällskritik forskare förväntas presentera gäller då forskningens innehåll, medan formen enbart är ett praktiskt arrangemang. Att forskare avstår från friheten att självständigt redogöra för sin forskning blir oväsentligt, om deras arbete inte påverkas av rapporteringskraven.

I själva verket påverkas arbetet i högsta grad. Det gäller förväntningarna på att det ska finnas en tydlig forskningsfråga som får ett tydligt svar och som därför anpassas (krymps) så att det blir möjligt att lämna just ett sådant svar. Även kravet på att forskarna noggrant går igenom litteraturen inom sitt område har blivit en krävande och tidsödande arbetsuppgift. Banbrytande sociologer, som Tocqueville, Weber, Simmel och Durkheim, brydde sig inte om några litteraturgenomgångar. Författarna till ofta refererade, ”klassiska” artiklar från mitten av 1900-talet nöjde sig med ett fåtal hänvisningar. Numera finns knappast någon artikel med färre än 50 referenser. Ofta finns flera referenser till ett och samma påstående. I en ny tidskrift inriktad mot organisationsteori ger författarna till en artikel 240 referenser på sjutton och en halv sida. Deras referenslista fyller ytterligare nio sidor.

Sådan förtrogenhet med vad som redan sagts och gjorts leder sällan till storslagna, nydanande upptäckter. Istället förleds forskare att uppfatta smärre justeringar av etablerade uppfattningar som betydelsefulla. Redan 1967 varnade sociologen Robert Merton för alltför ingående kännedom om tidigare forskning, som han menade gör det svårt för forskare att tänka fritt, stort och nytt. Istället hamnar forskarna i interna diskussioner med andra forskare. Deras forskning blir obegriplig för samhällsintresserade medborgare. (Merton hänvisade till medicinaren Claude Bernard, som hundra år tidigare hade varit inne på samma ämne.)

Man kunde vänta sig att självständiga forskare inte bryr sig så mycket om mallar och anvisningar, utan skriver sina artiklar som de själva tycker blir bäst. Men i samhällsvetenskaplig forskning har formen blivit minst lika viktig som innehållet.

Mallen för hur artiklar ska disponeras har blivit så fast förankrad att den bidrar till att definiera själva begreppet samhällsvetenskaplig forskning. Genom att följa mallen visar forskare att de har bedrivit forskning. Avvikelser uppfattas som tecken på att texterna inte är ”akademiska”, utan ovetenskapliga och oseriösa, i värsta fall utformade som något slags konsultrapporter. ”Akademiskt skrivande” har blivit ett vedertaget uttryck, som doktorander och andra lär sig behärska efter särskild utbildning. Mallen har gett upphov till alltmer esoterisk forskning, där det har blivit lika viktigt att komplettera tidigare forskning (”add to the literature”) som att bistå med ny förståelse för samhällsliv och samhällsutveckling. En speciell litterär genre har uppstått.

Samhällsvetenskaplig forskning har utvecklats till en världsomspännande, expansiv verksamhet, men har samtidigt inriktats mot frågor som främst intresserar de berörda forskarna. Forskningen blir ett slutet system, som likt ormen Ouroboros växer av egen kraft och utan något annat överordnat syfte. Liksom ormen får föda genom att äta av sin egen stjärt ökar forskningens omfattning genom att fler forskare startar nya tidskrifter och skriver fler artiklar som allt fler förväntas referera till.

Det kan hända att samhällsvetenskapliga forskare kommer till sin rätt först när de frigör sig från de akademiska formkraven och åtar sig utredningsuppdrag åt myndigheter, företag eller institut. Då får de tillfälle att utnyttja möjligheterna till frihet. De kan redovisa resultaten av sitt arbete på ett sätt som passar till ämnet utan att vara styrda av någon mall. Men då måste de också ge avkall på sina ambitioner att göra akademisk karriär.

Mest lästa just nu

1) Svårt att skildra svältdöden av Erik W Larsson

2) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

3) En samvetsfråga av Susanne Wigorts Yngvesson

4) Kortformernas kamp av Tommy Olofsson

5) Bygget skakar av Patrik Oksanen

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Till kunskapens försvar av Inger Enkvist

2) Vad ska vi göra nu? av Fredrik Erixon

3) Nya fiender, nya husgudar av PJ Anders Linder

4) En farlig förlorare av Peter Esaiasson

5) Vi mot dem av Adam Cwejman

NR 6 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...